En av sjuttiotalets viktiga reformer var rätten till
delpension. Genom denna reform öppnades möjligheten
för många att göra övergången från förvärvslivet till livet
som pensionär på det sätt som var bäst för den enskilde. De
som kände att krafterna började minska kunde på detta sätt
skaffa sig en arbetstid som gjorde att man klarade av att
förvärvsarbeta fram till pensioneringen. Alternativet hade
kanske annars varit det för samhället dyrbarare
(utredningsoch pensionskostnad) och för den enskilde
plågsammare förtidspensioneringen.
Genom deltidspensioneringen ges man också möjlighet
att förbereda sig för omställningen till pensionen. Detta är
för många en av de mest omvälvande omställningarna i
livet. Att från en dag till en annan gå från att vara en faktor
som behövs för produktionen på arbetsplatsen och en
medverkande i samhällsbyggandet och produktionen till att
vara en person som kanske ingen frågar efter, där det är
likgiltigt om man över huvud taget stiger upp om morgnarna
kan vara oerhört smärtsamt. Det är ett vedertaget faktum
att det är en betydande överdödlighet de närmaste åren
efter pensioneringen.
Den borgerliga regeringen vill nu ta bort möjligheten till
delpension. Detta är ett mycket kraftigt steg tillbaka, och
ett mycket cyniskt slag mot alla dem som behöver eller vill
ha en successiv övergång mellan arbetslivet och pensionen.
All anständighet kräver att förslaget omedelbart dras
tillbaka och att delpensionen fortsätter att vara en del av ett
humant och rättvist pensionssystem.
Ytterligare ett område som drabbats av kraftiga
försämringar är sjukförsäkringssystemet och ytterligare
försämringar är att vänta.
Det nyligen (från 1 januari) sjösatta systemet med
sjuklön från arbetsgivaren de första fjorton dagarna är ett
av de tydligaste exemplen på den förhärskande filosofin i
samhället i dag dvs: ''Det är bättre att vara rik och frisk än
att vara fattig och sjuk.''
Systemet innebär inte bara att försämringen av
ersättningsnivåerna bibehålls utan även att pressen på alla
som inte tillhör arbetslivets attraktiva toppskikt ökar. Både
för arbetstagare och arbetsgivare står det klart att det
endast är de som är tillräckligt unga, friska och utan
småbarn som är attraktiva på arbetsmarknaden.
Bland dem som har olika fysiska eller psykiska svagheter
ökar otryggheten. Att veta att man är en ekonomisk
belastning för arbetsgivaren varje gång man inte kan gå till
jobbet på grund av sjukdom är för många en väldig psykisk
press som definitivt inte bidrar till att öka den fysiska och
psykiska hälsan. På små arbetsplatser och arbetsplatser med
ekonomiska problem riskerar man att upplevas som en
belastning, inte bara av arbetsgivaren, utan även av
arbetskamraterna.
Många pressas därigenom att gå till arbetet fast de
egentligen är sjuka. Risken är att många därigenom
ytterligare försämrar sin hälsa och drar på sig längre och
allvarligare sjukdomstillstånd och blir därigenom dyrbarare
både för samhällsekonomin och arbetsgivaren.
Med dagens arbetsmarknad, med ökad arbetslöshet,
ökar det nya sjuklönesystemet ytterligare pressen på de
mest utsatta. Alla är väl medvetna om svårigheterna att få
anställning i dag om man inte kan visa att man inte brukar
vara sjuk.
Systemet är ett hot mot solidariteten med de mest utsatta
svaga grupperna i samhället och bör därför omedelbart dras
tillbaka.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om
delpensionens avskaffande.
Stockholm den 22 januari 1992
Ulla-Britt Åbark (s)
Ingegerd Sahlström (s)