med anledning av prop. 1991/92:149 Avskaffande av delpensionsförsäkringen m.m.
Bevara delpensionen
Motionens huvudsakliga innehåll
Regeringen åberopar samhällsekonomiska motiv för
avskaffande av delpensionsförsäkringen. Trots detta finns i
propositionen ingen analys av besparingseffekterna, inte
ens uppgift om de nuvarande kostnaderna. Riksdagen
saknar därmed underlag för beslut i frågan. Regeringen bör
därför dra tillbaka propositionen.
Regeringens förslag att avskaffa
delpensionsförsäkringen innebär, om det genomförs, att
systemet med rörlig pensionsålder i praktiken avskaffas. Ett
avskaffande av delpensionsförsäkringen innebär kraftigt
ökade kostader för långtidssjukskrivning och
förtidspension.
Eftersom 90 procent av förtidspensionärerna i
åldersgruppen 60-64 år har hel förtidspension betyder det
att hela ''besparingen'' är borta om bara hälften av de som
går miste om delpension istället får förtidspension. Till
detta kan läggas bortfall av värdet av delpensionärernas
produktionsinsats. Sammantaget innebär detta att ett
avskaffande av delpensionen sannolikt leder till påtagligt
ökade samhällskostnader. Det saknas således
samhällsekonomiska och andra sakliga motiv för
avskaffandet av delpensionsförsäkringen.
Om regeringen inte återkallar propositionen bör
riksdagen avslå förslaget om avskaffande av
delpensionsförsäkringen.
Delpension för att hävda arbetslinjen och hindra
utslagning
Den 1 juli 1976 genomförde den socialdemokratiska
regeringen en omfattande reformering av det allmänna
pensionssystemet. Den allmänna pensionsåldern sänktes
från 67 till 65 år. Samtidigt förbättrades möjligheterna till
en individuellt anpassad rörlig pensionsålder mellan 60 och
70 år. De tidigare möjligheterna till förtidspension och
möjligheterna till förtida och uppskjutet uttag av
ålderspension kompletterades med en helt ny
pensionsförsäkring för delpension i kombination med
deltidsarbete. Syftet var att hävda arbetslinjen och
motverka utslagningen av äldre från arbetsmarknaden.
Flexibilitet och individuell valfrihet
Bakgrunden till införandet av delpensionsförsäkringen
var ett uttalat behov av att i ett modernt arbetsliv och som
en del av välfärdspolitiken kunna ge den enskilde ökade
möjligheter till en individuellt anpassad övergång från
förvärvsarbete till ålderspension. De dåvarande reglerna
medgav inte en tillräcklig flexibilitet och valfrihet för den
enskilde utan tvingade honom eller henne till förtidspension
eller förtida uttag med livsvarig nedsättning av
pensionbeloppet som följd. I de flesta fall innebar detta att
den enskildes kontakt med arbetslivet avbröts helt och
abrupt.
Det grundläggande syftet med delpensioneringen är
alltså att göra det möjligt för den som behöver det att trappa
ned arbetsinsatsen under de sista yrkesverksamma åren och
att på så sätt få en mjuk övergång från arbete till
ålderspension. Delpensionen erbjuder möjlighet att efter
egna önskemål och efter förändringar i arbetsförmåga och
hälsotillstånd individuellt välja pensionstidpunkt och
pensionsgrad. Båda dessa motiv, de egna önskemålen och
förändringar i arbetsförmåga och hälsotillstånd, torde i de
flesta fall ligga bakom den enskildes beslut att ansöka om
delpension.
Förändrat arbetsliv
Arbetslivet har förändrats starkt de senaste decennierna.
Fortfarande har dock många löntagare ett tungt och
pressande arbete som inte sällan leder till utslagning från
arbetsmarknaden. Buller, vibrationer, fysisk belastning och
kemiska hälsorisker utgör fortfarande stora problem i
arbetslivet. Värk i rygg, höfter, skuldror, axlar eller leder är
vanliga hos dem som utsätts för sådana arbetsmiljöproblem.
Om detta vittnar inte minst den omfattande
förtidspensioneringen av äldre människor i arbetslivet.
Tabell 1. Procentandel inskrivna försäkrade i åldrarna 60--
64 år som uppbär vissa pensionsförmåner. December 1989.
Av alla inskrivna försäkrade i åldersgrupen 60--64 år
uppbar, som framgår av tabellen ovan, i december 1989, 33
procent förtidspension, de allra flesta (29 procent) hel
förtidspension. Risken för förtidspension ökar starkt för
varje år efter 60 års ålder. Av 60-åringarna var i december
1989 25,1 procent förtidspensionerade, av 64-åringarna 39,6
procent.
Arbetstempot svårt för äldre
Utslagningen från arbetsmarknaden och den enskildes
önskemål att efter ett långt arbetsliv trappa ned
arbetsinsatsen beror emellertid inte bara på ett hårt och
fysiskt pressande arbete. Trots förbättrade arbetsmiljöer
och att arbetets fysiska tyngd minskat finns en betydande
utslagning, som beror på ökad psykisk press, ett snabbare
arbetstempo och snabba tekniska och organisatoriska
förändringar. Dessa förändringar ställer krav på anpassning
som äldre arbetare och tjänstemän inte alltid orkar leva upp
till.
Hälsoeffekterna av psykosociala förhållanden i
arbetslivet märks allt tydligare. Risken för hjärt- och
kärlsjukdomar ökar t.ex. i arbeten som är monotona, har
lågt beslutsutrymme och samtidigt hög kravnivå. Till detta
kommer att hälsoläget i den svenska befolkningen som
helhet visserligen förbättrats men att den sociala
ojämlikheten i ohälsans fördelning ökar, bl.a. beroende på
förhållandena i arbetslivet.
De beskrivna förhållandena i arbetslivet och deras
effekter skall i första hand mötas med fortsatta aktiva
insatser för en bättre arbetsmiljö i vid mening och med en
aktiv rehabilitering. På dessa områden har
socialdemokratin i regeringsställning och i samarbete med
fackföreningsrörelsen gjort omfattande insatser. Ytterligare
insatser behövs.
Svårt orka med heltid
För den enskilde är det en trygghet att veta att det finns
möjlighet till förtidspension när arbetsförmågan på grund
av ohälsa inte längre räcker till. Många arbetare och
tjänstemän befinner sig emellertid också i ett gränsland där
möjligheten att använda den kvarvarande arbetsförmågan i
hög grad är beroende av förhållandena på arbetsplatsen och
möjligheterna till individuell anpassning av arbetsinsatsen.
Äldre ackordsarbetare kan ha svårt att hänga med de
yngre i arbetslaget. Äldre tjänstemän kan ha svårt att hinna
med yngre kollegors arbetstakt. Arbetsprestationen kan
således vara nedsatt i förhållande till de förändringar som
skett i arbetet utan att det är fråga om skador eller påtagliga
förändringar i hälsa. Det handlar alltså om människor som
vill och kan arbeta, men som inte längre anser sig orka
arbeta heltid.
I dessa, av allt att döma vanligt förekommande fall, har
delpensionen erbjudit en individuell anpassning som gjort
det möjligt att använda den kvarvarande arbetsförmågan
ytterligare några år. Delpensionen har med andra ord
främjat arbetslinjen. För de flesta av dessa människor skulle
annars långtidssjukskrivning och förtidspension utgjort det
enda ekonomiskt rimliga alternativet.
Hos människor i 60-årsåldern med ett långt arbetsliv
bakom sig finns det erfarenhetsmässigt många
hälsoförändringar som kan utgöra grund för rätt till
förtidspension. De allra flesta (90 %) i åldersgruppen 60--
64 år som uppbär förtidspension har hel sådan pension.
Regeringens förslag att avskaffa delpensionsförsäkringen
motverkar således arbetslinjen och hänvisar äldre
människor till långtidssjukskrivning och förtidspension.
Detta bekräftas också av pensionsberedningen som i
betänkandet SOU 1986:47 Deltidspension (sid. 75--76)
säger följande:
De äldres möjlighet att vara kvar i arbetslivet synes
också ha förbättrats som följd av införandet av
delpensionsförsäkringen. Enligt den utvärdering som gjorts
av Riksförsäkringsverket, RFV, är det mycket som talar för
att utvecklingen delpensioneringen förutan skulle ha
medfört en fortsatt kraftig ökning av förtidspensioneringen
och en ökad belastning på arbetslöshetsförsäkringen.
Visserligen fanns det redan före delpensioneringens
tillkomst, och finns alltjämt, möjligheter för vissa
försäkrade med nedsatt hälsa e.d. att minska arbetstiden
och få ekonomisk ersättning härför genom partiell
förtidspension. Denna möjlighet synes dock av olika skäl,
bl.a. psykologiska, ha utnyttjats i enbart begränsad
utsträckning, medan däremot antalet hela förtidspensioner
varit betydande.
Man torde därför kunna göra den bedömningen att
delpensioneringen har motverkat de allt starkare
tendenserna att fler äldre tvingas lämna arbetsmarknaden
definitivt. Genom delpensioneringen har således många
försäkrade kunnat vara kvar i arbetslivet och undvikit den
isolering från tidigare arbetskamrater och känsla av
onyttighet som annars skulle ha kunnat uppkomma. Visst
forskningsmaterial tyder även på att pensioneringen
inneburit gynnsamma förändringar av delpensionärernas
livsvillkor och att den kan ha minskat risken för utslagning
och hälsoproblem.
Av detta framgår att ett avskaffande av delpensionen är
djupt orättvist, motverkar arbetslinjen och att den
samhällsekonomiska besparing regeringen räknat med
sannolikt uteblir. Istället uppstår ökade kostnader för
långtidssjukskrivningar och förtidspensioner, samtidigt som
värdet av delpensionärernas produktionsinsats bortfaller.
Regeringens förslag att avskaffa delpensionen är
svårförståeligt också med tanke på att delpensionen upplevs
mycket positivt av både löntagare och egenföretagare som
fått delpension och av arbetsgivare som inte haft några
problem att erbjuda deltidsarbete till dem som ansökt om
delpension. Därtill kommer att kostnadsökningen i
delpensionen är måttlig och att det inte föreligger några
finansieringsproblem. De som får delpension bidrar själva
till dess finansiering genom sin arbetsinsats.
Delpensionens utveckling
Delpensionens utveckling framgår av nedanstående
tabell.
Tabell 2. Beviljade och utbetalade delpensioner
År
Antal
Delpensioner i december beviljade
Antal under
Delpensionsförsäkringen, som infördes den 1 juli 1976,
utvidgades den 1 januari 1980 till att omfatta även
egenföretagare och uppdragstagare. Antalet beviljade
delpensioner ökade successivt från 14 792 år 1976 till 32 882
år 1980. Den 1 januari 1981 sänkte den borgerliga
regeringen kompensationsgraden från 65 till 50 procent av
inkomstbortfallet. Detta ledde till en kraftig nedgång av
antalet beviljade pensioner, som 1986 var nere i 8 184.
Den socialdemokratiska regeringen återställde den 1 juli
1987 kompensationsgraden till 65 procent av
inkomstbortfallet. Antalet beviljade delpensioner har
därefter ökat på nytt. År 1991 beviljades 12 092 personer
delpension. Som mest har ca 27 procent av dem som kunnat
uppfylla villkoren för delpension haft denna
pensionsförmån. I slutet av år 1986 var andelen nere i
knappt 12 procent. De senaste åren har andelen legat på 15
procent.
I december 1991 var det totala antalet delpensionärer 36
852 fördelat på 22 390 män och 14 462 kvinnor. Av det totala
antalet var 1 728 egenföretagare, en ökande grupp i
delpensionssystemet.
Vilka får delpension?
Riksförsäkringsverket har tillhandahållit oss uppgifter
om a-kassatillhörighet för delpensionstagarna. Uppgifterna
återges i nedanstående tabell.
Tabell 3. Anställda delpensionstagare med fördelning efter
arbetslöshetskassa, män och kvinnor. December 1991.
Summa ovan
19163
100,0
13136
100,0
Tillhör ej a-kassa
1793
1032
Totalt
20956 14168
Tabellen
visar att huvuddelen delpensionärer finns i de
fyra a-kassorna Metall, SIF, ST och Kommunal.
Regeringen gör i sin proposition stor sak av att
tjänstemannagrupperna och anställda inom den offentliga
sektorn är vanliga bland delpensionärerna.
''Delpensionsförsäkringen kan (således) knappast sägas
vara en försäkringsform som utnyttjas på ett likartat sätt av
olika grupper i samhället'', skriver regeringen.
Vi kan inte förstå varför den omständigheten att relativt
många tjänstemän har delpension skall leda till ett
avskaffande av delpensionen. Den omständigheten att
tjänstemän och offentligt anställda har delpension minskar
ju dessutom inte delpensionens betydelse för de tiotusentals
LO-medlemmar som genom åren uppburit eller uppbär
delpension. För alla gäller att de genom delpensionen
kunnat individuellt anpassa sin arbetsinsats och
pensioneringsgrad och ta vara på den återstående
arbetsförmågan i slutet av sitt yrkesverksamma liv. Att LO-
grupperna är relativt sett mindre företrädda bland
delpensionärerna än tjänstemannagrupperna kan sannolikt
förklaras av att en betydligt större andel arbetare i
åldersgruppen 60--64 år är förtidspensionerade än i
tjänstemannagrupperna.
Ett avskaffande av delpensionen tvingar ännu fler
arbetare till förtidspension och kommer också att driva fram
en ökning av andelen tjänstemän med förtidspension.
Den samhällsekonomiska betydelsen av ett avskaffande
av delpensionsförsäkringen
Skälet till att avskaffa delpensionsförsäkringen uppges
vara samhällsekonomiskt. Mot den bakgrunden kunde man
förvänta sig att regeringen i propositionen skulle redovisa
en analys av de samhällsekonomiska effekterna av den
föreslagna åtgärden. Någon sådan analys finns inte i
propositionen. I propositionen finns inte ens uppgifter om
försäkringens nuvarande kostnader. Där konstateras bara
lakoniskt: ''Förekomsten av delpensionsförsäkringen
innebär en betydande utgift för socialförsäkringssystemet.''
I årets budgetproposition redovisas i en tabell (bil. 6 sid.
78) en beräknad kostnad för delpensionen 1991 på 1 766
milj.kr. Någon besparingseffekt av avskaffandet av
delpensionen anges inte. Någon sådan uppgift finns heller
inte i budgetpropositionen, enbart en hänvisning till en
kommande proposition, dvs. den nu framlagda. Några
ekonomiska konsekvensberäkningar finns inte heller i
finansplanen. Regeringen undanhåller således riksdagen en
nödvändig del av beslutsunderlaget. Detta är klandervärt
och i sig tillräckligt skäl att avslå propositionen, om
regeringen inte återkallar den.
Om delpensionsförsäkringen avskaffas blir de arbetare
och tjänstemän som skulle vilja använda sig av sin
kvarstående arbetsförmåga genom att utnyttja delpension i
kombination med deltidsarbete tvingade att fortsätta ett
heltidsarbete eller hänvisas till långtidssjukskrivning och
därefter förtidspensionering.
En del kommer givetvis att fortsätta sitt heltidsarbete.
Andra blir sjukskrivna eller ansöker om förtidspension. Av
statistik som vi inhämtat från RFV framgår att andelen
förtidspensionärer i åldersgruppen 60-64 år redan är 33
procent, varav över 29 procent (9 av 10) har hel
förtidspension.
När den enskilde inte längre har tillgång till
delpensionsförsäkringen är det enda realistiska alternativet
för den som är i åldern 60-64 år hel förtidspension. En enkel
beräkning visar att om bara hälften av dem som skulle ha
fått delpension och således arbetat deltid om försäkringen
hade funnits kvar får hel förtidspension så är den förväntade
besparingen borta. Redan detta visar att avskaffandet av
delpensionen inte leder till samhällsekonomiska
besparingar.
Det finns med andra ord inga samhällsekonomiska eller
andra sakliga argument för delpensionens avskaffande. För
regeringen handlar det om att av dogmatiska skäl ta bort en
viktig och uppskattad del av det generella välfärdssystemet.
Den s.k. valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken, som
regeringen talar om i budgetpropositionen, har på detta
område blivit en tvångspensionering.
Delpensionsfonden och socialavgifter
Som en konsekvens av förslaget om
delpensionsförsäkringens avskaffande föreslår regeringen
att socialavgiften till försäkringen skall upphöra den 1 juli
1992. Samtidigt föreslås att socialavgiften till
arbetsskadeförsäkringen höjs med motsvarande
procentsats. Vidare föreslås att engångsvis 7 miljarder
kronor från delpensionsfonden tas i anspråk för att bl.a.
finansiera det beräknade underskottet i
arbetsskadeförsäkringen budgetåret 1992/93.
Eftersom vi bestämt motsätter oss ett avskaffande av
delpensionsförsäkringen, motsätter vi oss också att avgiften
till försäkringen upphör. Avgiften till fonden, 0,5 procent av
avgiftsunderlaget, är emellertid f.n. så tilltagen att en inte
obetydlig uppbyggnad av delpensionsfonden skett. Den
uppgår f.n. till ca 12 miljarder kronor medan kostnaderna
för delpensionen år 1991 beräknas till ca 1,7 miljarder
kronor.
Det finns således utrymme för en korrigering av
avgiftssatsen. Vi anser att en avgiftssats på 0,2 procent är
tillräcklig för att långsiktigt trygga
delpensionsförsäkringens finansiering. Återstoden, 0,3
procent, bör överföras till arbetskadeförsäkringen, vars
avgift således ökar till 1,2 procent av avgiftsunderlaget.
Vad gäller delpensionsfonden finns det, mot bakgrund
av den kraftiga fonduppbyggnad som skett och utan att
försäkringens långsiktiga finansiering äventyras, utrymme
för en alternativ användning av en del av fondkapitalet. Det
är angeläget att reducera det ackumulerade underskottet i
arbetsskadeförsäkringens finansiering. Vi föreslår därför
att 8,3 miljarder av delpensionsfondens kapital engångsvis
överförs till statsbudgetens inkomstsida. Budgetsaldot i vår
ekonomisk-politiska motion ''En politik för arbete, tillväxt
och rättvisa'' förblir därigenom oförändrat.
Förtida uttag
I propositionen föreslås att en möjlighet skall införas att
göra förtida (eller uppskjutet) uttag av en fjärdedels
ålderspension, mot för närvarande bara hel eller halv
ålderspension.
Vi har inget att erinra mot denna förändring som dock
har en ytterst marginell betydelse eftersom ett förtida uttag
helt drabbar den enskilde som på grund av uttaget får en
livsvarigt sänkt pension. Den föreslagna förändringen kan
på intet sätt kompensera för avskaffandet av delpensionen.
En sådan åtgärd innebär i själva verket att rörligheten i
pensionssystemet avskaffas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå i proposition 1991/92:149
framlagda förslag om att avskaffa delpensionsförsäkringen
m.m.,
2. att riksdagen bifaller i motionen framlagda förslag om
delpensionsfonden och socialavgifter.
Stockholm den 12 mars 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)