Månatligt högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården
Dagens system för högkostnadsskydd inom sjukvården
fungerar så att patienten betalar patientavgifter vid
läkarbesök, sjukgymnastik, medicin m.m. till dess att den
totala summan motsvarar ett högsta belopp. I dag är detta
belopp av riksdagen fastställt till max 1 500
kr. Landstingen kan själva besluta om ett lägre tak.
I dag varierar detta tak mellan 1 000
kr. och 1 500
kr. När patienten nått detta belopp erhålls ett frikort
för resterande tid av tolvmånadersperioden räknat från
första besök. Läkarbesök och mediciner blir under
resterande period gratis.
Detta system medför flera nackdelar, både ur den
enskilde individens perspektiv och ur samhällets. För
personer med täta läkarbesök som sker under hela året
innebär detta att den ekonomiska belastningen blir mycket
ojämn. Det är numera inte ovanligt att enskilda patienter
kan drabbas av avgifter för läkarbesök och mediciner på
upp till 700--900 kr. per månad, i vissa fall ännu mer.
Personen får bära kostnaden för samtliga besök under
första delen av tolvmånadersperioden medan resten av
perioden blir helt gratis. Detta innebär en mycket sned
ekonomisk belastning.
Ett annat bekymmer är när någon drabbas av en tillfällig
sjukdom eller skada. Behandlingen kan under en mycket
begränsad tidsperiod komma upp i närmare tusen kronor i
avgifter. Då personens sjukvårdsbehov varar under
tämligen kort period kommer han inte i åtnjutande av
frikort. För många som lever med knappa marginaler skulle
en komplettering av tolvmånaderstaket med ett månadstak
vara ytterst välkommet. Vår bedömning är att denna grupp
inte består av så många individer -- de flesta har säkert
möjlighet att själva klara denna oväntade utgift -- men det
handlar om de sämst ställda och de som riskerar att avstå
från nödvändig behandling av ekonomiska skäl.
Systemet medför även nackdelar ur samhällets
synvinkel. Den huvudsakliga tanken bakom att införa
patientavgifter har varit att skapa ett
ransoneringsinstrument. Man vill skapa ett incitament att
undvika alltför många besök till sjukvården och onödigt
utskrivande av mediciner. Denna tanke förfelas helt om
målgruppen för ransoneringssystemet snabbt kommer upp
till gränsen för frikort. Ur denna synvinkel vore det därför
av intresse att ersätta nuvarande system med ett
månadsbaserat.
Vi anser att detta system skulle kunna ersättas eller
kompletteras av ett högkostnadsskydd baserat på
månadsuttag. Tanken med ett månadsbaserat system är att
avgift skall erläggas upp till ett givet belopp, för att under
resterande månad erhålla fri sjukvård och medicin. I och
med nästa 30-dagarsperiod skall patienten ånyo betala upp
till högkostnadstaket.
För samhället innebär detta system att
ransoneringseffekten bibehålls under hela året med troliga
besparingar i form av minskade läkarbesök och
medicinuttag. För individerna innebär systemet att
kostnaderna sprids jämnare över året, samt att man erhåller
ett skydd vid kortvarig skada eller sjukdom.
Vi anser det vara av vikt att ett ändrat eller kompletterat
system å det snaraste utreds. I direktiven till utredningen
bör ingå att övergång till månatligt högkostnadsskydd inte
totalt sett får medföra ökade kostnader för individen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att utreda ett ändrat
högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården i syfte att
byta eller komplettera tolvmånadersbaserat med ett 30-
dagarsbaserat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en sådan ändring inte får medföra totalt sett ökade
kostnader för individen.
Stockholm den 22 januari 1992
Gunnar Thollander (s)
Ingrid Andersson (s)
Inger Hestvik (s)