med anledning av prop. 1991/92:19 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
Inledning
Sedan 1985 har staten och landstingsförbundet slutit
avtal om den ersättning staten skall ge landstingen för
sjukvården. Moderata samlingspartiet har under dessa år
konsekvent kritiserat denna s.k. Dagmar-uppgörelse, som
utgår från principen att den offentliga sektorn skall avgöra
vårdutbudet i stället för konsumenterna -- de enskilda
patienterna.
Den nya borgerliga regeringen har i
regeringsförklaringen deklarerat att förändringar nu
kommer inom hälso- och sjukvården. Det gäller t.ex.
etableringskontrollen. Vi begränsar oss därför i denna
motion till den del av avtalet mellan staten och
landstingsförbundet som rör planerna på att överföra
kostnaderna för läkemedlen från socialförsäkringen till
landstingen.
Kostnadsansvaret för läkemedlen
Planerna för ett överförande av kostnaderna för
läkemedlen från socialförsäkringen till landstingen
redovisades första gången i och med propositionen
1990/91:51 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen. I det avtal som en
riksdagsmajoritet då godkände förekom ett avsnitt om
planer på förhandlingar om ett överförande av läkemedlen.
Detta upprepades i statsbudgeten för 1991/92.
Vi vill först och främst framföra det anmärkningsvärda i
att en så stor förändring, vilket det föreslagna överförandet
de facto innebär, inte ställs under direkt prövning av
riksdagen, utan endast utgör en passus i propositionen. I
årets avtal konstateras endast att utredningen om ett
överförande nu i princip är avslutat och att överläggningar
nu skall ske i syfte att ge sjukvårdshuvudmännen
kostnadsansvaret för läkemedlen från och med den 1
januari 1993. Vilket resultat den nämnda utredningen har
kommit fram till är höljt i dunkel för riksdagen, som skall
godkänna avtalet.
Vi vänder oss vidare med kraft mot den föreslagna
överföringen av ansvaret och motsätter oss att de
överläggningar som aviseras fullföljs.
Skälen till vår inställning är dels baserade på att
erfarenheten visar att ett överförande av
verksamhetsansvar från socialförsäkringen till landstingen
inte är lyckat. Så sent som för ett halvt år sedan tog t.ex.
riksdagen ställning för ett förslag om att föra över ansvaret
för sjukresor till landstingen. Detta har, på sina håll,
resulterat i stor förvirring och många problem.
Förändringarna av kostnadsansvaret för sjukresor manar
definitivt inte till efterföljd.
Det mest centrala är dock de risker för patientens
säkerhet och den begränsning av valfriheten som förslaget
kan komma att medföra. Utgångspunkten för utskrivning
av läkemedel är att patienten skall garanteras det bästa
tillgängliga läkemedlet. Därför måste det vara den
behandlande läkaren som avgör vilket detta läkemedel är.
Det är också viktigt att patientens egen erfarenhet av ett
speciellt läkemedel skall kunna påverka valet av läkemedel.
Dessa grundförutsättningar anser vi inte tillgodoses i det
aviserade förslaget. Det föreligger en uppenbar risk att
landstingen, på grund av t.ex. dålig ekonomi, inte tillåter
utskrift av modernare, effektivare och därmed oftast dyrare
läkemedel. Detta skulle kunna leda till att olika
bedömningar gjorda av huvudmannen och inte av patienten
och hans läkare skulle styra behandling och tillgång på
läkemedel. Stora regionala kvalitetsskillnader skulle kunna
uppstå inom sjukvården. Slutligen menar vi att
konkurrensen mellan olika preparat skulle minska, vilket i
förlängningen går ut över patientens rätt till det bästa
läkemedlet.
Med ett överförande följer också krav på nya
organisationer i landets landsting, för att administrera
förmåner och kostnader. Detta gynnar definitivt inte
patienten.
Vidare utgör övertagandet en stor fara för den framtida
svenska läkemedelsindustrin. Om landstingen genom sitt
agerande minskar förskrivningen av moderna preparat kan
den forskningsintensiva svenska läkemedelsindustrin, som i
dag inom många områden är världsledande, drabbas svårt.
Man kommer inte att kunna satsa på forskning och
utveckling i samma utsträckning som i dag.
I debatten om förskrivning av läkemedel har hävdats att
läkare skriver ut allt för dyra preparat, vilket belastar
socialförsäkringen. Det är dock vår bestämda uppfattning
att en sådan diskussion inte får innebära att regeringen
''dagmariserar'' läkemedelsförmånerna.
Den gamla, socialdemokratiska, regeringen försökte
avskaffa de fria läkemedlen. Tack vare bl.a. oss moderater
drogs detta förslag tillbaka. Det nya förslaget om ett
överförande ser vi som ett långsiktigt försök av den förra
regeringen att bakvägen avskaffa de fria läkemedlen, vilket
vi än en gång med kraft avvisar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om ett överförande av
kostnadsansvaret för läkemedlen inom den öppna hälso-
och sjukvården till sjukvårdshuvudmännen.
Stockholm den 14 oktober 1991
Sten Svensson (m)
Leif Carlsson (m)
Hans Dau (m)
Gullan Lindblad (m)
Gustaf von Essen (m)
Maud Ekendahl (m)
Carl-Fredrik Graf (m)
Margit Gennser (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Chris Heister (m)
Ulf Kristersson (m)
Göte Jonsson (m)
My Persson (m)
Göran Lennmarker (m)
Liselotte Wågö (m)
Inger René (m)