Återbäring på elskatt till vattenkraftsproducerande län
Sverige är förunnat rika naturtillgångar. Dessa är relativt
ojämnt fördelade över vårt land. Paradoxalt nog finns de
största tillgångarna i de delar av landet som allmänt
betraktas som problemområden. I län som Norrbotten,
Västerbotten och Jämtland finns stora naturresurser såsom
malm, skog och vattenkraft. Trots detta är arbetslösheten
hög och avfolkningen, främst av inlandskommunerna,
fortgår. Staten satsar årligen stora belopp i regionalpolitiskt
stöd. Det naturliga borde vara att resursrika län i första
hand fick möjlighet att utveckla sin region med resurser som
avkastningen av respektive läns naturtillgångar ger. Den
psykologiska effekten av att få disponera över resurser som
kommer av ''exporten'' av vattenkraften ska i
sammanhanget inte heller underskattas.
Eftersom vattenkraften tas i anspråk i hela landet och
inte minst förser de södra delarna av landet med billig
energi är det rimligt att en viss ''återbäring'' på elskatten
sker till producentlänen. Totalt produceras drygt 80 procent
av all vattenkraft i de fem nordligaste länen.
Norrbotten ensamt står för 23 %
av all elproduktion i landet. I Västerbotten
produceras ca 17 %
av landets elproduktion. En återbäring på 1 öre per
producerad kWh till respektive län skulle för Västerbottens
del innebära ca 140 miljoner kr
årligen i elskatteåterbäring, för Norrbottens del runt
160 miljoner
kr, för Västernorrlands del 120 miljoner
kr och för Jämtlands län skulle
elskatteåterbäringen röra sig omkring ca 130 miljoner kr.
Denna återbäring vore en värdefull stimulans för de
elproducerande Norrlandslänen. Skatteåterbäringen kunde
användas för att investera i kommunikationer, alternativa
inhemska energikällor och andra sysselsättningsskapande
och näringslivsbefrämjande åtgärder i allmänhet vidtas.
Frågan om återbäring på elskatten har utretts i olika
sammanhang. Senast i SOU 1991:8, ''Beskattningen av
kraftföretag''. Utredningen konstaterar att ''hindren för en
återföring av vattenkraftsvinster eller en överföring av
vattenkrafttillgångar till regionerna inte är av teknisk
natur.'' Vidare skriver utredningen: ''Det frågan gäller är
därför om det finns en politisk vilja till sådana
överföringar.''
Den modell utredningen förordar är att den gamla
producentskatten på äldre vattenkraftverk omformas till en
fastighetsskatt, och att återbäringen sker inom de ramar
som nuvarande skatteintäkter på en miljard kronor ger.
Förutom utredarens förslag om fastighetsskatt kan också en
återbäring finansieras med en något höjd konsumentskatt
på el. Att täcka utgifterna för återbäringen skulle motsvara
en generell höjning av elskatten med ca 0,5
öre per kWh.
Återbäringen bör ske till regional nivå för att främst
användas för projekt som gynnar de kommuner som har
vattenkrafttillgångarna. Detta för att övergripande och
samordnade utvecklingsprojekt ska kunna genomföras som
gagnar regionen. Länsstyrelserna bör kunna administrera
återbäringen.
Återbäring på elskatten är ett gammalt krav från
Kristdemokratiska Samhällspartiet. Allt fler sluter nu upp
bakom detta. Frågan bereds nu inom regeringskansliet efter
en remissomgång utifrån den ovan nämnda utredningen.
Tecken tyder dock på att frågan inte hanteras med den
skyndsamhet som vore önskvärd. Exakt vilken teknisk
modell som bör gälla för att införa återbäringssystemet bör
regeringen kunna bedöma utifrån de remissvar på
utredningen SOU 1991:8 som inkommer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
återbäring av elskatten med förslagsvis 1
öre per kWh till de vattenkraftsproducerande länen för
att användas till att stimulera infrastruktursatsningar och
andra utvecklingsprojekt i regionerna.
Stockholm den 27 januari 1992
Stefan Attefall (kds)
Jan Erik Ågren (kds)