Bullerkällorna i ett vindkraftverk är dels
kraftöverföringen i maskinhuset, framförallt växellådan,
dels vindbruset från vingarna. Nyare modeller av
vindkraftverk går allt tystare, men det är fortfarande
bullerspridningen, som hittills bestämt minimiavstånden till
omgivande bostäder och arbetsplatser.
Vindkraft är en ny företeelse för bullerlagstiftningen.
Därför saknas lämpligt regelsystem för att hantera
bullerfrågor kring vindkraftverk på ett för alla inblandade
parter lämpligt sätt. I brist på annat får man gå efter den så
kallade industribullernormen utfärdad i form av ''Råd och
Riktlinjer från Naturvårdsverket.'' (Externt
industribuller -- allmänna råd, SNV RR 1978:5)
Den nu gällande bullernormen för nyetablering av
svenska vindkraftverk är därför omöjlig att tillämpa vid
bedömningen av om ett vindkraftsprojekt kommer att klara
bullernormen eller ej vid bygglovgivning, såvida man inte
tar till orealistiskt stora säkerhetsavstånd.
Nya och skräddarsydda bullernormer måste tas fram för
vindkraft i syfte att underlätta för alla inblandade parter; för
den som vill etablera vindkraft, för grannar och för
byggnadsnämnder; bedömningen av en tänkt
vindkraftsetablering. Den tid då buller från ett
vindkraftverk kan upplevas som mest störande är då det är
varmt sommartid med svag vind, men ändå tillräcklig för att
vindkraftverket skall gå, d.v.s. den tid då man vistas
utomhus för rekreation. Andra årstider, som dessutom är
mycket mer betydelsfulla ur ekonomisk synpunkt, skulle
det kunna få bullra långt över nuvarande norm, utan att
någon skulle känna sig störd. Av ovanstående skäl finns
därför anledning att inrätta en årstidsberoende
verklighetsanpassad bullernorm. För den mest
störningskänsliga perioden skulle eventuellt också kunna
införas begreppet bullerdos ( ljudstyrka x tid).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av bullerlagstiftning för vindkraftverk.
Stockholm den 27 januari 1992
Birger Andersson (c)
Marianne Jönsson (c)