med anledning av prop. 1991/92:134 Riktlinjer för överföringen av verksamheten vid domänverket till aktiebolagsform
Regeringen föreslår i propositionen att Domänverkets
markoch fastighetsinnehav förs över till ett aktiebolag.
Därvid inställer sig följande frågor:
Skall Domänverkets privatisering innebära att
ägandet av skogsmark sprids på ett stort antal människor
eller resulterar det endast i att ytterligare ett nytt bolags
aktier handlas på börsen?
Kommer Domänverkets privatisering att medföra en
nyttig och nödvändig strukturrationalisering av svenskt
skogsbruk eller kommer den nuvarande strukturen att
konserveras?
Osäkerheten men även oron för hur Domänverkets
privatisering skall gå till är stor i de två nordligaste länen.
Frågorna pendlar mellan optimistiska förhoppningar om
nya tag som ger ny livskraft åt glesbygden och bekymmer
för den egna sysselsättningen.
Det är främst ägarna av de privata köpsågverken som ser
sin verksamhet hotad. De oftast inlandsbaserade
köpsågverken, som är av väsentlig betydelse för
sysselsättningen på orten, får en stor del av sin
timmerförsörjning via Domänverket. Privatiseringen av
verket måste därför ske på ett sådant sätt att denna
råvarubas fortfarande finns tillgänglig för sågarna.
Bolagisering
Redan Domänverkets förberedelser inför
bolagiseringen inger oro och såväl generaldirektören som
ansvariga tjänstemän gör sådana uttalanden att oron
förstärks. Åtgärder vidtas nu av verksledningen i syfte att
skapa förutsättningar för ett bolag som i stort har samma
uppbyggnad och innehåll som nuvarande organisation.
Detta verkar kanske betryggande, men då man inte vet vem
som på sikt kommer att äga aktiemajoriteten i det nya
bolaget och där påverka virkesflödet (t ex SCA, MoDo m
fl) finns också osäkerheten.
Risken finns också att styrelsen i det nya bolaget,
Domän AB, prioriterar de egna sågverken och på så sätt
blockerar köpsågverken från denna för dem viktiga del av
virkesmarknaden.
Det finns skäl att ifrågasätta om inte regering och
riksdag genom förslagen frånhänder sig möjligheterna att i
verklig mening privatisera denna statliga egendom och
sprida ägandet av produktiv skogsmark till mycket stora
grupper.
Sågverken
Domänverket äger fem sågverk i de två nordligaste
länen. Två kustnära, Lövholmen och Seskarö, samt ett
vardera i Malå, Norsjö och Vilhelmina. Lövholmen är
störst, med en produktion på 130 000 kubikmeter
skogsvirke, de övriga runt 50 000 kubikmeter skogsvirke.
Sågarna är efter redan utförda investeringar moderna och
effektiva företag.
Någon anledning att behålla dessa företag samlade
under ett bolag finns inte. De bör i stället jämföras med det
närmare trettiotal privata köpsågverk, som finns inom
området, och arbeta på samma villkor som dessa.
Staten bör därför sälja ut dessa sågverk till privata
intressenter. Kompetenta sådana finns, som är beredda att
driva företagen vidare.
Konsult-, turist- och markföretagen
Någon anledning att behålla konsultföretagen finns inte.
De bör avyttras omgående, förslagsvis i första hand till de
anställda.
Samma är förhållandet med turistbolaget. Arrende- och
grusbolagen försvinner givetvis successivt i takt med att
marken privatiseras. Jag kan inte se någon som helst
anledning till att staten skall vara t ex grushandlare. Den
monopolställning som verket har i stora delar av Norrland
bidrar till onormalt höga priser på grus. Det är därför
nödvändigt att den del av resurserna som kommer att bli
kvar hos Domän AB efter utförsäljningarna hanteras på ett
sådant sätt att privata entreprenörer ges tillfälle till
pristryckande konkurrens.
Skogen
Den stora och helt dominerande resursen inom verket är
skogsmarken. Den är ursprungligen huvudsakligen s.k.
kronoöverloppsmark. Det innebär att skogsmarken består
av stora sammanhängande skiften, inom vissa områden
framförallt närmare fjällen, mycket stora enheter. Men det
finns också mindre områden insprängda i privata
skogsskiften. Dessa mindre enheter skulle med fördel
kunna avyttras till i första hand rågrannarna vars skiften då
skulle bli mer rationella, mer lättbrukade och ge ägarna ett
bättre ekonomiskt utfall.
De något större kronoparkerna, som är för stora för en
enskild skogsbrukare, kan med fördel användas i
triangelbyten med de större skogsbolagen. Dessa har ett
mycket stort antal mindre och medelstora skogsskiften i de
flesta byar från kustområdet, genom inlandet och upp i de
rena fjällbyarna.
Skogsbolagen bör få möjlighet att köpa dessa
kronparker till marknadspris mot att de själva avstår
motsvarande eller något större areal, som då kan säljas till
i första hand intresserade rågrannar. Skulle dessa inte vilja
köpa, bjuds skiftena ut till allmänheten.
Ett sådant förfarande skulle vara till fördel för alla
parter. Skogsbolagen skulle få stora rationella enheter. De
enskilda skogsägarna skulle få en förstärkning av sitt
skogsinnehav, som skulle ge även deras skogsfastigheter en
bättre struktur och förbättra det ekonomiska resultatet. Det
skulle också skapa ett spritt ägande bland de människor som
får tillfälle till skogsköp samtidigt som staten får resurser till
satsning på infrastruktur och utbildning.
Kvar efter dessa affärer blir ett antal mycket stora
enheter längs fjällkedjan, som måste behandlas särskilt
varsamt. Hur de skall behandlas bör utredas ordentligt. Bör
de ligga i ett hårt bantat Domän AB eller kan man kanske
skapa stora allmänningar att ägas av ortsbor eller samer
eller varför inte båda?
Min ambition med dessa förslag är att skogsbruket skall
bli mer rationellt samtidigt som ägandet sprids så att fler får
förmånen och glädjen att bli skogsägare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om privatisering av domänverkets
tillgångar innan bolagiseringen genomförs.