I alla industrinationer förekommer statligt stöd för att
stimulera etablering och utveckling av industriella
tillväxtföretag. Därtill finns ofta kapitaltillförsel i form av
riskkapital och riskvilligt kapital både genom offentlig och
privat verksamhet, s.k. venture capital.
Det finns utredningar och forskningsrapporter som visar
på att ett lands framgångar i industriell förnyelse och
tillväxt, vid sidan av utbildning, en hög nivå på forskning
och teknikutveckling, till stor del beror på omfattning och
struktur av statligt stöd samt tillgången på riskkapital.
Det statliga stödet är väsentligt för forskningsbaserade,
högteknologiska företag och andra tillväxtföretag som
därmed görs intressanta på riskkapitalmarknaden. Det
statliga stödet och riskkapitaltillförseln är inte utbytbara
mot varandra utan två länkar i samma kedja.
I jämförelse med ledande europeiska industrinationer är
den svenska riskkapitalmarknaden förhållandevis liten men
genom de av riksdagen beslutade statliga riskkapitalbolagen
och i synnerhet genom skattereformen ökades
förutsättningarna för en bättre tillgång på riskkapital.
Vid sidan av det tidigare STUs satsningar på forskning
och teknikutveckling har det statliga stödet utgjorts av
utvecklingsfondernas verksamhet. Dessa har under hela
1980-talet utgjort ett väsentligt stöd för etablering och
utveckling av främst industriella företag.
Utvecklingsfonderna satsar i olika grad sitt kapital i
företagen. Några har balanserat sina företagssatsningar
med kapitalförvaltning på bank medan andra fonder har
satsat hela sitt kapital i företagen. När riksdagen våren 1991
beslutade att dra in 1 600
milj.kr. från utvecklingsfondernas
finansieringsmedel slog departementet ut indragningen på
alla utvecklingsfonder, oavsett kapitaltillgången. De
utvecklingsfonder som placerat i stort sett hela sitt kapital
i företagen tappade därigenom hela sin utlåningskapacitet.
Därutöver försvann dessutom möjligheten för dessa
utvecklingsfonder att fullfölja redan gjorda investeringar i
tillväxtföretagen med resultat att kapital går förlorat och att
företagen riskerar att gå omkull till följd av brist på
riskvilligt kapital.
För att finansiera etablering och tillväxt måste former
som ger ekonomisk uthållighet användas. Ingen form av lån
fungerar i detta sammanhang, inte heller egenkapital om
ägaren måste låna till detta. Lån ger likviditet men inte
uthållighet. Rent riskkapital, liksom utvecklingsfondernas
riskvilliga kapital i form av utvecklingskapital och
konvertibler, har varit effektiva finansieringsformer. De
EKH-lån av tysk förebild som föreslagits som ny låneform
till företagsetableringar ger exempelvis fyra gånger så hög
kapitalbelastning på företaget som utvecklingsfondernas
utvecklingskapital, trots samma avkastning.
Utvecklingsfondernas finansiering riktas inte enbart mot
tillväxtintensiva företag. Alla de små och medelstora
industriföretag som utgör basen i svenskt näringsliv och
svarar för en stor del av arbetstillfällena inom industrin,
behöver tillgång till kapital för utveckling vid sidan av den
rörelsefinansiering som bankerna ger.
Denna marknad är lågavkastande och i de flesta fall
ointressant för en kapitalplacerare men väsentlig för att
skapa och behålla arbetstillfällen. Utvecklingsfonderna
utgör den primära finansiären av dessa företags utveckling.
Genom att insatserna ofta kan vara mycket blygsamma
arbetar utvecklingsfonderna med många företag och statens
insatser kan effektivt spridas till ett brett stöd som ändå ges
individuell prövning. Utvecklingsfondernas finansiering till
dessa företag är viktig för deras långsiktiga överlevnad,
samtidigt som statens kostnader för att på detta sätt skapa
och behålla arbetstillfällen mångdubbelt understiger
kostnaderna för motsvarande rent arbetsmarknadspolitiska
insatser.
Det är mot bakgrund av ovanstående nödvändigt att se
över och stärka utvecklingsfondernas roll som finansiella
organ och samtidigt pröva på vilket sätt de
utvecklingsfonder som drabbats hårdast av
likviditetsindragningar kan kompenseras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingsfondernas roll som
finansiella organ.
Stockholm den 27 januari 1992
Björn Kaaling (s)
Ingrid Andersson (s)
Gunnar Thollander (s)
Birgitta Dahl (s)