Staten utser i dag representanter -- ofta riksdagsmän --
till bankernas styrelser både på central och regional nivå.
Staten har även vetorätt vid val av ordförande i
bankstyrelserna. På lokal nivå har också kommunerna rätt
att utse representanter till bankernas kontorsstyrelser.
Denna konstruktion tillkom som en kompromiss för att
blidka de socialdemokratiska partikongresserna som krävt
att bankväsendet helt skulle socialiseras.
Denna bakgrund visar att styrelserepresentationen
aldrig har varit motiverad med hänsyn till t.ex. statens
behov att utöva tillsyn över så viktiga företag som
bankerna. Själva konstruktionen är vidare tvivelaktig då
ledamöterna i en företagsstyrelse i första hand bör vara
professionella aktörer som tillvaratar ägarnas intressen. När
staten tilltvingar sig styrelseplatser, är det i princip att
försämra aktieägarnas möjligheter att bevaka förvaltningen
av sin egendom.
De statliga representanterna saknar oftast i likhet med
de fackliga representanterna den kompetens och erfarenhet
som krävs för att kunna utföra ett meningsfullt
styrelsearbete i en bank. I bästa fall har de i varje fall inte
stört verksamheten. Men systemet med statlig och
kommunal representationsrätt är ett led i en farlig
amatörisering där stat, fack och folkrörelser bevakar sina
intressen med konsekvensen att ingen längre bevakar
företagets bästa. Resultatet kan bli en svag och
inkompetent styrelse.
Man kan också från det andra hållet ställa frågan om det
är hälsosamt att riksdagsmän skall sitta i storbankers
styrelser. Som ledamöter uppbär de arvode, de omfattas av
banksekretessen och är fullt ut ansvariga för styrelsens
beslut. Det finns risk för intressekonflikter och
jävsituationer. Det är också tveksamt om de offentliga
representanterna verkligen upplever sig som direkt juridiskt
ansvariga för de beslut de deltar i. Därmed följs inte
inflytande och ansvar åt, vilket de ju bör göra.
Inte heller tas ens samhällets eller allmänhetens
intressen tillvara genom detta representationssystem. Det
bästa beviset är händelserna i Första Sparbanken, vars
styrelse ju hade ett överflöd av representanter från stat,
folkrörelser, organisationer och fackföreningar. Statens
nödvändiga insyn bör i stället skötas av en professionell
myndighet, i detta fall Finansinspektionen. Det är
uppenbart att vi snabbt kan skiljas från systemet med
offentliga representanter i bankernas styrelser utan större
saknad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i banklagen att
statens och kommunernas rätt att utse representanter i
bankernas styrelser samt statens vetorätt vid val av
ordförande i bankstyrelser avskaffas.