Stålindustrins framtida utvecklingsväg är osäker. Det går
inte för statsmakterna att bara lita på marknaden. Därför
behövs en snabböversyn av vilka behov,
infrastruktursatsningar, utbildning, forskning etc, som
krävs för en positiv utveckling av svensk stålindustri.
Basnäringarnas betydelse
Efter 1980-talets spekulationsvinstklimat, visar nu
prognoser, varsel och avskedande i industrin, en mycket
drastisk minskning av branschen. Särskilt hårt drabbas
Bergslagen och Norrland samt andra industriområden.
De s.k. basnäringarna skogsindustri, gruvor och
stålindustri spelar fortfarande en mycket central roll för
Sveriges handelsbalans genom att ge nettoexportinkomster
som är dubbelt så stora som nettoexportinkomsterna från
verkstadsindustrin. Eftersom basindustrierna har mindre än
hälften så många anställda som verkstadsindustrin blir
exportvärdet per anställd i basindustrin flerdubbelt större
än i verkstadsindustrin.
Dessutom har verksamheten i basindustrin under årens
lopp varit mycket viktig för att ge förutsättningar för
verkstadsindustrins utveckling. Lastbilar, traktorer, truckar
som tål påfrestande miljöer har utvecklats efter krav i
skogsbruk, skogsindustri och gruvor. Tekniken för
energiproduktion och energiöverföring har också utvecklats
efter basindustrins krav. De långa transporterna i vårt
avlånga land och behovet av effektiva telekommunikationer
har också gett verkstadsindustrin värdefulla impulser.
Stålindustrin
Basindustrin är naturligtvis också en viktig leverantör av
råvaror och halvfabrikat till verkstadsindustrin. I särskilt
hög grad gäller detta givetvis stålindustrin. Skulle
tillverkning av råjärn och stål försvinna ändras också
förutsättningarna för vidareförädling inom en rad olika
delar av verkstadsindustrin. Dessutom skulle en stabil
avnämare av malm för de återstående järnmalmsgruvorna
försvinna.
Det är därför ett samhälleligt intresse att malmens
vidareförädling till råjärn och stål kan drivas vidare under
de nya villkor som uppträder under 90-talet. Till dessa nya
villkor hör den ökade internationaliseringen av ekonomin
och ökade miljökrav och ökade energikostnader.
Vi kan inte utgå ifrån att marknaden kommer att
lösa järn- och stålindustrins alla problem. Ansträngningar
måste göras för att klarlägga om produktionen av råjärn och
stål kan ske under miljömässigt hållbara villkor och med
mer energisnål teknik. Regeringen bör stimulera forskning
med sådan inriktning.
Stålindustrins konkurrenskraft
Bland de viktigaste frågorna för stålindustrin är att ligga
väl till när det gäller teknisk utveckling av
produktionsprocesser och produkternas kvalitet och
förädlingsgrad. Svensk stålindustris FoU-satsningar är
mindre än hälften av japansk stålindustris satsningar räknat
per producerat ton stål. Det bör därför finnas utrymme för
ytterligare FoU-satsningar i svensk stålindustri.
Den svenska stålindustrin behöver också rejäla
utvecklingsinsatser på energi- och miljöområdena.
Stålindustrins lösning ligger inte i generellt låga
energipriser. I stället måste industrin, som hela samhället,
inriktas mot energisnål och miljövänlig inriktning. En
framkomlig väg för industrin är s.k. trappstegstariffer med
ett koncessionsförfarande för energianvändning.
Tariffernas uppbyggnad kan i sin bas tillhandahålla energi
till relativt lågt pris och med ökad förbrukning ökar priset.
Energisparande och energisnål teknik får med en sådan
konstruktion en drivkraft.
Tyvärr har de hyggliga vinster som skapats under 1980-
talets senare hälft inte i tillräcklig utsträckning gått till
sådana investeringar. Det finns en risk att svensk
stålindustri kan hamna på efterkälken när EG-områdets
stålindustri omstruktureras och blir än mer
konkurrenskraftig.
Stålindustrins regionala ansvar
Vi kan inte acceptera att stålindustrin -- det statliga
SSAB -- säljs ut på en obestämd marknad eller att den
privata stålindustrin sakta och stegvis rationaliseras bort.
Dessa industrier har en regional förankring och
betydelse på orter som Hagfors och Munkfors, Degerfors
och Hällefors, Borlänge, Avesta och Smedjebacken,
Sandviken och Hofors, Oxelösund och Torshälla samt Luleå
och Fagersta. Kunskap och tradition finns i dessa områden,
får inte den kastas bort i arbetslöshet och regional
utarmning.
Som betydande ägare i SSAB har staten ett särskilt
ansvar för svensk stålindustri. Av regionalpolitiska skäl och
på grund av närheten till malmråvara är argumenten starka
för att framtidssatsningar på effektiviserad och förbättrad
metallurgisk teknik sker i Luleå. Målsättningen att utveckla
Luleå till ett metallurgiskt centrum kvarstår. Investering i
högteknologisk verksamhet för avancerad förädling av plåt
bör ske i Sverige. Särskilt bör detta beaktas i SSAB:s övriga
verksamheter i Borlänge och Oxelösund.
Det räcker inte att passivt åse hur
konjunkturnedgång och rationaliseringar leder till
avskedanden av yrkeskunnig personal. I
lågkonjunkturen bör planering för högkonjunkturen ske.
Regeringen bör som företrädare för den viktigaste ägaren
inom svensk stålindustri fortlöpande ägna branschen och
SSAB betydande uppmärksamhet.
Trots att staten inte har någon ägarandel i den privata
stålindustrin, Avesta, Owako Steel, Sandvik och Fundia är
det oerhört viktigt att statsmakten för sin del klargör vilken
vikt dessa företag har för svenskt näringslivs framtid. De
politiska ambitionerna kan inte begränsas till att låta
marknaden avgöra utvecklingen. Inget annat land har en
sådan passiv syn på stålindustrins utveckling.
Demokratins ansvar
Stålindustrins framtida utvecklingsväg är osäker. Det går
inte för statsmakterna att bara lita på marknaden. Därför
behövs en snabböversyn av vilka behov,
infrastruktursatsningar, utbildning, forskning etc., som
krävs för en positiv utveckling av svensk stålindustri.
En sådan snabböversyn från statsmakternas sida kan
utmynna i ett åtgärdsprogram för att befrämja stålindustrins
utveckling. Samtidigt är det en signal till branschen att inte
fortsätta den hämningslösa personalrationaliseringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en snabböversyn av
stålindustrins problem och behov för att presentera ett
åtgärdsprogram enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 24 januari 1992
Lars-Ove Hagberg (v)
Bengt Hurtig (v)
Bertil Måbrink (v)
Karl-Erik Persson (v)
Björn Samuelson (v)