Försäljning av statliga företag med verksamhet i Norrbottens län
Riksdagen beslöt i december 1991 att bemyndiga
regeringen att sälja aktier m.m. i 35 statligt ägda företag.
Beslutet togs utan någon djupare analys av vare sig
företagens verksamhet eller de konsekvenser
utförsäljningen kan få för den svenska ekonomin och
näringslivsstrukturen.
Beslutet grundar sig i stort sett bara på den övergripande
principen att staten inte ska äga företag utan bara driva en
näringspolitik som stärker marknadsekonomin och ökar
näringsfriheten och konkurrensen.
I propositionen anfördes som huvudskäl att staten inte
ska agera som företagsägare på en marknad där den själv
sätter spelreglerna. I denna text varnas också för att statligt
ägda företag kan bli redskap för politiska ambitioner vilket
kan leda till att företagen inte kan agera efter normala
företagsekonomiska principer.
Det är orimligt att så viktiga beslut fattas på så
ideologiskt bräcklig grund. Fördelarna med att staten sätter
spelreglerna är att de har sin grund i folkstyret och
demokratin. Om spelreglerna sätts dolt t.ex. genom
informella överenskommelser mellan stora bolag och andra
kraftfulla ekonomiska intressen är det för det första inte alls
säkert att de gynnar marknadsekonomin och för det andra
försvagas demokratin.
Huruvida risken för informella överenskommelser ökar
när staten försvinner som ägare analyserades inte. Det är ju
inte bara staten och riksdagen som ger uttryck för politiska
ambitioner. De stora tunga privata aktörerna använder
avsevärda resurser för att styra beslutsprocessen också i vårt
land. Starka kapitalintressen har i vårt land varit pådrivande
när det gäller satsningar på krigsmateriel, kärnkraft,
motorvägsbyggande, Öresundsbron och så vidare medan
staten ofta har fått stå för ekonomiskt risktagande.
Stora investeringsbeslut kan ofta tas först när man vet att
man har någorlunda kontroll över de spelregler som gäller i
ett samhälle. Statligt ägande kan ha en gynnsam effekt på
marknadsekonomin genom att vissa projekt kan
genomföras som annars inte skulle ha genomförts just
därför att privata kapitalintressen ansett sig ha otillräcklig
kontroll över spelreglerna. Statligt ägande kan behövas som
en motmakt mot privat maktkoncentration.
Det finns en rad andra skäl varför staten engagerat sig i
företagande som fortfarande har sin giltighet. Det kan
finnas länkar i ett lands produktionssystem som av någon
anledning sviktar. Om länken brister innebär det att en rad
andra företag i branschen faller med en omfattande
ekonomisk skada som följd. Enda lösningen kan vara att
staten under en tid går in som ägare.
Det kan också vara så att de privata företagen vägrar
teckna avtal som säkrar villkoren för de anställda. Bristerna
i tillämpning av arbetsrätt, arbetsmiljöavtal och
företagsdemokrati kan vara så utbredda att samhällets
politiska organ som ett alternativ till lagstiftning går in som
ägare av företag för att visa att marknadsekonomin mår väl
av att rätta till bristerna.
Det kan också vara så att utvecklingskostnader är höga
och resultaten väntas först på lång sikt och att staten måste
gå in som stor kapitalägare.
Ytterligare ett skäl kan vara behovet att inom en nation
hålla en viss kontroll av råvaror och naturrikedomar och
skydda den för en hårdhänt utländsk exploatering.
I vårt land har också det statliga ägandet haft avsevärd
betydelse för regionalpolitiska satsningar som annars inte
skulle ha blivit av.
Ett viktigt skäl till att de nordiska ländernas ekonomiska
utveckling har varit gynnsam och att tillväxten fördelats
bättre än i många andra delar av världen är att folket efter
det demokratiska genombrottet genom politiska beslut sett
till att viktig infrastruktur byggts upp.
I länder med svaga politiska institutioner och där privat
ägande dominerat ännu mer har otillräckligheten av
elementär infrastruktur som vatten och avlopp, vägar, el-
och teledistribution försvagat marknadsekonomin. En
dåligt utbyggd allmän skolgång, vård och omsorg har
drabbat eftersatta grupper och också försvagat
tillväxtmöjligheterna för näringslivet. Tredje världens
länder svämmar över av exempel på hur privata jordägare
och kapitalägare i kortsiktig snikenhet förhindrat sina
samhällen att utvecklas.
I de länder och regioner också i den rika världen där de
privata marknadskrafterna under lång tid haft fritt spelrum
och folkrörelserna varit svaga är regionala klyftor och
klassklyftor stora. Tidigare livskraftiga industriregioner
ligger öde och folk lever i apati, förfall och hög arbetslöshet.
Bara i EG-området, som nu sägs ska visa vägen för
Sverige, lever 45 miljoner människor i vad som kan kallas
fattigdom. Någon analytiker hävdar till och med att andelen
fattiga i EG-området ökar. Andelen fattiga ökar nu snabbt
också i Sverige.
Likaväl som central detaljstyrning av ekonomin visat sig
leda till katastrof i planekonomierna så måste vi konstatera
att den helt oreglerade marknadsekonomin också av och till
medför stora sociala katastrofer och mänskligt lidande.
Därför behöver marknadsekonomin sina politiska ramar
och ett folkstyre som tuktar marknaden när så behövs. Ett
instrument för detta är samhälleligt ägande av
produktionsmedel.
Det finns givetvis en poäng i kritiken att politiker som
ska ansvara för samhällets regelsystem lätt blandar ihop sina
roller som ägare och lagstiftare. Därför är det troligt att
framtida demokratiskt kontrollerade produktionsmedel bör
utvecklas i olika och från själva statsapparaten klart skilda
ägarformer. Innan vi nått dit måste statligt och kommunalt
ägande användas i brist på demokratiska alternativ.
De ekonomiska rådgivare som rekommenderar
omfattande privatisering av samhällelig egendom har under
de senaste decennierna inte förmått lyfta svensk ekonomisk
forskning till några högre höjder. Svårigheter att rekrytera
dugliga professorer hör också till problembilden. Med
något enstaka undantag tycks svenska ekonomer inte kunna
göra några egna banbrytande analyser.
I början av 1980-talet skulle enligt många ekonomer
tillväxtens problem lösas genom sänkta skatter för
höginkomsttagare.
Var finns den tillväxten nu? De som predikar ekonomi
från katedrar och bankpalats hade få varningar under den
hejdlösa spekulationsvågen efter devalveringarna. Varför?
Varför var det ingen ekonom som punkterade
Fermentaballongen utan en miljökämpe?
Nu är det skattesänkningar för kapitalägare, realisation
av statlig förmögenhet, avreglering och den fria marknaden
som ska lösa alla problem.
Vanliga samhällsmedborgare ställer sig allt oftare frågan
om vi verkligen har kompetenta rådgivare åt våra
regeringar. Eller om det bara är politiker som klär sig i ett
ekonomiskt vetenskapligt språkbruk utan att analysen nått
det djup och den bredd som den höga statusen borde ge.
I Norrbottens län finns en stark och utbredd folklig oro
i alla politiska grupperingar att utförsäljningen av företag
och naturtillgångar kommer att leda till stora svårigheter för
länet. Försvaret av det statliga ägandet bland de anställda
är starkt. Detta är en stor tillgång för företagen och problem
för nya privata ägare.
Det förhastade beslutet att realisera de statliga företag
som har stor betydelse för den regionala balansen och då
särskilt i Norrbottens län måste återkallas. Ett sådant
återkallande gäller i första hand LKAB, SSAB, ASSI,
Domänverket och Vattenfall.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar återkalla bemyndigandet att sälja
aktier m.m. i statliga företag i enlighet med vad i motionen
anförts.