Omställning av militär produktion till civil produktion
De militära kostnaderna i världen ökade konstant fram
till slutet av 80-talet. I och med att det kalla kriget mellan
öst och väst upphörde så minskade framför allt USA och
Sovjetunionen sina militära utgifter. Dessa stater stod 1990
för närmare 60 procent av de totala militära kostnaderna i
världen. Även många andra länder minskar nu sina
försvarsutgifter.
Denna utveckling är i sig glädjande men innebär
samtidigt problem för de miljontals människor världen över
som är beroende av militär verksamhet och
vapentillverkning för sitt uppehälle. Nedrustningen får inte
utgöra ett hot för dessa människors framtid.
Den svenska försvarsindustrin påverkas kraftigt av den
hårdnande marknaden och har tvingats till
omstruktureringar och minskning av personal. Därför är
det hög tid att planera för en omställning från militär till civil
produktion.
Tillsammans med övriga nordiska länder tog Sverige
1977 initiativet till att FN skulle utreda frågan om
sambandet mellan nedrustning och utveckling. Ett viktigt
syfte med FN-studien var att sprida ökad medvetenhet i
medlemsländerna om kapprustningens konsekvenser och
om möjligheterna till en omfördelning av resurser vid en av
supermakterna inledd nedrustning.
1982 anmodade FN sina medlemsländer att vidta
nationella åtgärder i form av två olika typer av
uppföljning:dels en deskriptiv och analyserande uppgift
genom kartläggning av de nationella försvarsresurserna och
deras ekonomiska och sociala effekter,dels en operativ
uppgift genom beslut om förberedelser och planering av
omställning, d.v.s. att i en nedrustningssituation överföra
arbetskraft och materiella resurser från militär till civil
användning och samtidigt öka utvecklingssamarbetet med
u-länderna.
Sverige har genom Inga Thorssons enmansutredning
''Med sikte på nedrustning -- Omställning från militär till
civil produktion i Sverige'' (SOU 1984:62) fullföljt det första
steget. Sedan har i praktiken ingenting hänt. Visserligen
gjorde Maj Britt Theorin en uppföljningsstudie tre år
senare. Men båda studierna har lagts i byrålådan. Det är
dags att ta fram det omfattande underlaget och påbörja en
planering av omställningsprocessen.
I den nyligen genomförda utredningen av svensk
vapenexport presenterad i betänkandet
''Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet'' (SOU
1989:102) avfärdas frågan om omställning på några sidor
med motiveringen att i en konjunkturnedgång så får
försvarsindustrin klara sin situation som andra
industriföretag.
Försvarsindustrin kan inte jämställas med andra
industrier eftersom den omgärdas av en mängd politiska
beslut och huvudsakligen arbetar på kontrakt mellan
försvarets materielverk och försvarsindustrin. I den mån
man överlåtit till försvarsindustrin att förbereda för
omställning till civil produktion har internationella studier
påvisat att det fått liten effekt just på grund av dessa
omständigheter.
Därför bör staten ta initiativ till att skapa förutsättningar
för en omställning från militär till civil produktion. Vi kan
inte genom hård marknadsföring prångla ut svenska vapen i
ökad omfattning. Det svenska försvarets behov måste styra
inköp av krigsmateriel. Det får inte vara så att
försvarsindustrins behov av produktion ska styra försvarets
beställningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det angelägna i att förbereda och
planera för en omställning från militär till civil produktion.
Stockholm den 23 januari 1992
Ingela Mårtensson (fp)