Antalet konkurser i Sverige är osedvanligt högt i ett
internationellt perspektiv. Bara som ett mått kan nämnas
att antalet konkurser i landet ökade från 6.400 1988 till
11.400 1990. I många av dessa konkurser döljer sig en
avancerad ekonomisk brottslighet. Och konkursernas antal
fortsätter att öka. Många nystartade företag saknar ofta
finansiell uthållighet och har startats på alltför osäkra
kalkyler. Enligt en undersökning av
kreditupplysningsföretaget Soliditet är nära 30 procent av
landets samtliga aktiebolag inte kreditvärdiga.
Under 1988 uppgick företagskonkursernas antal till hela
87 %
av totalantalet konkurser. De oprioriterade
fordringsägarna förlorar mellan fem och sex miljarder
kronor per år i konkurser.
''Konkursutredningen'' (SIND 1985:7) angav att
konkursutvecklingen främst beror på interna förhållanden
i företagskunnandet. Orsaken till att företagen kommer på
obestånd kan t.ex. vara att företagsledaren inte haft
tillräcklig erfarenhet av företagande, att han/hon saknar
tillräckliga kunskaper eller förmåga att planera och följa
upp företagets ekonomi, brister i marknadsföringen etc.
Flera undersökningar konstaterar också en klar
samvariation mellan den kraftigt ökande nyetableringen av
företag och den ökande konkursfrekvensen. Och att brister
i kunskap på olika sätt påverkat företagens möjligheter att
utvecklas har visat sig gälla i stor utsträckning många
nystartade företag, vilka gått i konkurs just på grund av att
företagsledaren varit oerfaren.
Det har vidare konstaterats att konkursantalet ökat
kraftigt i branscher med större nettoökning av
företagsbeståndet, t.ex. service och detaljhandel, branscher
som är lätta att etablera sig i och som inte kräver särskilt
stort startkapital. Från bl.a. bankhåll har framhållits att den
markanta ökningen av nyetableringen 1982/83 gett utslag i
konkurser 1985.
Enligt SIND:s utredning har man också på olika sätt
kunnat konstatera att kreditmarknadens utveckling bidragit
till konkursökningen. Det är framför allt konkurrensen på
den starkt expanderande småföretagsmarknaden som
bidragit till att många personer med alltför bristfälliga
affärsidéer erhållit krediter för att starta företag.
En annan iakttagelse när det gäller förhållanden som
påverkat konkursutvecklingen är en samhällsförändring
som gått mot större inslag av tjänsteproduktion, vilket
också inneburit en ny typ av företag och företagare. Det
framgår allt tydligare att såväl företagare som kreditgivare
grovt underskattat behovet av kompetens för att leda och
utveckla ett serviceföretag.
Även uppgifter från Ackordcentralen tyder på att det är
alltför lätt att starta företag i Sverige. Vi har
industrivärldens kanske mest liberala regler när det gäller
krav på start/etableringskapital.
Mycket har gjorts och mera kan säkert göras när det
gäller rådgivnings- och utbildningskampanjer för
människor som står i begrepp att starta företag.
Utvecklingen har emellertid klart och entydigt visat att
kraven på kompetens och utbildning måste skärpas hos
personer som tänker etablera sig som företagare.
Vi finner det närmast självklart att vissa yrkesgrupper
som t.ex. advokater, revisorer och mäklare skall ha fått
någon form av auktorisation för att få tillstånd att utöva sin
yrkesverksamhet. Även om det kan vara svårt att fastställa
några generella kompetenskrav för företagare, är det ändå
inte orimligt att kräva att personer som startar
bokföringspliktig verksamhet måste kvalificera sig som
företagare genom att åtminstone genomgå elementära
kurser i bokföring och företagsekonomi.
Konkursutredningen hade bl.a. till uppgift att granska
huruvida dåliga kunskaper hos företagare är en viktig orsak
till det snabbt ökande antalet konkurser. Av för oss okänd
anledning har emellertid utredningens arbete stoppats av
regeringen utan att den givits tillfälle att presentera några
resultat av sitt arbete. Detta märkliga tillvägagångssätt har
kritiserats av bl.a. Ackordcentralens VD Peter Smedman
som vid flera tillfällen slagit larm om den oroväckande
ökningen av antalet konkurser, vilket han menar till mycket
stor del kan förklaras av okunnighet hos företagarna.
I regeringsförklaringen betonas på flera ställen
betydelsen av kunskaper, kvalitet och kompetens. Vi utgår
från att dessa viktiga krav också skall omfatta företagare.
Oavsett vilken verksamhet man ämnar ägna sig åt är det
rimligt att ställa vissa minimikrav på kompetens som villkor
för att överhuvudtaget få starta ett företag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kompetensbevis för
företagare.
Stockholm den 22 januari 1992
Bengt Silfverstrand (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Johnny Ahlqvist (s)