I ett marknadsekonomiskt samhälle utgör
näringsfriheten något av en grundpelare. Priset för denna
frihet måste vara att man vid missbruk av friheten går rätten
förlustig i form av näringsförbud under kortare eller längre
tid.
Enligt gällande rätt kan en näringsidkare drabbas av
näringsförbud i två skilda situationer. Automatiskt
näringsförbud enligt konkurslagen (6 kap. 1 §) inträder vid
varje konkurs för fysiska personer som bedrivit
bokföringspliktig näringsverksamhet. Förbudet gäller
under konkurstiden och överträdelse bestraffas med böter.
Härutöver kan särskilt näringsförbud utdömas av domstol
med stöd av speciallagstiftning (SFS 1986:436) vid allvarligt
missbruk av näringsfriheten. Detta förbud kan meddelas
även företrädare för juridiska personer. Förbudstiden är 3--
5 år och överträdelse straffas i normalfallet med fängelse i
högst två år.
Den rådande rättstillämpningen torde kraftigt avvika
från lagstiftarens intentioner. Det automatiska
näringsförbudet fungerar nämligen inte i praktiken och dess
efterlevnad kontrolleras inte ens. Det särskilda
näringsförbudet begärs av tillsynsmyndigheten (TSM) i
åtskilliga konkursfall. Men åklagarnas handläggning är
långdragen och dessutom avskrives alltför många fall.
Lagen tillämpas utomordentligt sällan och inte ens de
utdömda förbuden kontrolleras tillräckligt.
Det är en otillfredsställande rättslig situation
beträffande näringsfriheten och näringsförbuden.
Principiellt gäller för all lagstiftning även inom
näringsrätten att den skapats för att tillämpas. Om viktiga
lagar inte tillämpas av de rättsvårdande myndigheterna
riskerar den allmänna laglydnaden att undergrävas.
Dessutom ges fel signaler även i sak. Att näringsfrihet inte
behöver drivas i ansvarsfulla former. Att det inte lönar sig
att vara seriös företagare. Att myndigheterna är
ointresserade av frågan.
Mot denna bakgrund förefaller det nödvändigt att göra
en översyn av näringsförbudsinstitutet i svensk rätt. Den
övergripande uppgiften bör därvid bli att åstadkomma ökad
effektivitet i rättssäkra former för att understryka
budskapet om näringsfrihet under ansvar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
näringsförbudslagstiftningen.
Stockholm den 16 januari 1992
Bengt Harding Olson (fp)