Företagsformen franchising diskuteras livligt i dag. Det
är ingen tillfällighet. Allt fler verksamheter -- framför allt
inom tjänstesektorn -- ''franchiseras'', dvs. utarrenderas till
enskilda personer som vanligtvis driver ett filialföretag till
''franchisegivaren''. MacDonalds, Polarn och Pyret och
Seven-Eleven är några exempel. De avtal som träffas
mellan franchisegivaren och franchisetagaren är oftast
ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel.
En allvarlig olägenhet med denna företagsform är att
den inte är lagreglerad. En statlig utredning lade redan 1987
fram ett förslag till lagstiftning om franchising. Förslaget
bearbetas alltjämt inom justitiedepartementet. Men nu är
det dags att åstadkomma ett skydd för dessa ofta mycket
utsatta småföretagare.
Till en början bör franchisetagare tillförsäkras rätt till
viss uppsägningstid och ''saklig grund'' vid uppsägning. Ett
visst ''indirekt besittningsskydd'' liknande de regler som
gäller för lokalhyresgäster bör även finnas.
Franchisetagare måste i förenings- och
förhandlingsrättshänseende jämställas med s.k. jämställda
uppdragstagare. Här kan man jämföra med
petroleumhandlarnas situation där man löst detta problem.
En förenings- och förhandlingsrätt skulle medföra ett
radikalt minskat behov av detaljlagstiftning.
I ett franchiseförhållande finns två parter:
franchisegivaren och franchisetagaren. Teoretiskt föreligger
ett avtal mellan två jämställda parter, men i praktiken är
franchisegivaren ett stort multinationellt företag medan
franchisetagaren oftast är en f.d. affärsanställd,
restauranganställd eller liknande.
I Kanada, USA och Frankrike finns redan lagstiftning
som skyddar franchisetagaren. Enligt denna lagstiftning är
franchisegivaren skyldig att informera om sitt företags
ekonomiska ställning samt visa att han kan uppfylla de
förpliktelser som han åtar sig gentemot franchisetagaren.
Ett allvarligt problem i Sverige är att franchisegivaren ofta
inte kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot
franchisetagarna som därmed förlorar det kapital -- ofta
200 000--300 000 kr. -- som de satsat i rörelsen.
Vi anser att det är nödvändigt att komma fram till en
definition av ''franchising''. En definition som har bakgrund
i affärsjuridik är följande:
Med franchising avses ett affärsförhållande grundat på
skriftligt avtal, enligt vilket ena parten, franchisegivare, ger
andra parten, franchisetagare, rätt att, för egen räkning,
inom visst geografiskt område bruka franchisegivarens
särskilda affärsidé, affärsmetoder och näringskännetecken,
mot att franchisetagaren förbinder sig att tillämpa av
franchisegivaren uppställda villkor för profilering.
Med franchisetagare enligt denna lag förstås även
delägare i franchisetagare, vilken/vilka i något avseende är
personligen förpliktade att tillämpa avtalet.
Inom EG har det utarbetats ett flertal direktiv där det
hänvisas till franchiseförhållanden. Detta innebär att vi inte
kan undgå att även i lag reglera denna företeelse. Även
inom Europarådet pågår ett arbete som syftar till att
lagreglera franchisering. En lag skulle vara ett viktigt skydd
för denna ofta svårt utnyttjade grupp av småföretagare.
Något ytterligare utredningsarbete är heller inte
nödvändigt. Det förslag som lades fram av en statlig
utredning 1987 är en utmärkt grund för en lagstiftning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om
franchising.
Stockholm den 22 januari 1992
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)