Enligt gällande 11 § prisinformationslagen skall priset på
dagligvaror som butiker av självbetjäningstyp
tillhandahåller i regel anges på varan eller dess förpackning.
Priset får dock anges på hyllkantsetikett eller skylt om
det finns praktiska hinder mot prismärkning på varan eller
dess förpackning.
En prismärkning med hyllkantsetikett eller med skylt
tillåts också om prisinformationssystemet gör det möjligt
för konsumenten att på ett enkelt sätt beräkna den
sammanlagda kostnaden för varorna före betalningen och
kontrollera att det pris som betalas stämmer överens med
prisangivelsen i butiken, om inte detta redan är tekniskt
säkerställt.
När man funderar över de krav som bör ställas på
butikernas prismärkning måste man av såväl konkurrens-
som konsumentpolitiska skäl ta hänsyn till de olika
funktioner som prisuppgifter kan fylla för konsumenten.
Både företrädare för handeln och för konsumenterna är
överens om behovet av en god prisinformation och om att
informationen bör fylla tre viktiga funktioner: att ge
konsumenterna upplysning om hur mycket en vara kostar,
att möjliggöra försummering av avsedda inköp, samt
att möjliggöra efterkontroll.
Olika konsumentgruppers olika förutsättningar att
tillgodogöra sig prisinformation måste också beaktas.
Speciell hänsyn måste tas till personer med olika typer av
handikapp eller personer som av någon anledning har
särskilda behov på prisinformationsområdet.
Lägg märke till att prisinformation också är ett viktigt
konkurrensmedel. Om konsumenterna inte får den
information som de efterfrågar kan de i många fall vända sig
till ett annat dagligvaruföretag som bättre tillgodoser deras
önskemål.
Hänsyn måste tas till detaljhandelns krav på
kostnadseffektivitet som metod för att åstadkomma lägre
priser. Vid utformningen av regler rörande prisinformation
i butik måste myndigheterna därför ge handeln friheten att
finna lösningar som inte hindrar en fortsatt teknisk
utveckling. Det ligger i konsumenternas intresse att
handeln har frihet att utan statligt intrång i verksamheten ge
möjlighet till rationaliseringar. Detta är av stor betydelse
för möjligheterna inte bara att hålla priserna nere utan
också för att ge butiker bättre möjligheter att överleva,
särskilt i glesbygd och i dagens kärva ekonomiska
konjunktur.
Genom socialdemokraternas samgående om kravet på
artikelprismärkning med ny demokrati och vänsterpartiet
hösten 1991 riskeras flera butiker.
Om dessa tre partier redan tidigare hade fått råda hade
t.ex. i dag tre konsumbutiker i Västerbotten varit nedlagda,
bl.a. en i Vindelns kommun och en i Lycksele kommun.
Insparande arbetstimmar genom datorisering är en starkt
bidragande orsak till att de tre butikerna kunnat överleva.
Nu hotas bl.a. glesbygdsbutiker av s-nyd-v:s
majoritetsbeslut 12/12 1991 som tvingar landets butiker att
prismärka förpackningar.
Kostnaden för s-v-nyd-koalitionens prismärkningstvång
har av handlarnas organisationer uppskattats till 900
miljoner kr/år. Kalkylen baseras på en framräknad
uppskattning av antalet prismärkningar om ca 3,4 miljarder
prismärkningar per år. Varje ordinarie prismärkning kostar
ca 12 öre/st vid en timlön för personalen på ca 115 kr (inkl
LKP m.m.). Omprismärkningar är betydligt kostsammare
och uppskattas till ca 30 öre/st, men utförs å andra sidan på
ett betydligt mindre antal förpackningar. Måhända finns en
viss prutmån i dessa siffror. Låt oss därför tillämpa
försiktighetsprincipen och anta att kostnaden ''bara'' är ca
700 miljoner per år -- även det en betydande årlig summa,
naturligtvis. Den motsvarar t.ex. kostnaden för ca 10 000
kommunala daghemsplatser.
Vem bär bördan av dessa 700 miljoner kr? Jo,
kostnaderna bärs i slutändan av konsumenterna, dels i form
av längre resvägar p.g.a. nedlagda butiker, dels genom
högre priser.
Det finns ca 8 000 livsmedelsbutiker i landet. Av dessa
är ca 4 000 vanliga butiker, knappt 2 000 är stormarknader
och drygt 2 000 är servicebutiker. Den kategori av butiker
som genom lagens utformning knappast alls påverkas, och
vars relativa konkurrenssituation alltså förbättras, är
stormarknader med lågprisförsäljning från stora lastpallar.
Den av lagen pålagda kostnaden för att prismärka varor
motverkar introduktion av kostnadspressande datorisering
och medför att ett antal handlare kommer att slå igen sina
butiker. Bland de 8 000 butikerna finns ett antal som precis
klarar sig ekonomiskt. Låt oss än en gång tillämpa
försiktighetsprincipen och anta att dessa marginella butiker
enbart finns bland de 6 000 som inte är stormarknader, och
att de utgör så liten andel som 0,5 procent av de 6 000
butikerna (en siffra om 5% är ingen omöjlighet,
emellertid). Under dessa mycket försiktiga antaganden
kommer ca 30 butiker att tvingas lägga ned som en följd av
lagen (vid 5% ca 300 butiker).
Särskilt brukar man peka på att butiker i glesbygd har
svag lönsamhet, och de kan därför förväntas vara
överrepresenterade bland dessa ca 30 butiker. Självklart är
de samhälleliga konsekvenserna av glesbygdsbutikers
nedläggning allvarliga. Inte sällan står och faller en bygd
med affären. I alla händelser är den samhälleliga
konsekvensen av nedlagda glesbygdsbutiker betydligt
viktigare än en eventuell vinstökning för stormarknader i
stora eller mellanstora städer.
Tidigare klarade sig t.ex. Vindeln och Lyckseles
konsumbutiker undan nedläggning genom att investera i
datorisering. Hade man t.ex. i dessa Västerbottensbutiker
väntat till 1992 med datorisering hade s, v och nyd genom
sin nu beslutade prismärkningslag med stor sannolikhet
gjort datorisering olönsam, och dessa butiker hade lagts
ned.
erkostnaden för prismärkning övervältras på
konsumenterna i alla överlevande butiker -- som
naturligtvis är en stor majoritet -- i form av högre priser. Det
är dock inte alls säkert -- ja inte ens troligt! -- att det i första
hand är det 30-procentiga sortimentet som drabbas av dessa
prishöjningar. Snarare blir det nödvändighetsvaror som går
upp särskilt mycket i pris. Dessa varor måste konsumenten
köpa under alla förhållanden, och det blir minst förlust i
försäljningsvolym för en butik när man lägger en prisökning
på de minst priskänsliga varorna, dvs. oftast
nödvändighetsvaror som mjölk och bröd.
Vilka grupper drabbas mest av en sådan prishöjning?
Det gör naturligtvis de inkomstgrupper som spenderar
relativt stor andel av hushållsbudgeten på just
nödvändighetsvaror, dvs. människor med låga eller måttliga
inkomster.
Våra krav stämmer överens med de krav på en god
prisinformation till konsumenten som marknadsdomstolen
med stöd av 3 § marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad
senast 1988:1605) har slagit fast i ett beslut den 4 februari
1991 (MD 1991:3). I sitt beslut, som avsåg prismärkning av
dagligvaror i butiker med självbetjäning, godkände
domstolen hyllkantsmärkning under vissa angivna
förutsättningar. Dessa var att prisuppgifterna skall anges
med stora och tydliga siffror, att det klart skall framgå
vilken vara som en etikett avser, att etiketterna är väl
synliga och inte placerade t.ex. i den nedre kanten på en
golvhylla, att det i butiken finns en pristerminal eller annat
hjälpmedel som gör det möjligt för konsumenten att lätt
kontrollera vilket pris som kassan kommer att registrera för
de enskilda varorna samt att prismärkningen på ett
tillförlitligt sätt är samordnad med priserna i datakassan, så
att risken för att kassan registrerar ett högre pris är liten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om en sådan ändring i
prisinformationslagen att de särskilda föreskrifterna i 11 §
prisinformationslagen, om hur priset skall anges när
dagligvaror marknadsförs genom självbetjäning, snarast
slopas, och att de specifika lagändringar genomförs som
angavs i proposition 1991/92:55, s. 6.
Stockholm den 27 januari 1992
Carl B Hamilton (fp)
Ulla Orring (fp)