Fastighetsförmedling och värdering av fastigheter är
grannlaga och svåra uppgifter som kräver kunskap och
kompetens.
Den senaste tidens konkurser och krisen på finans- och
kreditmarknaden har avslöjat allvarliga svindlerier där
falska värderingsintyg på fastigheter figurerat och oseriösa
mäklare varit inblandade. En hel del av detta går att spåra i
för dåliga krav på yrkesutövarna och bristande kompetens
och utbildning.
De oseriösa inslagen som tenderar att bli fler och fler
skadar fastighetsmarknaden och bankvärlden och medför
att många enskilda kan råka mycket illa ut ekonomiskt.
Många som funderar på att förvärva ett eget hem eller en
fastighet av annat slag känner sig otrygga. Det inverkar
negativt på omflyttningstendensen och anpassningen av
boendet och bostadsbeståndet till de verkliga behov som
finns.
Det som händer på fastighetsmarknaden visar att större
krav måste ställas på mäklare och värderingsmän och
utbildningen måste förbättras.
Mäklarna
Under föregående riksmöte avvisade lagutskottets
majoritet i sitt av riksdagen godkända betänkande liknande
motionskrav om skärpta krav på fastighetsmäklare och
värderare.
Såväl i utskottets motivering som i samband med den
översyn av lagstiftningen som nu pågår kretsar diskussionen
nästan uteslutande kring tillsynsfrågan. Det är en alltför
snäv syn. En bredare åtgärdsarsenal är nödvändig.
Tillsynen och kraven på ökade resurser vid
länsstyrelserna för detta eller en överföring av tillsynen till
branschen själv löser inte problemen om inte kraven skärps.
Ett samband finns mellan krav och resurser för tillsyn.
Klara, entydiga och höga krav betyder mindre av tillsyn.
Högt ställda krav ökar konkurrensen om
mäklarverksamheten. Höga krav inlagda i ett
auktorisationsförfarande skärper dem som är verksamma
och verkar preventivt mot oseriös verksamhet utanför
lagens råmärken. För att få behålla sin auktorisation och sin
verksamhet blir mäklarna mer benägna att motsvara
kraven. Mera diffusa och låga krav rymmer inte samma
grad av självprevention och kräver en högre grad av tillsyn
över oseriös verksamhet.
Utbildning är en mycket viktig del i kravspecificeringen.
Utbildningskravet måste därför läggas högt. Det är därvid
ytterst förvånande att det inte krävs högskolekompetens för
utövande av mäklaryrket. Praktiskt taget samtliga
yrkeskategorier som en mäklare har att verka tillsammans
med i samband med avyttring och förvärv av fastigheter
kräver högskolekompetens med undantag av
uppdragsgivare och kund. För mäklaren krävs inte detta
trots att vederbörande har att arbeta för sina kunders
intressen mot övriga yrkeskategorier på området som bank-
och kreditväsendet, rättsmyndigheter,
registreringsmyndigheter och kommunala myndigheter.
Kunderna har ju kanske just sökt mäklarnas tjänster därför
att de saknar denna tillräckliga insikt och kunskap på
samma nivå som övriga parter representerar.
Det kan också konstateras att utbildningskraven i en
internationell jämförelse ligger mycket lågt i Sverige.
Ungefär 2 % av fastighetsmäklarna i Sverige har en
utbildning som motsvarar högskolekompetens. I USA
ligger 88 % av mäklarna på den utbildningsnivån.
Ett högre utbildningskrav för kompetens skulle verka
tvärtemot uppfattningen att underlaget för
mäklarverksamhet på landsbygden skulle minska och att de
mer inkomstbringande förmedlingsuppdragen skulle
koncentreras till en grupp mäklare i storstadsregionerna. I
den nuvarande situationen är det främst glesbygdens och de
mindre orternas människor som drabbas av mindre seriös
mäklar- och värderingsverksamhet som sökt sig ut från
storstäderna och funnit sin marknad i periferien.
Även civilrättsligt bör lagstiftningen ses över vad
beträffar hur fastighetsmäklare skall utföra sina uppdrag.
Sanktionsförfarandet i brott mot god fastighetsmäklarsed
bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet i syfte att
åstadkomma ett säkrare förhållande på
fastighetsmarknaden för kunderna.
Fastighetsvärderare
I den nu pågående översynen av fastighetsmäklarlagen
prövas inte behörighets- och utbildningskrav för
fastighetsvärderare. Det är djupt olyckligt eftersom klara
samband finns mellan värderingsmännens och
fastighetsmäklarnas verksamhet. Frågan om hur
värderingsmännens arbete utförs har minst lika stor
betydelse för kundens trygghet och för att stävja svindleri
och brott på fastighetsmarknaden som vad gäller för
mäklarna.
Inte sällan är det oseriösa värderare som genom direkt
felaktig värdering gör att stora krediter ges som inte har
täckning i fasta värden. Därför bör samma restriktivitet i
krav gälla för värderingsmän som ovan anförts beträffande
fastighetsmäklare. Frågan om kvalifikationskrav och andra
näringsrättsliga bestämmelser för
fastighetsvärderingsmännen bör därför tas upp till prövning
i lämpligt sammanhang.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta krav på utbildning och
auktorisation för fastighetsförmedlare och
fastighetsvärderare.
Stockholm den 27 januari 1992
Agne Hansson (c)
Marianne Jönsson (c)