Fr.o.m. den 1 april 1992 kommer prisinformationslagen
(SF S 1991:601) att gälla. Den föreskriver, i 11 §, att priset
vid självbetjäning skall anges på varan eller dess
förpackning.
Konsumenterna har rätt att begära klar, lättillgänglig och
adekvat prisinformation. Detta krav bör tillgodoses genom
lagstiftning. Däremot bör lagstiftningen inte vara onödigt
detaljerad eller vara skriven på ett sätt som skapar extra
krångel för handlarna och fördyrar för konsumenterna i
onödan.
11 § prisinformationslagen upphäver de enskilda
handlarnas frihet att själva avgöra hur prisinformationen
skall ges. Därmed upphävs också konsumenternas
möjlighet att, genom sitt val av livsmedelsbutik, påverka
hur de vill att prisinformationen skall vara utformad. Den
får bara ske på ett enda sätt.
Ett avskaffande av 11 § medför inte att det skulle bli
någon laglöshet eller anarki på området. Det skulle
innebära att prisinformationslagens krav i övrigt kommer
att gälla även för dagligvaruhandeln. Det innebär att priset
kommer att vara tillgängligt för konsumenten, antingen
genom prismärkning av själva varan eller genom
hyllkantsetikett eller skylt i anslutning till varan.
Prisinformation skall vara ett konkurrensmedel. Pris,
service, kvalitet och öppethållandetider anpassas av
handeln efter konsumenternas önskemål. Det borde vara
en självklarhet att det förhöll sig likadant med
prismärkningen.
Under de senaste decennierna har det skett stora
förändringar inom dagligvaruhandeln. Dessa förändringar
har varit både till handelns och konsumenternas fördel. Det
utvecklas tekniska lösningar som både underlättar
personalens arbete i butikerna, förbilligar varuhanteringen
och anpassas efter kundernas krav. Prislappstvånget
innebär stora risker att ett gammalt system konserveras.
Staten bör undvika att lägga på handeln uppgifter som
innebär ökade kostnader för konsumenterna. För ytterst är
det alltid konsumenterna som får bära kostnaden för allt
som fördyrar. Det är ganska ironiskt att riksdagen, för att
skydda och hjälpa konsumenterna, har beslutat om tvång på
prislappar (vars preferens som informationskälla för
konsumenterna i jämförelse med andra
prismärkningsmetoder är minst sagt diskutabel), vilket får
till följd att konsumenterna i själva verket drabbas av ökade
kostnader.
Förutom att den obligatoriska prislappsmärkningen
fördyrar för konsumenten genom den extra kostnad som
den innebär, är den också konkurrensbegränsande och ökar
prisstelheten.
Det är inte bara företrädare för handeln som har
framhållit detta, utan också de konkurrensvårdande
myndigheterna NO och SPK.
Genom bestämmelsen missgynnas detaljhandlare i
förhållande till ''pallförsäljning'', där tvånget på
prislappsmärkning av varje enskild vara inte finns.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar upphäva 11 §
prisinformationslagen.
Stockholm den 26 januari 1992
Knut Wachtmeister (m)
Inga Berggren (m)
n