Den nya regeringen har tidigare aviserat en översyn av
konsumentpolitiken. Det är dags att ompröva den struktur
som i stort varit oförändrad sedan drygt femton år tillbaka.
Under tiden har en rad lagar och regler vuxit fram på
konsumentpolitikens område som tillsammans bildar en
snårskog av bestämmelser.
Statens uppgift på den fria marknaden är att sätta upp de
ramar och spelregler som behövs för att mötet mellan
konsumenter och producenter liksom mellan näringsidkare
skall ske på lika villkor. Det bör däremot inte handla om
att detaljreglera marknaden på det sätt som skett hittills i
Sverige och som enbart leder till en ineffektiv och hämmad
marknad. Under årens lopp har den svenska staten påtagit
sig ett allt större ansvar och uppgifter, i synnerhet på
konsumentpolitikens område, som rätteligen hör hemma
hos den enskilde.
Den utökade statliga myndighetsutövningen handlar i
sin förlängning om bristande tilltro till den enskilde
individens förmåga att ta ansvar för sig själv och andra.
Därom vittnar till exempel förslaget till ny
konsumentkreditlag, där majoriteten av Sveriges
medborgare inte tilltros förmågan att sköta sin ekonomi.
I bakgrunden till förslaget om ny konsumentkreditlag
refereras en undersökning gjord av Konsumentverket om
attityden till skuldsättning. Där står att många klarar av att
sköta sin skuldbörda, men samtidigt citeras följande som
varande ett typiskt intervjusvar:
Plötsligt känner man sig rik. Det känns inte som om du
skrivit på att du är skyldig 3 000 kronor. Det känns som om
du har en plånbok med 3 000 kronor i. Handlar du för 2 500
känns det som att: ja men, jag har ju 500 kronor till. Vad
ska jag handla för dem?
När en statlig utredning placerar konsumenterna på en
sådan nivå, där förtroendet för konsumenten i fråga om att
hantera pengar följaktligen är lågt, är förvisso inte
lagförslaget förvånande. Desto mer förvånande är sättet att
betrakta konsumenten. Om inställningen är att
konsumenten är lättlurad, utan förmåga till kritisk
granskning och till att hantera hushållets pengar, leder detta
till en skev konsumentsyn, som i sin tur ställer krav på nya
förslag på åtgärder, liknande konsumentkreditlagen, i syfte
att ''skydda'' konsumenten från såväl förpliktelser som
ansvar.
I statsrådsberedningens redogörelse för förslaget till ny
konsumentkreditlag står att läsa att ''den enskildes
betalningsansvar för sina skulder bibehålles''. Att sådant
som enligt all rimlighet borde vara en självklarhet över
huvud taget tas upp till diskussion är skrämmande.
Den förmyndarinställning som på flera håll gör sig
gällande, i synnerhet på konsumentpolitikens område, är
oförenlig med regeringens uttryckta önskemål om att
minska den offentliga sektorns och kollektivets makt över
den enskilde. I en marknadsekonomi finns inte det behov
av statligt konsumentskydd som i en plan- eller så kallad
blandekonomi. I stället finns utrymme för frivilliga och från
staten fristående konsumentorganisationer. Sådana
organisationer finns i stor utsträckning utomlands och är
bildade på initiativ av konsumenterna, för konsumenterna.
Där är det konsumenter som för sin egen talan, inte staten
som via myndigheter för konsumentens talan.
Särskilt anmärkningsvärt i den svenska
konsumentpolitiken har varit synen på reklam och
marknadsföring. Den avspeglar sig kanske tydligast i
marknadsföringslagstiftningen och i radiolagen samt senast
i avtalet som slutits mellan staten och TV4. Samma
grundinställning till reklam präglar Konsumentverkets
skrifter (bland andra ''Mördande reklam'', ''Med kluven
tunga'' och ''Konsument se upp'') där reklamen framställs
som något farligt som konsumenterna ''utsätts'' för och som
förleder dem att handla mot sin egen vilja och sitt eget
bästa. De agitatoriska skrifterna bygger på den klyfta som
i argumentationen grävts mellan företag och konsumenter.
Följande citat, hämtat ur en av Konsumentverkets
informationsbroschyrer, belyser deras inställning:
Att vara konsument är ofta svårt. Vi utsätts för farliga
produkter, reklambluffar och oskäliga avtalsvillkor. Vi på
Konsumentverket är till för att göra det lättare att vara
konsument.
Reklamen framställs som överflödig propaganda, ämnad
att vilseleda konsumenten, och som bekostas av
konsumenten i form av högre priser. Uppfattningen bygger
enbart på okunskap om den fria marknadens mekanismer
eller är en kvarleva från ett planekonomiskt tänkande. I en
planekonomi fyller reklamen ingen funktion, det är helt
riktigt, av den enkla anledningen att konkurrensen och den
fria prisbildningen är satta ur spel. Produktionen svarar där
inte mot konsumenternas efterfrågan, varför
kommunikationen med konsumenterna naturligtvis blir helt
överflödig.
Det är just här som den kanske mest påtagliga
skiljelinjen går mellan marknads- och planekonomi.
Konsumentens ställning på marknaden är beroende av en
fungerande konkurrens. Den fria konkurrensens betydelse
för prisbildning och kvalitet på varor och tjänster förutsätter
att kommunikationen mellan företag och till konsumenter
fungerar. Utan lättillgänglig information får utbud och
efterfrågan svårt att mötas. Av motsvarande skäl har EG-
kommissionen och EG-domstolen funnit att reklamförbud
kan utgöra hinder mot etableringsfriheten och därigenom
ha med importrestriktioner och andra kvantitativa
begränsningar i handeln mellan medlemsstaterna
jämförbara effekter.
De restriktioner i reklamen som i dag återfinns i
radiolagen och i marknadsföringslagstiftningen bör ses över
och anpassas efter internationella regler och direktiv, i
synnerhet ur ett europeiskt perspektiv. Många av de
begränsningar som gäller i Sverige går betydligt längre än i
andra länder. Det handlar till exempel om möjligheten att
totalförbjuda reklam i etermedier och om förbudet mot
reklam till barn i markbunden television. De regler som
gäller i övriga Europa baseras på många års erfarenhet av
reklam och utöver lagstiftningen tillämpas i stor
utsträckning utomrättsliga regler och överenskommelser.
Självregleringen har fördelen framför rättsliga regler av att
vara mer flexibel och lättare att anpassa till den starkt
föränderliga miljö vi lever i.
Den som vill förbjuda reklam måste inse att
konkurrensen då förhindras, varpå pressen på företagen om
lägre priser och högre kvalitet samt service försvinner.
Konsumenten är den som i förlängningen blir lidande. En
statisk lagstiftning är därför långt ifrån det bästa
konsumentskyddet. Vad vi behöver i Sverige är inte en
statlig konsumentpolitik som detaljreglerar marknaden och
bygger på en förmyndarinställning till konsumenten. Vad vi
i stället behöver är en ny konsumentpolitik, grundad på
tilltro till den enskildes förmåga till kritiskt tänkande och
ansvar för sig själv och andra.
Det är därför angeläget att regeringen tillkännager sin
avsikt att främja marknadsekonomin i Sverige, där en
fungerande pris- och prestationskonkurrens utgör
konsumentskyddets viktigaste garant.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
konsumentpolitiken.