Extrapriser har varit föremål för diskussioner sedan
mitten av 1970-talet. Konsumentverket utfärdade
tillsammans med handeln riktlinjer, vilka började tillämpas
1978. Reglerna innebär i korthet att termen ''extrapris''
och/eller röd prismärkningslapp endast får användas om
varan ingår i det ordinarie sortimentet, om varan har ett
ordinarie pris, om nedsättningen är minst 10% och om
nedsättningen varar i högst fyra veckor. Enligt ett beslut av
marknadsdomstolen skall dessutom jämförpriser anges
tillsammans med extrapriser vid centrala samaktiviteter.
Extrapriserna har kommit att bli den helt dominerande
formen för priskonkurrens inom dagligvaruhandeln. Enligt
en SPK-undersökning (Extrapris på livsmedel. Bilaga till
SOU 1987:44, LMU) beräknades ungefär en tredjedel av
försäljningen i dagligvarubutikerna år 1987 ske till
extrapris.
Vissa varugrupper, t.ex. mjölk, omfattas sällan av
extrapriser. Andra varugrupper säljs ständigt till extrapris.
År 1986 såldes omkring 90% av all grillkorv till extrapris.
Även andra varugrupper hade extrapriser på långt över
50%. För sådana varugrupper är det alltså snarare
''extrapriset'' som är det ordinarie priset. Andra former av
tillfälliga prisnedsättningar förekommer också, t.ex.
julskinka, skaldjur och överskott av köttvaror.
Extrapriser innebär att varorna måste märkas om med
det nya priset. Kostnaden för artikelprismärkning
uppskattas till några hundra miljoner kronor. Det
motsvarar enligt Konsumentberedningens beräkningar
cirka 3 kronor per månad och person. Extraprismärkningen
kostar en och en halv gång så mycket.
Enligt LMU kan extraprissystemet ses som ett
nollsummespel. SA/VA och extrapriser kan å ena sidan vara
ett effektivt medel att öka försäljningen. Å andra sidan blir
följden av den stora omfattningen av extrapriser stora
svängningar i marknadsandelar för enskilda varor, som
emellertid på längre sikt tar ut varandra, eftersom de flesta
parter på marknaden utnyttjar detta konkurrensmedel på
samma sätt och i samma omfattning. SA/VA-aktiviteterna
och extrapriserna blir därmed som ett nollsummespel där
ingen i längden vinner mer än någon annan.
Slutsatsen måste bli att ingen tjänar på extrapriserna;
inte handeln, inte konsumenterna. Extraprissystemet bör
därför förbjudas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om extrapriser.
Stockholm den 23 januari 1992
Carin Lundberg (s)
Lena Boström (s)
Bengt Kronblad (s)
Gunnar Thollander (s)