Riksdagen har under lång tid uppmuntrat internationellt ungdomsutbyte och insett fördelarna med att unga människor tar sig ut i världen på olika sätt för att skaffa sig olika erfarenheter. Det finns ett antal organisationer som sysslar med internationellt ungdomsutbyte i dag. Det är allt från politiska ungdomsförbund till professionella utbytesorganisationer som har som sin huvudsakliga uppgift att förmedla ungdomsutbyten ut i världen.
I kommerskollegiums tolkning av den resegarantilag som i dag finns (SFS 1972:204 med ändringar SFS 1985:859, SFS 1986:1162, SFS 1988:204) används en generell klassificering av sällskapsresa och arrangör (punkterna 2 och 3). Detta innebär för mindre, ideella organisationer utan likviditet att ungdomsutbyte omöjliggörs enligt lagen. Garantier måste i dag ställas för hela paketresepriset om en elev åker med en organisation, trots att flygbolaget har sin egen garanti (IATA-anslutet) och den enskilda eleven har en ombokningsbar biljett i sin egen hand.
I många fall ordnar organisationer, framför allt små ungdomsorganisationer, resor och utbyten med samma långsiktiga mål som regeringen uttryckte i sin proposition, utan att ställa resegarantier och följaktligen också ovetande om att lagen överträds. Är det rimligt att stoppa med den handen och puffa på med den andra i samma fråga? Detta hårda ekonomiska krav ställs på organisationer som sysslar med utbyte och är definitivt hämmande för mängden av utbyten med utlandet.
Att resegarantin skall utgöra ett konsumentskydd är inte att ifrågasätta. Behovet av detta uttrycks också i regeringens proposition men huruvida resegarantin utgör det mest praktiska för ungdomsorganisationer som sysslar med internationellt ungdomsutbyte kan verkligen ifrågasättas. Det finns många andra sätt att garantera den typen av resor och ungdomsutbytet kanske skulle behöva en egen behandling för att slippa likställas med charterresor.
Detta sker trots att regeringen i propositionen om internationellt ungdomsutbyte 1990/91:78 uttrycker vikten av att ungdomsutbytet utvidgas och möjliggörs för så många som möjligt och framför allt missgynnade grupper. Med detta som bakgrund borde resegarantilagen ses över med nämnd proposition och dess innehåll som utgångspunkt. Målsättningen bör vara att underlätta ekonomiskt för ungdomsorganisationer och andra mindre, ideella organisationer som sysslar med ungdomsutbyte.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tolkningen av SFS 1972:204 med ändringar SFS 1985:859, SFS 1986:1162, SFS 1988:204 ses över med hänsyn till främjandet av internationellt ungdomsutbyte,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ungdomsorganisationer som sysslar med internationellt ungdomsutbyte ges större möjlighet att befrias från att ställa resegarantier enligt resegarantilagen.
Stockholm den 23 januari 1992 Martin Nilsson (s) Ulrica Messing (s)