År 1975 blev den första europeiska deklarationen om
grundläggande rättigheter inom konsumentområdet klar.
Dessa fem av EG:s antagna rättigheter är:Rätt till skydd
och hälsa och säkerhetRätt till skydd av ekonomiska
intressenRätt till reklamation och skadeståndRätt till
information och utbildningRätt att vara representerad
och bli konsulterad i konsumentfrågor
Dessutom underströk man särskilt konsumenternas rätt
till korrekta priser och bra kvalitet på både varor och
tjänster. Vikten av att konsumenter och producenter förde
en dialog framhölls.
I Sverige faställdes senast år 1986 riktlinjerna för den
statliga konsumentpolitiken och dess inriktning. De utgick
ifrån att den lokala verksamheten skulle prioriteras högt.
Man räknade med att alla landets kommuner skulle ha
konsumentverksamhet inom de närmaste åren. Tyvärr har
nedrustning börjat ute i kommunerna efter 1980-talets
uppbyggnadstid och antalet kommuner som har någon form
av konsumentverksamhet har minskat och minskningen
fortsätter. Samtidigt med den pågående nedläggningen ökar
dock rådgivning till enskilda konsumenter, behovet har inte
minskat. Det betyder ökad belastning för den personal som
med minskade resurser hjälper kommunens eller
grannkommunernas konsumenter.
Riksdagen betonade 1986 betydelsen av att
verksamheten skall få en tydlig politisk förankring. I dag går
utvecklingen åt andra håll. Kommunerna lägger ner
konsumentnämnder och överför verksamhet till andra
förvaltningar eller kommunstyrelse. Detta har medfört att
konsumentvägledare, ofta ensam i kommunen för dessa
frågor, får agera som politiker och tjänsteman: skapa en
politisk opinion för konsumentfrågor och arbeta sedan
utifrån sina egna kunskaper och intressen. Detta på grund
av att konsumentfrågor sträcker sig över så många
områden. Politiker som sitter i en annan nämnd eller
styrelse har ofta ringa eller mycket begränsade kunskaper
om vad konsumentverksamhet egentligen är. För att få stöd
för verksamheten får man börja om genom att utbilda och
informera politiker som kanske har intresse för helt andra
områden.
Även om det finns olika kommunala intressen om vilka
frågor som bör prioriteras har verksamhetens karaktär i hög
grad formats av efterfrågan och konsekvenserna av statliga
beslut. I början av 1980-talet tog förköpsrådgivning med
enklare information större delen av konsumentvägledarens
tid medan man numera, tack vare en resursökning redan i
början av verksamheten, arbetar på ett helt annat sätt.
Förebyggande verksamhet såsom information och
utbildning, komplicerade reklamationer och avtal samt inte
minst hushållsekonomiska frågor har tagit överhanden.
Resultat av de senaste undersökningarna och
försöksverksamhet har visat att budget- och
skuldrådgivning i kommunerna minskar behovet av
socialbidrag i avsevärd grad. Därmed kan alla berörda
parter i ett skuldsaneringsfall, den enskilde konsumenten,
handeln, kommunerna och staten tjäna på en god och
kommunal konsumentverksamhet. Tyvärr är det svårt att
övertyga kommunens politiker om detta för att kunna
organisera rådgivning i hushållsekonomiska frågor på bästa
tänkbara sätt.
Genom täta kontakter med skolor har
konsumentvägledningen kunnat upplysa elever och lärare
om aktuella bestämmelser och regler inom
konsumentlagstiftningen. Intresset hos elever för
konsumentfrågor har vuxit som ett yrkesalternativ.
Fortfarande saknas dock riktiga fort- och
utbildningsmöjligheter för att ''bli en
konsumentvägledare''. Därför är det viktigt att staten
bygger ut utbildningsmöjligheterna så att det går att få
kompetens för dessa frågor även via det ordinarie
skolsystemet. Särskilt skall den utbildning som ges av
Allmänna reklamationsnämnden utvecklas och stödjas för
att säkra den interna fortbildningsmöjligheten för lokala
konsumentvägledare och politiker.
I riksdagsbeslutet år 1986 om konsumentpolitik talades
för första gången om lokal producentpåverkan som en
viktig effekt av samverkan med företagen lokalt.
Kontakterna med det lokala näringslivet har ökat och allt
fler tvister kan lösas på den lokala nivån, vilket gagnar både
konsumenten och näringsidkaren och skapar bättre
kontakter mellan dessa grupper. Därmed kan man i tid
upptäcka möjliga fel och brister i varukedjan och bespara
både näringsidkare och konsument extra besvär och
kostnader. Ofta är bristen på kunskap om lagar inom
konsumentområdet hos den lokala försäljaren lika stor, om
inte större, än konsumentens. Genom ett bra samarbete
med lokala näringsidkare, där den lokala
konsumentvägledningen är inblandad, kan man öka
kunskap och undvika möjliga tvister.
Särskilt viktigt är detta i kommuner med många
invandrarföretagare som ofta är väl representerade inom
den lokala service- och näringsverksamheten.
Utbildningsmöjligheter för dessa företagare bör ses över.
Det pågår redan en försöksverksamhet Invandrare och
företagande i Södertälje. Projektet har fått bidrag från
Invandrarverket och länsarbetsnämnden för att fånga upp
de lokala företagare som har kontakt med konsumenter i
sitt dagliga arbete och behöver öka sina kunskaper bl.a. om
lagar som berör dem. Där har man via uppsökande
verksamhet fått kontakt med nästan alla
invandrarföretagare och därmed kunnat förebygga och
minska problem och fördomar som lätt uppstår på grund av
olika seder och vanor mellan invandrarföretagare och
konsumenter vid reklamationstillfället och prissättning.
För att kunna följa upp de krav som EG har ställt på den
nationella konsumentpolitiken bör den fortsatta satsningen
ske på den lokala nivån. Den lokala konsumentpolitiken är
ytterst viktig för möjligheterna att nå ut till konsumenterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lokal
konsumentpolitik.
Stockholm den 22 januari 1992
Bengt Kronblad (s)
Inger Hestvik (s)
Carin Lundberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)