Vad olyckan i Tjernobyl kostade kan tills vidare inte
säkert fastställas eftersom saneringsarbetet ännu pågår och
människor fortfarande insjuknar i sjukdomar orsakade av
radioaktiva partiklar i luften, vattnet, marken och födan.
Utan tvekan handlar det om belopp i storleksordningen
hundratals miljarder. Det är minst hundra, kanske till och
med tusen, gånger högre än det på internationella
överenskommelser grundade, i Sverige aktuella
ansvarsbeloppet för en reaktorägare, 1 200 milj kr.
Exakt hur stor sannolikheten är för att en
kärnkraftsolycka ska inträffa i världen vet man inte, men
den är definitivt inte försumbar och konsekvenserna kan bli
mycket stora. Det behövs en höjning av reaktorägarnas
ekonomiska ansvar.
För lågt ansvarsbelopp
I riksdagens beslut med anledning av lagutskottets
betänkande 1991/92:LU12 framhålls ''det angelägna i att
regeringen även verkar på det internationella planet och tar
till vara de möjligheter som finns till förbättringar av
ansvarssystemet vid atomskador''.
Sverige har möjlighet att internationellt få till stånd en
höjning, genom att, i första hand, försöka påverka de stater
som anslutit sig till Pariskonventionen. Det föreligger
faktiskt inte heller uttryckligen några hinder i
internationella fördrag för Sverige att ändra den ''egna''
atomansvarighetslagen så att ansvarsbeloppen här höjs till
rimligare belopp än idag.
I Pariskonventionen är en minimisumma satt, men vad
gäller övre gräns finns bara rekommendationer. Om
ansvaret höjs rejält måste kärnkraftens säkerhet
marknadsvärderas av försäkringsbolagen. En sådan
sakkunnig, ekonomisk värdering av riskerna kan minska
spridningen i den politiska bedömningen och ger kanske ett
nytt perspektiv på kärnkraften vad gäller lönsamhet och
säkerhet. Det kan t ex visa sig att olycksriskerna är så stora
att driften påverkas p g a höga riskkostnader. I vilket fall
som helst tvingar ett ordentligt höjt, mer realistiskt
ansvarsbelopp ägarna till kärnkraftverken att kontrollera
säkerheten ytterligare.
Att det i Pariskonventionen rekommenderade beloppet
ligger på en otillfredsställande låg nivå kan delvis förklaras
av konventionens syfte. Samtidigt som man ''önskar
tillförsäkra'' offren för en kärnkraftsolycka ''skälig och
rättvis ersättning'' ska ''nödvändiga åtgärder vidtagas för att
icke utvecklingen... av atomenergi för fredliga ändåmål
skall hindras''. Sverige ska avveckla kärnkraften. Då bör
inte lagstiftningen fortsätta att gynna kärnkraften
ekonomiskt.
Omförhandla
Det är också viktigt att Sverige driver frågan vidare i
internationella sammanhang eftersom konsekvenserna av
en kärnkraftsolycka inte respekterar nationella gränser. I
och med att Sverige ansluter sig till det gemensamma
protokollet har regeringen även möjlighet att påverka de
stater som ratificerat Wienkonventionen.
Konventionsstater kan begära att en konferens om
Pariskonventionen ska hållas inom sex månader. Begäran
framförs till OECD:s generalsekreterare. En ny konferens
är ett utmärkt sätt att ''driva'' atomansvarighetsfrågan. Vid
en sådan konferens kan nivån på skadeståndsansvaret höjas
till en realistisk nivå och försäkringsfrågan diskuteras.
För att möjliggöra ansvarshöjningen krävs att
reaktorägarna tecknar motsvarande försäkringar eller att
ansvaret utformas så att det kan kopplas till deras egen
ekonomiska förmåga. Idag sägs det vara omöjligt att
försäkra kärnkraftverken till de belopp som vore
önskvärda, men det beror delvis på att själva reaktorernas
sakförsäkringar upptar huvuddelen av den summa som, i
Sverige, atomförsäkringspoolen uppger vara kapaciteten
per olycka. Kan inte detta förändras kanske en lösning kan
vara ett än mer ökat samarbete mellan försäkringsbolagen,
nationellt och internationellt, för att skapa den nödvändiga
ekonomiska förmågan.
De internationella överenskommelserna föreskriver inte
att anläggningsinnehavaren måste ha en ansvarsförsäkring.
Också andra former av ekonomiska garantier är
godtagbara. Ett annat alternativ är därför att reaktorägare
i de olika konventionsstaterna kommer överens om att dela
på kostnaderna vid en olycka och ingår ett förbund därom.
Längre ansvarstid
Det är allmänt känt att en kärnkraftsolycka med
radioaktiva utsläpp påverkar människor och miljö under
många år efteråt. Preskriptionstiden för
skadeståndsanspråk är i Pariskonventionen
rekommenderad till tio år och endast Tyskland, av de
fördragsslutande staterna, har reserverat sig mot artikeln.
Artikeln om preskriptionstiden bör ändras så att även
framtida skador kan ersättas ekonomiskt.
Fler åtgärder
Artikeln som befriar anläggningsägaren från ansvar vid
olyckor som orsakas av krigshandling eller naturkatastrof
bör ses över. Tyskland har reserverat sig också här. Även
om det ligger utanför en reaktorägares möjligheter att
kontrollera naturen eller en krigssituation kan han, om han
åläggs ekonomiskt ansvar också i dessa situationer, tvingas
konstruera sin anläggning på ett sätt som skyddar den bättre
mot exempelvis ett bombanfall eller en jordbävning. Målet
måste vara att göra anläggningarna så säkra som det över
huvudtaget är möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ökat ekonomiskt ansvar för
anläggningsinnehavarna vid kärnkraftsolyckor.
Stockholm den 27 januari 1992
Lennart Daléus (c)
Birgitta Hambraeus (c)