I ett rättssamhälle bör varje skadevållare bära sitt ansvar
för orsakad skada. Härav följer i princip att skadevållaren
ska erlägga fullt skadestånd, såvida beloppet inte bör
jämkas på grund av medvållande från den skadelidandes
sida.
Denna grundläggande utgångspunkt tycks inte gälla
väghållarens ansvar för vägbanans skick. Här verkar det
som om gällande rätt orimligt gynnar väghållaren på den
skadelidande bilistens/motorcyklistens bekostnad.
Väghållarens ersättningsskyldighet ska nämligen jämkas
även om bilisten ej varit medvållande till skadan.
Detta får anses vara innebörden av ett rättsfall i Högsta
domstolen (NJA 1990 s. 569). En bilist körde -- samtidigt
som han passerade en annan bil -- ner i en plötsligt
uppdykande vattenfylld grop i vägbanan. Bilen kastades på
grund därav åt sidan och sammanstötte med den passerande
bilen. Domstolen ansåg att Vägverket förfarit oaktsamt och
vållat skadorna på de två bilarna och ålades
skadeståndsskyldighet. Samtidigt konstaterade domstolen
att bilisten ej till någon del varit medvållande till händelsen.
Men trots detta -- och med åberopande av
trafikskadelagen -- ansågs att ersättningen skulle jämkas till
hälften.
I ett annat och uppmärksammat mål på senare tid har
Vägverket gjorts ansvarigt för vägbanans bristfälliga
beskaffenhet i samband med en motorcykelolycka med
dödlig utgång norr om Hässleholm. Även i detta fall
jämkades väghållarens ansvar till hälften; och detta utan att
väghållaren ens påstått att medvållande förelegat från
motorcyklistens sida. Detta mål har dock inte slutligt
avgjorts.
Rättspraxis torde grunda sin inställning på ett tidigare
HD-avgörande (NJA 1985 s. 309) som avsåg ett fall där en
cyklist utan iakttagande av stopptecken körde på en bil.
Cyklisten ansågs ensam vållande och bilisten utan vållande.
Bilistens försäkringsbolag ålades ändå att utge full
ersättning till cyklisten. Bilisten kunde endast utfå jämkad
ersättning för skadorna på sitt fordon med hänsyn till att
bilkörning ansågs vara en farlig verksamhet.
Detta får anses vara ett oacceptabelt rättsläge som starkt
avviker från det allmänna rättsmedvetandet. En väghållare
måste åläggas ett strängt ansvar för de allmänna vägarnas
beskaffenhet. Vid vårdslöshet från ex. Vägverkets sida bör
full skadeståndsskyldighet föreligga och jämkning bör
kunna ske först om bilisten/motorcyklisten varit
medvållande.
Det är orimligt att i ansvarshänseende jämställa en
väghållares viktiga vägansvar med en cyklists privata färd.
Bil- och motorcykelkörning är förvisso farlig aktivitet men
en väghållares åsidosatta vägansvar är en farlig passivitet
som onekligen skapar inte bara trafikfaror utan även
trafikolyckor. För övrigt motverkar en generös och
omotiverad jämkning väghållarnas intresse av att
upprätthålla en god vägstandard.
Regeringen bör därför överväga sådana förändringar av
trafikskadelagen att nämnda stötande konsekvenser
elimineras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om väghållares ansvar.
Stockholm den 27 januari 1992
Bengt Harding Olson (fp)