Det grundläggande villkoret för det allmännas
skadeståndsansvar enligt 3 kap 2 § Skadeståndslagen (SkL)
är att felet eller försummelsen skall ha vållats vid
myndighetsutövning. Enligt förarbetena avses med
myndighetsutövning sådana åtgärder som endast ingår som
ett led i myndighetsutövningen. SkL gäller om inte annat är
föreskrivet.
Skadeståndsansvar vid myndighetsutövning
Det har visat sig allt vanligare att enskilda själva får bära
en stor del av de förluster eller skador som de åsamkats på
grund av felaktig myndighetsutövning. Det allmänna har --
trots vållande till skadan -- inte ersatt den. Detta är
otillfredsställande och stötande för den allmänna
rättskänslan.
Begreppet ''myndighetsutövning'' har visat sig vara allt
för opreciserat och kravet på ett nära samband med
myndighetsutövning har varit för starkt.
Vid allvarliga myndighetsingripanden -- utan
specialreglering i lag -- har ofta den enskilde medborgaren
kommit att stå utan rättsliga möjligheter. De rättsliga
befogenheterna som står till den enskildes förfogande är
ofta sekundära i den meningen att besluten visserligen ofta
kan överklagas eller återgå, men de negativa följderna av
myndighetsåtgärden, som ofta är på det personliga planet,
har då redan visat sig.
Starka skäl talar för att ge den enskilde ökade
möjligheter till skälig ersättning för skador och förluster, av
både ekonomisk och personlig art, som orsakas på grund av
fel och försummelser i myndighets verksamhet.
Regelsystemet måste snarast bringas i överensstämmelse
med vad som av allmänheten uppfattas som rimligt och
rättvist.
En parlamentarisk utredning (Ju 1989:03) har tillsatts
under 1989 för att se över reglerna för det allmännas
skadeståndsansvar. Ett delbetänkande med förslag till
provisoriska regler kommer eventuellt att avlämnas under
1992. Utredningens arbete -- med den inriktning som ovan
skisserats -- bör snarast läggas till grund för en samlad
lagstiftning på området. Vad här anförts bör ges regeringen
till känna.
Statens skadeståndsansvar i affärsmässig verksamhet
När staten driver affärsmässig verksamhet finns olika
regler, friskrivningsklausuler, som kan begränsa rätten till
skadestånd.
Det bör enligt vår mening råda likställighet i
skadeståndshänseende mellan staten då den driver
affärsverksamhet och enskilda näringsidkare. Det är
otillfredsställande att det för staten i egenskap av avtalspart
i detta hänseende finns undantag från rättsgrundsatser som
eljest gäller enligt vår rättsordning.
En särskild utredare (K 1989:02) har sett över formerna
för postens och televerkets kundvillkor. Utredningsmannen
anger att grundtanken i betänkandet -- att man utifrån
verksamhetens innehåll kan hänföra olika verksamheter till
området för privaträttsliga villkor respektive föreskrifter --
bör tillämpas inte bara för postens och televerkets
rättsförhållanden utan ligga till grund för en översyn av
övriga affärsverk. Denna särskilda utredning har enligt vår
uppfattning varit allt för begränsad till sin omfattning och vi
föreslår att utredningsuppgiften genom tilläggsdirektiv
överlämnas till den ovan nämnda parlamentariskt tillsatta
utredningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att den enskilde
tillförsäkras rätt till skälig ersättning när han drabbas av
skador eller förluster på grund av myndighetsåtgärder,
2. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till
kommittén (Ju 1989:03) med uppgift att se över reglerna om
det allmännas skadeståndsansvar i enlighet med vad i
motionen anförts.
Stockholm den 27 januari 1992
Kjell Johansson (fp)
Marianne Andersson (c)
Sten Svensson (m)