De första kända fallen av insemination på människa
härrör från 1700-talets slut. Det dröjde dock till 1930-talet
innan insemination började användas som behandling av
barnlöshet. Verksamheten var omgiven av stort
hemlighetsmakeri. Det var först under 1950-talet som man i
flera länder började diskutera metoden mer öppet. Då kom
också behovet av lagar och regelsystem i dagen. Det
framfördes samtidigt starka invändningar från främst
kyrkligt håll med tanke på de etiska frågor metoden väckte.
Från vissa håll föreslogs till och med att verksamheten
skulle kriminaliseras.
Debatten ledde till att man lade ner försöken att
lagreglera verksamheten. Samtidigt fortsatte man med
inseminationer i det tysta. Följden blev att barnens
familjerättsliga ställning kunde ifrågasättas eftersom de rent
juridiskt var födda utom äktenskapet. Detta ledde till att
några av dessa barn vid skilsmässa stod utan far därför att
den ''sociale'' fadern, som levde tillsammans med kvinnan
när inseminationen utfördes, senare förnekade
faderskapet. Samtidigt hade den ''sociale'' fadern inga
rättigheter till relation till barnet vid eventuell skilsmässa.
Hustrun kunde hävda att barnet var enbart hennes. Också
arvssfrågan var oreglerad.
Barn som tillkommit genom insemination hade således
ett dåligt rättsskydd och så småningom fick vi en lagstiftning
i Sverige som sätter barnens rätt i centrum.
Inseminationslagen
Enligt lagen (1984:1140) om insemination, som trädde i
kraft år 1985, får en insemination endast utföras om
kvinnans make eller sambo skriftligen har samtyckt till
inseminationen. Maken eller sambon anses därmed vara far
till barnet.
Barnets rätt att få kunskap om sitt biologiska ursprung
regleras också i inseminationslagen. Enligt lagen skall ett
barn som tillkommit genom givarinsemination ha rätt att få
del av de uppgifter om spermagivaren som antecknats i
journalen. En förutsättning är enligt lagen att barnet
uppnått tillräcklig mognad. Enligt samma lag har
socialnämnderna ålagts en skyldighet att på begäran hjälpa
barnet med att skaffa fram de uppgifter som finns
antecknade om givaren.
Det finns däremot inte någon lagstadgad skyldighet för
föräldrarna att berätta för sitt barn hur det kommit till. Det
ansågs inte lämpligt att reglera detta lagstiftningsvägen. I
förarbetena till lagen framhölls att det måste vara
föräldrarnas sak att tala om detta för barnet. Det betonas
där hur viktigt det är för ett barns positiva utveckling med
ett öppet och ärligt förhållande mellan föräldrar och barn.
Man understryker därför vikten av att föräldrar så tidigt det
kan anses möjligt och lämpligt talar med barnet om hur det
kommit till.
Inseminationsverksamheten
För närvarande genomförs givarinseminationer på sju av
landets sjukhus. I Göteborg har man svårt att få fram
donatorer. I Malmö fungerar däremot verksamheten bra
utan större problem med värvning av donatorer. I
Stockholm, Malmö och Lund bedriver man verksamhet i
mycket liten skala. I Umeå har verksamheten utförts sedan
många år och verkar väl etablerad.
Idag är köerna långa till insemination. Man kan få räkna
med en väntetid på upp till tre år. Det tillskrivs av en del
läkare förhållandet att givarens anonymitet inte är skyddad.
Det är tveksamt om detta är det verkliga skälet. Eftersom
forskningen visat att många givare inte ser anonymiteten
som en så viktig fråga och att tillgången på donatorer
varierar över landet, kan den verkliga orsaken vara det sätt
på vilket man informerar om insemination och donators
ställning.
Ett annat skäl till köerna kan vara att den privata
inseminationsverksamheten lades ner i och med lagens
tillkomst och att en del landstingsanställda läkare slutade
med sin verksamhet delvis som en protest mot lagen.
Information till barnen
Inför riksdagsbeslutet om inseminationslagen 1984
fördes en omfattande debatt om frågan om barnet skulle
kunna få vetskap om sitt ursprung. Vid
riksdagsbehandlingen uttalade lagutskottet att
utgångspunkten måste vara att så långt som möjligt
tillvarata barnets intressen.
Jag instämmer i uppfattningen att det är av största
betydelse för barnen att veta hur de kommit till och att de
har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung. Det finns
studier som visar hur illa berörda adoptivbarn och
inseminationsbarn blivit när de fått veta sanningen om hur
de kommit till. I de flesta fall har det skett i samband med
ett föräldragräl.
Jag anser därför att det är viktigt att det lämnas korrekt
information om skälen bakom inseminationslagens
utformning till donatorerna, till de barnlösa paren och inte
minst till hälso- och sjukvårdens personal. Kliniker som
arbetar med fertilitetsutredningar måste känna ett ansvar
för att arbeta attitydpåverkande om ett kommande barns
rätt till sitt ursprung. De aktuella huvudmännen liksom
socialstyrelsen bör också bidra med kunskap och
information om detta.
Inseminationsbarnens situation
I USA har utförts studier om hur föräldrarna till ett
inseminationsbarn upplever sin situation. Kunskapen om
hur barnen har det vet vi däremot mycket litet om.
Dokumenterade svenska erfarenheter saknas nästan helt.
Jag anser därför att en uppföljning bör göras av såväl
inseminationsbarns som deras föräldrars situation.
Resultaten av en sådan undersökning är avgörande för vilka
råd man skall ge inför insemination som behandling av
barnlöshet i framtiden. Jag är medveten om att en sådan
undersökning kan vara både känslig och svår att genomföra
men den är oerhört väsentlig inte minst för barnens skull.
Insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor
Enligt lagen får ju insemination endast utföras på en
kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande. Det
är däremot inte straffbart för en lesbisk eller en
ensamstående heterosexuell kvinna att på sig själv låta
utföra insemination. Det är inte heller straffbart att
medverka till detta, annat än om det sker vanemässigt eller
för ekonomisk vinnings skull. Ingenting hindrar heller en
kvinna från att genomgå inseminationsbehandling
utomlands i syfte att bli gravid.
Ingen vet i vilken omfattning insemination utförs på
ensamstående heterosexuella eller lesbiska kvinnor. Att det
förekommer är emellertid helt klart. Sådan insemination
kan innebära risker om inte garantier kan lämnas för att
mannen inte är hiv-smittad. Vid insemination inom
sjukvården fryses sperma i avvaktan på svar på tester att
donator inte är hiv-smittad. Hur frihet från hiv-smitta
garanteras vid insemination utomlands eller utanför hälso-
och sjukvården är oklart.
Jag anser därför att inseminationslagen bör ses över med
hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska
kvinnor förekommer oavsett vad vår inseminationslag
säger. En del kvinnor önskar så hett ett eget barn att de går
runt lagen och kan därvid utsätta både sig och barnet för
risken för hiv-smitta.
Inseminationsbarn till ensamstående och lesbiska
kvinnor registreras som faderlösa om modern inte vill uppge
donatorns identitet. Därvid får inte sällan modern problem
med bidragsförskott. Ibland är fadern väl känd för barnet
och umgås också med det, vilket är bra, men hålls hemlig för
de sociala myndigheterna. Den lesbiska partnern kan inte få
ersättning när hon vill ställa upp och ta sin del av vårdnaden
av barnen. Om modern skulle avlida hamnar barnen i en
otrygg situation. Det finns ingenting som säger att den
lesbiska partnern skulle få vårdnaden om dödsfall skulle
inträffa.
Jag anser därför att en utredning bör genomföras med
syfte att få fram förslag om hur de här barnens rättsliga
trygghet skall kunna förbättras.
Det är också viktigt att få fram fakta om hur dessa barns
uppväxttid ter sig. Studier från USA ger inte belägg för att
det skulle finnas några skillnader vad gäller dessa barns
utveckling jämfört med hur barn till föräldrar som lever i ett
heterosexuellt förhållande utvecklas. Dokumenterade
svenska erfarenheter saknas och jag anser därför att man
borde initiera en undersökning också av hur dessa barn har
det.
Barnet i centrum
Barnets intressen måste alltid stå i centrum vare sig det
gäller insemination av kvinnor som är ensamstående eller
lever i ett hetero- eller homosexuellt parförhållande.
Inseminationslagen har nu varit i kraft i sju år. Med tanke
på barnens situation anser jag att regeringen bör tillsätta en
utredning med uppgift att göra en översyn av
inseminationslagen och följa upp hur det gått för barn som
fötts efter insemination. Utredningen bör också ge förslag
till rättsligt skydd för de barn som tillkommit genom
insemination och som idag registreras som faderlösa så att
de får samma trygghet som barn födda i en stabil
heterosexuell parrelation. Vi kan ju inte blunda för dessa
barns behov, de finns och de skall ha samma rätt som andra
barn till en trygg och fördomsfri uppväxttid.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information om
inseminationslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
inseminationslagen med hänsyn till att insemination av
ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning med syfte att få
fram förslag på hur de aktuella barnens rättsliga trygghet
skall kunna förbättras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning som följer
upp hur det gått för barn som blivit till genom insemination.
Stockholm den 27 januari 1992
Barbro Westerholm (fp)