En skilsmässa innebär ofta att föräldrarna bosätter sig på
olika orter. Var för sig bildar de nya familjer. Risken är
uppenbar att barnen från det första äktenskapet hamnar på
undantag. För barnen, som för sin utveckling är i behov av
kontinuerliga kontakter med båda föräldrarna, är detta en
svår situation, som i värsta fall kan få allvarliga
konsekvenser.
Barnens bästa är föräldrabalkens huvudprincip. Detta
lagskydd är inte minst viktigt i samband med föräldrarnas
separation. Avsikten är att trygga barnens umgängesrätt
med båda föräldrarna.
Ett särskilt problem uppstår om föräldrarna, efter
skilsmässan, bosätter sig långt ifrån varandra. Barnen bor
då den mesta tiden hos en av föräldrarna och umgänget med
den andra föräldern blir problematiskt.
I de flesta fall har säkert föräldrarna löst även den här
situationen. De har kommit överens om hur kostnaderna
för umgängesrätten skall fördelas. Men i vissa fall uppstår
problem. Det finns inget avtal mellan föräldrarna, och man
kommer inte överens om hur kostnader och annat skall
fördelas. Risken är därmed uppenbar att det går lång tid
mellan de tillfällen, då barnen får träffa den förälder, som
inte har vårdnaden.
Föräldrabalkens 6 kap. 15 § reglerar umgängesrätten,
det vill säga det problem det här är fråga om. Av denna
paragraf framgår bland annat vårdnadshavarens ansvar, för
att barnets behov av umgänge med den förälder som inte
är vårdnadshavare kan tillgodoses. Skulle vårdnadshavaren
motsätta sig detta, så kan rätten besluta om umgänge ''efter
vad som är bäst för barnet''.
Denna paragraf är -- såsom också är huvudprincipen i
föräldrabalken -- till för att tillgodose barnets bästa. Men
det finns åtminstone en brist i den; umgängesrätten behöver
inte enbart inskränkas därför att föräldrarna inte kommer
överens. Vanligt är också att det sker av ekonomiska skäl.
Det borde därför vara rimligt att till föräldrabalkens 6 kap.
15 § foga en regel, med innebörden att om ej annat avtalats
mellan föräldrarna, så skall kostnaderna för umgänget delas
lika. Även detta bör självklart kunna utsättas för en rättslig
skälighetsprövning, för den händelse att föräldrarnas
ekonomiska situation är mycket olika. Det viktiga är
emellertid att barnens rätt till fortlöpande kontakt med
båda föräldrarna kan tryggas, på ett bättre sätt än som i dag
ofta är fallet.
I tidigare betänkanden har lagutskottet framhållit det
olyckliga i att ''ekonomiska omständigheter lägger hinder i
vägen för barnets umgänge med den ene av sina föräldrar''.
Därför är det ''enligt utskottets mening angeläget att
problemet med reskostnaderna får en lösning'' (LU
1987/88:33).
Frågan har varit föremål för utredning under ett antal år.
Det är dags att nu ta ett beslut i ärendet. Det bör därför
ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan förändring av
föräldrabalken att barnens rätt till umgänge med båda
föräldrarna tryggas.
Stockholm den 22 januari 1992
Per Stenmarck (m)
Maud Ekendahl (m)