Att få sitt barn kidnappat av dess utländska pappa är ett
mycket stort och allvarligt problem för de svenska kvinnor
som drabbas. Förståelsen från svenska myndigheter är inte
stor. Trots att kvinnan tilldömts vårdnaden så finns det
alltför många fall där mannen tagit barnen och rest till sitt
hemland. Möjligheten för kvinnorna att återfå vårdnaden
är mycket liten. Många har inte ens en möjlighet att få träffa
barnen.
Det är vanligt att männen överlämnar barnen till sina
släktingar i hemländerna och återvänder till Sverige för att
bo här. Männen som har kidnappat sina barn har begått
brott enligt svensk lag, men de får fortfarande vistas i vårt
land. För att utvisas från Sverige krävs att brottet är grovt.
Vi menar att detta brott är grovt. En del av männen har
beviljats svenskt medborgarskap efter att de kidnappat
barnen. Det kan inte vara tanken med att få svenskt
medborgarskap när man begått, i vårt tycke, grovt brott.
Förståelsen och kunskapen om denna problematik är
ofta allt för ringa. Det behövs mer information och
utbildning till olika myndigheter för att kunna hjälpa de
drabbade kvinnorna. Kunskap är viktig i dessa ärenden,
men förändrad lagstiftning krävs också.
Initiativ från regeringen till förnyade konventioner med
andra länder i dessa ärenden är nödvändiga. Förutom
grundfrågan omvårdnaden, är det viktigt att skapa
konventioner kring umgängesrätten, så att kvinnorna får
möjlighet att träffa barnen ensamma.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stöd och hjälp till
kvinnor vilkas barn kidnappats och förts utomlands,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av konventioner
med andra länder i dessa frågor.
Stockholm den 21 januari 1992
Ulla-Britt Åbark (s)
Kent Carlsson (s)