Enligt kristdemokratiskt synsätt skall samhället, i
synnerhet staten, skydda familjen genom ekonomiska,
sociala och juridiska åtgärder i syfte att befästa familjens
enhet och stadga, så att den kan fylla sin unika funktion.
Stabila och fungerande familjeenheter är en nödvändig
förutsättning för ett gott samhälle.
Med den målsättningen är det viktigt att lagstiftningen
får en sådan utformning att den innebär ett stöd för stabila
familjerelationer. Här spelar lagstiftningen kring
äktenskapet en grundläggande roll.
Den svenska utvecklingen på samlevnadsområdet har i
långa stycken påverkats av bristen på infrastrukturellt stöd
från samhället sida för stabila familjerelationer. Under
1960-talet och 1970-talet utvecklades kraftfulla kampanjer
mot familjen--äktenskapet som samhällelig institution. Hos
lagstiftaren anammades då den s k
neutralitetsideologin på samlevnadsområdet. T ex
kunde man i propositionen om ändringar i
giftermålsbalken (1973:32) läsa följande åsikt hos
föredraganden: ''Tanken är att samboende män och kvinnor
som lever under samma sociala och ekonomiska
förhållanden skall behandlas lika oberoende av om de har
ingått äktenskap eller inte.'' Detta ger uttryck för en logisk
kullerbytta. Att ingå ett frivilligt avtal skulle alltså likställas
med att inte ingå ett sådant avtal!
Denna neutralitetsaspekt återfanns även i
familjelagssakkunnigas betänkande (SOU 1981:85) där
man till och med gick ännu längre i sitt synsätt och hävdade:
''Det finns inte heller något skäl, varför samboende mellan
ogifta inte skulle kunna betraktas som en fullt respektabel
samlevnadsform, som fyller en egen uppgift.'' Detta
konstaterades i samma betänkande som klargjorde att den
föreslagna lagstiftningen saknade normerande betydelse!
Propositionen om utvidgad lagstiftning om
äktenskapsliknande samboende antogs av vårriksdagen
1987 liksom lagen om homosexuella sambor. Där fullföljs
den tidigare neutralitetsinriktningen.
I dagens lagstiftning betraktas äktenskapet som ett
uppsägbart avtal vilket som helst. De ideologiska och
normerande motiven för familjestabiliteten är i praktiken
utmönstrade från lagstiftningen.
Denna syn har medfört att många har valt ett samboende
utan äktenskap; inte för att man alltid insett de juridiska
konsekvenserna utan därför att den ''allmänna opinionen''
uppfattat att samlevnadsformen i princip är likvärdig med
äktenskap i juridisk mening. Den s k neutralitetsideologin i
synen på samlevnad har därmed skapat rättsosäkerhet.
Äktenskapslagstiftningen ses som en serie regler för att
reglera en rad praktiska frågor mellan makar, t ex giftorätt
och arvsrätt. Det är logiskt ohållbart att samhället --
staten -- uppställer en rad regler för äktenskap, som
urallmänna skäl är motiverade, och sedan hävdar att det är
likgiltigt om de enskilda väljer att ingå avtal som främjar
dessa allmänna skäl.
Den svenska utvecklingen när det gäller den här typen
av samlevnadsregler innebär, dels att man erbjuder par ett
avtal benämnt äktenskap, dels att man skapat en generell
lagstiftning för samboende, där det är samhället, inte
parterna frivilligt, som fäller avgörande om samboende
föreligger eller inte. Denna utvecklingslinje innebär på sikt
att samboende och äktenskap jämställs alltmer i juridisk
mening. Frågan är då varför samhället skall ha flera
rättsfigurer för samlevnad mellan man och kvinna.
Idag har vi i Sverige flera kategorier av
samlevnadsformer som delvis behandlas olika; gifta,
sambor med barn och sambor utan barn samt dessutom för
homosexuella sambor. Detta leder till svåröverskådlig
lagstiftning som medför risk för socialt och ekonomiskt
otillfredsställande konsekvenser. Systemet innebär en
rättsosäkerhet för de enskilda paren.
Tillämpningsproblematiken ökar dessutom för de rättsliga
myndigheterna.
Principiellt sett borde det inte finnas behov av att
uppställa mer än en avtalstyp genom lagstiftning. Genom
uppställande av tämligen detaljerade regler för samboende
utan äktenskap har samhället idag skapat ett ''andra
klassens'' äktenskap, och ett ''tredje klassens'' för
homosexuella sambor, samtidigt som par som genom sin
samlevnad velat avstå från lagreglering påtvingats sådan av
samhället.
Mycket bister kritik kan riktas mot
sambolagstiftningarna. De bygger nämligen på en
kollektivanslutningsprincip. Enda möjligheten att undvika
sambolagstiftningens effekter är att ingå äktenskap eller
genom ett särskilt skriftlig avtal avtala bort den. Det är
dessutom ett mycket märkligt förhållande att i juridisk
mening fastställes samboskap först när det upplöses av
domstol!
Speciellt underlig är den juridiska ram som skapats i och
med lagen om homosexuella sambor. Den byggde på ett
svagt eller i det närmaste obefintligt underlag. I förarbetena
till lagen heter det (prop 1986/87:124): ''Visserligen har
utredningen inte lyckats utröna hur vanliga homosexuella
samboförhållanden är -- -- --''. Trots denna brist på kunskap
föreslog alltså regeringen den lag som nu gäller.
Förutsättning för problemlösning är att problem föreligger.
Genom lagen om homosexuella sambor försökte regering
och riksdag ge en lösning på okända problem.
Sett i ett vidare perspektiv är ett regelsystem,
äktenskapet, den bästa lösningen för att tillgodose flera
viktiga mål. Den sakliga regleringen blir enhetlig. Systemet
bli lättillämpat. Dessutom blir det lättare för den enskilde
att bedöma sin egen juridiska situation. Äktenskapet bör
alltså vara den normala rättsfiguren för fall av långvarig
samlevnad mellan man och kvinna. I konsekvens med detta
bör lagstiftaren vara restriktiv till lagstiftning om fri
samlevnad. För rättsliga konflikter i det senare fallet kan en
allmän skälighetsregel tillämpas.
Dessutom kan det vara rimligt att parter som vill välja
en annan livsstil och med andra kombinationer får
möjlighet att ingå frivilliga avtal av juridisk karaktär. Jag vill
inte utesluta att det kan vara ett väsentligt intresse att ge
juridisk handledning för sådana enskilda avtal, utan att det
för den skull behöver ske en lagstiftning på området.
Det har gått snart fem år sedan sambolagarna för både
heterosexuella och homosexuella tillskapades. Enligt min
mening finns det anledning att nu göra en utvärdering av
dessa lagars konsekvenser för att få fram en bild av om det
är en relevant lagstiftning, som på ett tillfredsställande sätt
löser de problem de avser att lösa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av
sambolagstiftningarna.
Stockholm den 21 januari 1992
Ingvar Svensson (kds)