I nuvarande ekonomiska läge tilldrar sig den
oroväckande konkursfrekvensen och därmed även
problemen med ekonomisk brottslighet stor
uppmärksamhet. I blickfältet kommer naturligtvis också de
rättsregler som härvid aktualiseras. Främst gäller det
lagarna om ackord och konkurs och vad därmed har
samband, t.ex. förmånsrättslagen och lönegarantilagen.
Konkurslagen från 1987 är någorlunda i takt med tiden
medan däremot ackordslagen, som är från 1970, sedan
länge behövt reformeras i olika delar.
En översyn av ackordslagen är nu också äntligen på gång
genom den s.k. insolvensutredningen (Ju 1988:02). Så långt
är allt väl. Men reformarbetet som närmast gäller frågan om
ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk
kris är av stor omfattning. Av tilläggsdirektiv som i höstas
lämnades utredningen (Dir. 1991:3) framgår att
utredningsarbetet visserligen bör kunna vara slutfört hösten
1992. Om utredningen kan hålla den tiden är det
naturligtvis bra. En ny lagstiftning kommer ändå för sent.
Sålunda kan den efter gängse remissomgång,
lagrådsföredragning och riksdagsbehandling inte träda i
kraft förrän tidigast den 1 januari 1994.
I den här situationen finns anledning att överväga om
inte insolvensutredningens viktiga reformarbete kan
föregripas på någon enstaka punkt som ter sig särskilt
angelägen. Vi vill peka på en svaghet i ackordslagen som
gäller möjligheten att genom återvinning komma till rätta
med rättshandlingar som ogillas i rättsordningen. Svagheten
gäller sättet att bestämma fristdagen som är av central
betydelse för återvinningsmöjligheterna, såväl om det
inledda ackordsförfarandet leder till ackord som när det går
till konkurs. Återvinningsfristen räknas i båda fallen bakåt
från dagen för ansökan om förordnande av god man. Nu är
det emellertid så att verkan av ett godmansförordnande
förfaller inom två månader om ej ansökan om
ackordsförhandling gjorts dessförinnan (8 § AckL). Denna
tid är enligt allmän erfarenhet för kort. Det är därför vanligt
att ett godmansförordnande förnyas vid tvåmånaderstidens
utgång. Denna förnyelse kan i enstaka fall upprepas flera
gånger. Men varje förnyelse innebär att fristdagen
senareläggs. Härigenom reduceras väsentligt möjligheterna
till en framgångsrik återvinningsprocess. I sin tur försvårar
detta kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Den nu beskrivna olägenheten med fristdagen kan i
konkursfallet motverkas genom att någon därtill berättigad
begär gäldenären i konkurs. Sker det inom tre veckor från
det att verkan av godmansförordnandet enligt ackordslagen
förföll bibehålles möjligheten att få fristdagen förlagd till
den tidiga tidpunkten, 4 kap 2 § konkurslagen. Har då ett
nytt godmansförordnande meddelats skall normalt
konkursansökningen vila i avbidan på utfallet av gode
mannens arbete. Konkursansökningen är således av formell
natur och syftar endast till att bibehålla möjligheten till en
så tidig fristdag som möjligt. Som exempel på dylika
formella konkursansökningar kan nämnas de som förekom
i betalningsinställelserna i Nyckeln- och
Barkmankoncernerna.
Det är inte alltid möjligt att tillämpa det nu beskrivna
förfaringssättet. Främst är att märka att den i ackordslagen
angivna tvåmånaderstiden som nämnts är alltför kort. Men
därutöver kan det ibland saknas någon som är behörig och
villig att göra konkursansökan. Den nuvarande ordningen
innebär naturligtvis också risk för förbiseenden. Det
förekommer av dessa skäl att fristdagen i konkurs blir
senarelagd. Som exempel kan nämnas Constructa-
koncernen.
Om gode mannens arbete leder till ackord är den nu
beskrivna metoden med ''formell'' konkursansökan utan
verkan.
I nuvarande lagstiftning återfinns bestämmelser om
fristdag i det nyssnämnda stadgandet i 4 kap 2 §
konkurslagen och i 16 § ackordslagen som hänvisar till
konkurslagens föreskrifter. Det problem som vi beskrivit i
det föregående hänger samman med att 4 kap 2 §
konkurslagen knyter fristdagsbegreppet till tidpunkten då
ett godmansförordnande förfaller. Som nämnts inträffar
detta enligt 8 § ackordslagen efter två månader, om ej
ansökan om förhandling om offentligt ackord gjorts. En
sådan ansökan förutsätter i sin tur att gode mannens arbete
kunnat avslutas.
Enklaste sättet att tillgodose önskemålet om ett
förläggande av fristdagen till en så tidig tidpunkt som
möjligt i såväl konkurs- som ackordsfallet är att bestämma
tidpunkten då verkan av godmansförordnande förfaller på
ett annat sätt. Vi föreslår att 8 § första stycket ackordslagen
ges en ny lydelse i enlighet med motionens hemställan.
Ärendet är i sviterna av 80-talsekonomin brådskande,
om man vill effektivisera återvinningsreglerna och kampen
mot ekonomisk brottslighet. Efter utskottsbehandling och
eventuellt hörande av lagrådet bör det kunna avgöras av
riksdagen under innevarande vårsession. Den nya lagen bör
alltså kunna träda i kraft den 1 juli 1992. Några särskilda
föreskrifter om rättens handläggning av ärenden om
utsträckt tid för godmansförordnandes verkan torde inte
behövas. Ej heller torde några särskilda
övergångsbestämmelser behövas. Innebörden härav är att
den nya lagen blir tillämplig såväl på godmansförordnanden
som meddelas efter den 1 juli 1992 som på sådana
förordnanden vars verkan denna dag inte har förfallit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att 8 § första stycket ackordslagen
(1970:847) skall ha följande lydelse:
Verkan av godmansförordnande förfaller, om ej
ansökan om offentligt ackord görs hos rätten inom två
månader efter det att god man förordnats eller inom den
längre tid som rätten kan på särskild ansökan ha bestämt.
För sådan särskild ansökan, som skall göras innan
förfalloverkan inträtt, gäller bestämmelserna i 2, 5 och 6 §§
i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Stockholm den 27 januari 1992
Bengt Harding Olson (fp)
Stig Rindborg (m)