Den statliga lönegarantin infördes 1971 och finansieras
genom en arbetsgivaravgift på 0,2 procent. Under det
senaste budgetåret, den första juli 1990 till den sista juni
1991, betalades det ut nära två miljarder ur
lönegarantifonden. Det är nära en tredubbling jämfört med
föregående budgetår.
I lönegarantin ingår också ersättning för olika
löneförmåner som fria luncher, fri bil, provision, risktillägg,
ackordsersättning och traktamente. Lönegarantin betalas
ut i maximalt sex månader. Får den anställde ett nytt jobb
under den tiden med lägre lön så betalar lönegarantin
mellanskillnaden.
Under det senaste året har det framkommit flera
uppmärksammade fall som gör att det finns all anledning att
man gör en översyn av regelverket. Ett av de mer
uppseendeväckande fallen var när en tidigare
tryckerianställd fick ut en ersättning på 71.500 kronor i
månaden genom den statliga lönegarantin.
Det finns många fall där företag strax före en konkurs
har anställt personal som sedan fått ut lönegarantin i sex
månader. En del företag har använt sig av lönegarantin för
att rekonstruera företaget. Man kan också driva företag
eller rörelser vidare utan lönekostnader och
arbetsgivaravgifter och på så sätt konkurrera ut andra
företag i samma bransch. Bra, eller snarare dåliga, exempel
på detta är taxinäringen i storstäderna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av en översyn av
den statliga lönegarantins regelsystem.
Stockholm den 23 januari 1992
Ulf Melin (m)
Göte Jonsson (m)