Omvärldens och även företagarnas syn på konkurser har
de senare åren kraftigt förändrats. Från att ha varit något
som alla någorlunda seriösa företagare i det längsta försökt
undvika har på senare år konkurs mer och mer blivit
betraktad som en naturlig, i vissa fall självklar metod att
rekonstruera företag.
För många ekonomiska rådgivare har konkurs blivit ett
naturligt alternativ till andra, ofta mer omfattande och
genomgripande rekonstruktioner inom ett befintligt
företag. Konkurs ses i många fall som ett ''smartare'' sätt att
lägga grunden för fortsatt drift, i stället för att gå den ofta
kanske mer arbetsamma vägen via förändringar och
omställningar utan konkurs.
I många fall används konkursen som ett medel att i
samråd med någon/några av företagets kreditgivare ge
företaget ''en ny start'', med en förbättrad balansräkning.
Detta är i längden till nackdel för näringslivets effektivitet
och utveckling av bl.a. följande skäl:Den egentliga
orsaken till obeståndet åtgärdas inte, driften fortsätter på i
princip oförändrat sätt, utan att företaget egentligen är
effektivare och lönsammare än före konkursen.För varje
ineffektivt företag som ''rekonstrueras'' enbart genom att
bli av med vissa (oprioriterade) skulder, riskerar ett eller
flera mer effektiva företag att i nästa skede bli utslaget.
Rekonstruktionen sker nästan helt på oprioriterade
fordringsägares bekostnad, ofta tillsammans med ett
extensivt utnyttjande av lönegarantimedel under
konkursperioden, vilket möjliggör uppbyggnad av ett
överskott i konkursboet. Detta överskott visar en
irriterande förmåga att hamna i det rekonstruerade
företaget som rörelsekapital genom låga
övertagandevärden på inkråmet. Följden blir en ren
förmögenhetsöverföring från fordringsägarna till det
''rekonstruerade'' företaget, vilket måste ses som klart
olämpligt, speciellt i de vanligt förekommande fall då
ägarbilden är densamma efter konkursen som före.En
alltför ''lindrig'' och ''överseende'' syn på konkurser kan lätt
medföra att nödvändiga åtgärder för att förhindra
densamma inte sätts in.
Varför har utvecklingen gått i denna riktning?
Mängden konkurser gör att ''tillvänjningsfaktorn'' har
haft stor betydelse.Kreditgivarnas och
konkursförvaltarnas allt mer märkbara strävan att låta
tidigare ägare ha ''första tjing'' på konkursboet gör
konkursen allt ''ofarligare'' för företagsägarna.
Konkursförvaltarna visar en tendens att prioritera företaget
som sådant, vid hantering av konkursboet, i stället för
fordringsägarnas intressen, som de egentligen skall bevaka.
Det är ofta en smidigare hantering för förvaltaren om
tidigare ägare tar över och driver vidare, dessutom slipper
då förvaltaren kritik.Förmånsreglerna i en konkurs gör
det alltför lätt att för prioriterade kreditgivare skjuta
förlusten framför sig, genom att låta skulderna kvarstå utan
att ställa krav på att nya resurser skall tillföras och
strukturen förändras för att möjliggöra en långsiktig
lönsamhet.Följden blir att de oprioriterade
fordringsägarna genom sina förluster möjliggör att de
prioriterade fordringsägarna kan göra sina fordringar
räntebärande ytterligare en tid, åtminstone till nästa
kris/konkurs, där de nya oprioriterade fordringsägarnas
kapital har förbrukats.
Förslag till åtgärder att minska
möjligheterna för gamla ägarkretsen att direkt
efter en konkurs driva företaget vidare, framför allt inte
utan nya insatser av eget kapital och genomgripande
förändringar,införa någon form av karens efter varje
konkurs,utöka tillsynsmyndigheternas möjligheter att
bevaka att konkursförvaltare verkligen tillvaratager alla
fordringsägares intressen och att sunda affärsmetoder
föreligger både före och under en konkurs,se över
förmånsreglerna och framför allt
lönegarantibestämmelser,inte belasta ett fåtal
konkursförvaltare med orimligt antal stora och
komplicerade konkurser,öka kravet på det formella
avslutandet av konkurser och noggrann granskning av
slutrapporter,som konkursförvaltare diskvalificera
personer som deltager i planering av konkurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
konkursreglerna.
Stockholm den 22 januari 1992
Bengt Kronblad (s)
Stig Alemyr (s)
Lena Öhrsvik (s)
Birger Rosqvist (s)