Vi anser det värt att utvidga kretsen för dem som bör kunna få statlig lönegaranti till sådana enskilda småföretagare eller andra som är att jämställa med vanliga arbetstagare men som inte omfattas av arbetstagarbegreppet i lönegarantilagen. Detta bör utredas.
Paragraf 7:
Vi anser att det är rimligt att endast få ersättning för lön, semesterersättningar och pension. Enligt vår uppfattning bör texten istället lyda enligt följande:
7
§ Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller semesterlön eller semesterersättning som har förmånsrätt enligt 12
§ förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13
§ samma lag.
Paragraf 29:
Vi anser att man i inledningen av paragrafen borde nämna var arbetstagaren får väcka talan, därför föreslår vi följande text:
29
§ Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens beslut enligt 16 eller 18
§, får han vid tingsrätt väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han fick del av beslutet. Statens talan förs vid tingsrätten av tillsynsmyndigheten.
Av § 29 första stycket första meningen bör det väl framgå att man väcker talan vid tingsrätt.
På sid 32 i propositionen sägs att arbetstagare skall ha rätt till allmän rättshjälp. På sid 41 upprepas detta. Om regeringens förslag går igenom om ändring i rättshjälpslagen är det nog många som inte kommer att få rättshjälp. Om regeringen menar något med uttrycket ''skall ha rätt till rättshjälp'' så borde den väl ha föreslagit en specialregel för lönegarantitvister som alltid medger rättshjälp.
Det finns vidare en liten komplikation till och den har att göra med att man själv skall bidra med viss del av rättshjälpskostnaderna. Det egna bidraget är baserat på inkomst. När man söker rättshjälp så bestäms preliminärt det egna bidraget. När ärendet avslutas blir det en slutlig bestämning. Det preliminära beloppet och det slutliga beloppet baseras på inkomsterna. Om inkomsterna höjs till följd av att man vinner processen så påverkar det rätten till rättshjälp, man kan förlora den eller så få man betala mer. Å andra sidan har man ju vunnit så då får man ju ersättning för rättegångskostnader av motparten. Men det kan finnas situationer där rätten till ersättning jämkas trots att man vunnit eller så kan det vara så att man bara vinner delvis eller att man ingår en förlikning, då det ju regelmässigt är så att vardera parten står för sin rättegångskostnad. Vi tycker att regeringen borde ha rett ut begreppen.
I propositionen föreslås att maximiersättningen enligt lönegarantilagen sänks från f.n. 12 basbelopp till 100 000 kr. Med följande kompletteringar kan en ytterligare besparing om 200 till 300 miljoner kronor göras:
Ersättningen bör begränsas till samma ersättningsnivå som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs f.n. 90% av inkomsten, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvidga kretsen som kan få ersättning enligt lönegarantilagen,
2. att riksdagen beslutar följande lydelse av 7
§ i lönegarantilagen:
Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller semesterlön eller semesterersättning som har förmånsrätt enligt 12
§ förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13
§ samma lag,
3. att riksdagen beslutar följande lydelse av 29
§:
Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens beslut enligt 16 eller 18
§, får han vid tingsrätt väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han fick del av beslutet. Statens talan förs vid tingsrätten av tillsynsmyndigheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättshjälp i lönegarantitvister,
5. att riksdagen beslutar att ersättningen bör begränsas till samma ersättningsnivå som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90
% av inkomsten, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.
Stockholm den 21 april 1992 Ian Wachtmeister (nyd) Richard Ulfvengren (nyd) John Bouvin (nyd)