Verksamheten i ekonomiska föreningar regleras i lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar samt -- i den
utsträckning föreningarna är bostadsrättsföreningar -- i
bostadsrättslagen (1991:614).
Nuvarande lagstiftning ger stiftarna av en ekonomisk
förening mycket stor bestämmanderätt. Stiftarna är, av
uppenbara skäl, de som utformar föreningens första
stadgar. Men i praktiken har stiftarna också möjlighet att
för all framtid reglera grunderna för föreningens
verksamhet. I extremfallet ger lagstiftningen stöd till en
ordning som innebär att medlemmarna i en ekonomisk
förening inte har majoritet i sin egen styrelse och inte själva
kan utforma sin förenings verksamhet.
Beslutanderätten i en ekonomisk förening
Medlemmarnas rätt att besluta i en ekonomisk förenings
angelägenheter utövas vid föreningsstämman och den
löpande förvaltningen handhas av en styrelse. Enligt 6 kap.
1 § föreningslagen skall styrelsen väljas av
föreningsstämman, ''om det inte föreskrivs i stadgarna att
en eller flera styrelseledamöter skall utses på annat sätt''.
I 9 kap. 12 § bostadsrättslagen preciseras att det för den
typen av ekonomiska föreningar gäller att ''minst två eller,
om styrelsen består av mindre än fem ledamöter, minst en
väljs på föreningsstämma''.
Vid utformningen av stadgarna för en ekonomisk
förening har stiftarna således möjlighet att tillförsäkra
andra än föreningens egna medlemmar ett
majoritetsinflytande i styrelsen. Det är också möjligt att
införa bestämmelser som på olika sätt begränsar stämmans
och styrelsens handlingsfrihet.
Stadgarna i en ekonomisk förening är tvingande och
tillmäts stor betydelse, vilket bland annat kommer till
uttryck i lagstiftningens krav på registrering av stadgarna
hos länsstyrelsen. Avsteg från stadgebestämmelser om
sättet att förrätta styrelseval etc är inte möjliga att göra med
mindre än att stadgarna först ändras.
Inte ens ett enhälligt stämmobeslut med stöd från
föreningens samtliga medlemmar räcker dock
nödvändigtvis för att genomföra en sådan ändring. I 7 kap.
14 § föreningslagen anges nämligen att ''Har i stadgarna
tagits in ytterligare villkor för ändring av stadgarna, gäller
det villkoret''. En motsvarande bestämmelse återfinns i 9
kap. 24 § bostadsrättslagen.
Dessa lagregler innebär att en förenings stiftare inte bara
initialt anger föreningens syfte, grunderna för styrelsens
sammansättning och villkoren för föreningens förvaltning.
Genom att i ursprungsstadgarna också tillfoga särskilda
villkor för stadgeändring kan stiftarna i praktiken förhindra
varje ändring som medlemmarna senare vill göra i stiftarnas
regelsystem.
Sålunda förekommer det exempelvis att
bostadsrättsföreningar genom sina stadgar tvingas anlita en
viss bostadskooperativ centralorganisation för sin
förvaltning. Om medlemmarna vill sköta sina
angelägenheter på annat sätt krävs stadgeändring men den
är inte möjlig att åstadkomma eftersom man vid
föreningens bildande angivit godkännande av samma
centralorganisation som villkor för stadgeändring.
Slutsats
Den angivna ordningen strider mot normala
associationsrättsliga principer och mot vad som kan anses
skäligt från de enskilda föreningsmedlemmarnas
utgångspunkt.
Föreningslagens och bostadsrättslagens bestämmelser
om stadgeändring bör därför ses över i syfte att stärka de
ekonomiska föreningarnas och medlemmarnas inflytande
över sina egna angelägenheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medlemsinflytandet i
ekonomiska föreningar.