med anledning av prop. 1991/92:139 Statlig lönegaranti vid konkurs
Konkursutvecklingen i Sverige är oroande. På 1970-talet
var antalet konkurser drygt 4 000 per år. Under 1980-talet
ökade de till ca 5 000-6 000 per år. 1990 var siffran nästan 11
000 och 1991 uppgick antalet konkurser till 18 424. Av dessa
utgjorde 17 378 företagskonkurser.
En konsekvens av denna ökning är att antalet
lönegarantiberättigade arbetstagare ökat kraftigt. Under
1980-talet uppgick de till ca 14 000 per år. Förra budgetåret
fick ca 45 000 arbetstagare utbetalning av lönegarantimedel.
Enligt uppgift från kammarkollegiet kommer ca 65 000
arbetstagare att få lönegaranti under innevarande budgetår.
Under årens lopp har det förekommit upprepade
påståenden om att lönegarantin missbrukas. 1982 fick
lönegarantiutredningen i uppgift att titta på detta.
Utredningen hade kontakter med företrädare för
kronofogdemyndigheterna, konkursförvaltarna och
länsstyrelserna. I sitt slutbetänkande 1988 kom utredningen
fram till att missbruket beträffande lönegarantin var av
begränsad omfattning och betydelse.
Även under de senaste åren har det i dagspressen
förekommit upprepade påståenden om att lönegarantin
missbrukas. Några belägg för att situationen skulle ha
väsentligt förändrats efter lönegarantiutredningens enkät
finns dock oss veterligen inte.
Regeringen vill flytta över beslutsrätten i
lönegarantifrågor till konkursförvaltarna och låta tvistiga
lönekrav prövas i vanlig rättegång. Det är en efterlängtad
reform som kommer att leda till minskat dubbelarbete,
ökad flexibilitet och snabbhet i förfarandet, betydligt färre
rättegångar, ordenligt belysta tvistefrågor då rättegång trots
allt sker och besparingar för statsverket.
Regeringen vill också sätta ned det maximala
garantibeloppet från nuvarande tolv basbelopp till 100 000
kr. Det är enligt vår uppfattning inte rimligt att nedsätta det
maximala garantibeloppet till 100 000 kr. Reglerna har
karaktär av social skyddslagstiftning och för arbetstagarna
utgör lönen i regel den enda inkomstkällan. Vi kan inte se
att regeringens förslag i denna del går att genomföra utan
att lagens syfte går förlorat.
Regeringen anger inte hur stor besparingen blir om
maximalbeloppet sänks till 100 000 kr. Dock måste det i
jämförelse med de numera månatliga utbetalningarna om
ca 250-300 milj.kr. röra sig om mycket blygsamma belopp.
Främst kommer anställda i de riktigt små företagen att
drabbas. De har ofta en mycket personlig relation till
ägaren. Det är långt ifrån givet att en arbetstagare försöker
få sin arbetsgivare i konkurs så snart en månadslön uteblir.
Tvärtom kan det handla om att öka arbetsinsatsen och göra
allt för att rädda företaget. Lojalitet och rädsla för
ryktesspridning gör att man inte talar öppet utåt om
problemen.
Det händer därför att arbetstagare har flera
månadslöner innestående när konkursen inträffar.
Lönegarantin skall täcka dessa månader, uppsägningstiden,
semesterersättning m.m. Det är tydligt att
begränsningsregeln vid dessa fall kan slå mot ganska låga
månadslöner.
Hårdast slår begränsningsregeln mot arbetstagare hos
oseriösa arbetsgivare. Vi ser många exempel på att vissa
arbetsgivare gör allt vad de kan för att hålla sig undan
förhandlingar, delgivningar och rättvisa. När konkursen
inträffar kan det ha gått flera månader.
Regeringen argumenterar själv i propositionen mot ett
förslag från lönegarantiutredningen om att begränsa den
förmånsberättigade tiden före konkurs från nuvarande tolv
till sex månader. ''Det är'', sägs det i propositionen, ''också
så att den relativt långa tid som förmånsrätten omfattar har
sitt värde för arbetstagare som arbetar hos mindre
arbetsgivare där den fackliga bevakningen är otillräcklig.''
Det kan ibland uppstå svårigheter när en arbetsgivare skall
nås för att inleda förhandlingar eller för att delges stämning.
Inom vissa branscher förekommer det att rörelse byter
ägare onormalt ofta vilket kan medföra svårigheter när det
skall klarläggas vem som har varit arbetsgivare under den
tid en uppkommen lönefordran avser. Vi kan inte se annat
än att de argument som regeringen själv anför mot en
tidsmässig förkortning med samma styrka talar mot en
sänkning av maximalbeloppet.
Naturligtvis kommer även andra löntagare att drabbas
om taket sänks. Äldre tjänstemän (med högre löner och
längre uppsägningstider) drabbas hårdare än yngre.
Reformen kan också slå mot sysselsättningen. Säg att det
i ett konkursdrabbat företag finns ett antal tjänstemän med
månadslöner på 20 000-- 25 000 kr. och med fem eller sex
månaders uppsägningstid. Vid konkurstillfället har de en
eller två månadslöner innestående och sedvanliga krav på
semesterersättning. Det är säkert inget ovanligt fall. Dessa
tjänstemän når ganska snart maximalbeloppet på 100 000
kr. De har då enligt 4 § lagen om anställningsskydd rätt att
med omedelbar verkan frånträda sina anställningar. Detta
kan försvåra möjligheten att överlåta rörelsen i drift och
därmed skada sysselsättningen.
Vi anser därför sammanfattningsvis att
maximalbeloppet måste ligga kvar på en avsevärt högre nivå
än 100 000 kr.
I propositionen nämns att frågan om skydd för
arbetstagarens fordran i händelse av arbetsgivarens
insolvens har varit föremål för en förstaårsbehandling vid
ILO:s inernationella arbetskonferens 78:e möte i Genève i
juni 1991. Syftet är att arbeta fram en konvention och en
rekommendation som tar sikte på både lönefordringars
företrädesrätt och införandet av lönegarantisystem.
Slutbehandling sker i juni 1992.
Sverige åtnjuter ett högt anseende inom ILO för sin
sociala skyddslagstiftning. Om vi i vårt land sänker
maximalbeloppet på sätt som föreslås kommer det
självklart att få negativa återverkningar för ILO-
behandlingen av konventionsförslaget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lönegarantilagen att maximibeloppet ligger
avsevärt över 100 000 kr., att beloppet knyts till gällande
basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring och att betalning därvid utgår för fordran som
avser ersättning för särskilda kostnader framför annan
fordran,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt i motionen anförts om behovet att bevara nivån
på den sociala skyddslagstiftningen vad avser konkurser.
Stockholm den 21 april 1992
Anders Nilsson (s)
Marianne Carlström (s)
Jarl Lander (s)
Lisbet Calner (s)
Kaj Larsson (s)