med anledning av prop. 1991/92:139 Statlig lönegaranti vid konkurs
I propositionen läggs förslag om en ny lönegarantilag. I
förhållande till den nuvarande lagen föreslås bl.a. att beslut
i lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning skall fattas
av konkursförvaltaren. Dessa förändringar i lagen
motsätter vi oss inte. Vidare föreslås en begränsning av
maximibeloppet för statlig lönegaranti till 100 000
kr. Den nuvarande begränsningen är på tolv
basbelopp eller drygt 400 000
kr. En sådan kraftig sänkning av gränsen kan vi inte
acceptera, inte heller den konstruktion på taket för garantin
som föreslås.
Sänkningen sägs vara motiverad av kostnadsskäl, men
det antyds också att sänkningen är ett sätt att komma
tillrätta med det missbruk av lönegarantin, som kan
förekomma.
Vi menar att det missbruk som kan förekomma med all
kraft måste motverkas. Det sker bäst genom effektivare
regler och kontroll. Det är däremot oacceptabelt att låta
vanliga löntagare få lida för detta genom att gå miste om den
rätt till uppsägningslön som stadgas i lagen om
anställningsskydd. Att sätta ett tak som regeringen föreslår
innebär också att den äldre arbetskraften och anställda hos
oseriösa arbetsgivare drabbas hårdast.
Vid en konkurs har ofta arbetstagarna fordringar på
innestående lön och semesterersättning. Härutöver är de
berättigade till uppsägningslön med mellan en till sex
månader. Den föreslagna förändringen leder till att många
arbetstagare inte kommer att få full kompensation. Särskilt
hårt drabbas äldre arbetstagare med längre
uppsägningstider.
I en ''normal'' konkurs har arbetstagarna som regel minst
en månadslön innestående samt semesterersättning med
åtminstone 14 % på den under intjänandeåret utbetalda
lönen. En anställd som fyllt 45 år har rätt till sex månaders
uppsägningslön. Den genomsnittliga lönen inom LO är för
närvarande 13 300
kr. i månaden. Inklusive semesterersättningen
uppgår månadslönen till ca 15 100
kr. Redan vid konkursutbrottet har den anställde en
innestående lönefordran som varierar mellan 15 100
kr. och 37 000
kr., beroende på när under året konkursen inträffar.
Det är tydligt att det som återstår av 100 000
kr. långtifrån täcker uppsägningslönen och
semesterersättningen på denna under den lagstadgade
uppsägningstiden.
För byggnadsarbetare med stora innestående
ackordsöverskott blir det ännu mindre kvar till
uppsägningslön sedan ackordsöverskottet räknats av från
100 000
kr. Det blir också mer riskfyllt att utnyttja sin
lagstadgade möjlighet att spara semester.
Tjänstemän kommer att drabbas ännu hårdare. En
tjänsteman med en månadslön på 20 000--25 000
kr. kan vid en konkurs ha två månadslöner och
semesterersättning innestående. Dessa tjänstemän når
snabbt maximibeloppet om 100 000
kr.
En yngre arbetstagare kommer dock inte upp till taket
även om vederbörande har en hög månadslön. Den
arbetstagare som snabbt lyckas få tag i ett nytt arbete klarar
sig också från att nå taket. Det missgynnar exempelvis
arbetstagare i glesbygd, där tillgången på arbete är
begränsad.
Ytterligare en omständighet som måste beaktas är att
det inte sällan kan ta lång tid att få en arbetsgivare försatt i
konkurs. Genom konkurslagens regler är det förenat med
stora svårigheter för arbetstagare med obetalda löner att
inom rimlig tid få arbetsgivaren försatt i konkurs. Ofta
tvingas de till ett långdraget indrivningsförfarande innan
konkursen är ett faktum. Detta försvåras många gånger av
att arbetsgivaren håller sig undan eller att det saknas
behöriga företrädare i de fall arbetsgivaren är ett
aktiebolag. Under detta förfarande ökar hela tiden
lönefordringarna och arbetstagarna lever under svåra
ekonomiska förhållanden. En begränsning av lönegarantin
till 100 000
kr. innebär alltså att arbetstagare, som haft oturen
att ha en anställning hos en oseriös arbetsgivare, kommer
attt drabbas hårdast. Även om dessa arbetstagare inte utgör
någon stor del av dem som får ersättning från den statliga
lönegarantin, är det ändå otillständigt att en redan utsatt
kategori inte ens skall få den trygghet en lagstadgad
uppsägningslön innebär.
Förslaget att sätta 100 000
kr. som tak för lönegarantin har hämtats från en
utredning, som kom 1983. Beloppet motsvarar nu nästan
det dubbla i realt värde. Vi menar att om en begränsning
skall införas måste den vara kopplad till basbeloppet, så att
lönegarantibeloppets värde följer inflationsutvecklingen.
En kraftig sänkning av taket kräver också att takets
konstruktion måste övervägas, t.ex. om det bör avse den
månatliga förtjänsten. Detta fordrar närmare
överväganden. Vi motsätter oss nu bestämt en sänkning av
taket till 100 000 kr. Det leder till att en vanlig
industriarbetare inte får full kompensation för sin
lönefordran.
Det missbruk av lönegarantimedel som kan förekomma
skall självfallet bekämpas. Det är därför förvånande att
någon analys inte finns i propositionen av vilken typ av
missbruk som förekommer och vad som kan göras åt det.
Det är en allvarlig brist.
En tillämpning av reglerna som väckt uppseende är att
företagare använder lönegarantin som ett
konkurrensmedel. Man låter staten stå för de anställdas
löner och lägger själv beslag på intäkterna. Det kommer
man inte åt genom att förhindra arbetstagarna från att få ut
sin lön, utan genom en effektivare kontroll från förvaltare
och tillsynsmyndigheter. Det är inte rimligt att verksamhet
drivs vidare under längre perioder med hjälp av
lönegarantimedel. Det gäller särskilt när
konkursförvaltaren överlåter verksamheten till samma
personer som drivit den tidigare. Genom sådana
förfaranden kan konkurrensen snedvridas i olika branscher.
I de fall verksamheten fortsätter måste därför förvaltare och
tillsynsmyndigheter spela en betydligt mer aktiv roll för att
förhindra missbruk. Om en verksamhet är beroende av
lönegarantimedel för att kunna fortsätta, är den inte sund
och riskerar att konkurrera ut seriös verksamhet. Möjligen
måste också lagstiftningen ses över så att det inte blir
möjligt för förvaltarna att få ut ett högre pris för rörelsen
genom att de anställdas löner även efter överlåtelsen betalas
via lönegarantin.
En kraftig försämring av taket i lönegarantilagen hänger
också samman med andra regler med anknytning till
konkursen.
Lönefordringar hade tidigare hög prioritet enligt den
förmånsrättsordning som gäller i konkurs. Detta ändrades
under 1970-talet. Lönefordringarna fick stå tillbaka för
skattefordringar och företagsinteckningar. Därmed
urholkades löntagarnas möjligheter att få betalning ur
konkursboet. Detta möjliggjordes genom att
lönefordringarna tryggades i och med att maxibeloppet för
lönegarantin i stället höjdes.
Om en kraftig faktisk begränsning av rätten till
lönegaranti skall genomföras, kräver detta att
förmånsrättslagen ändras så att lönefordringar placeras
högre i förmånsordningen. Det skulle också medverka till
att bankerna tvingas göra en ordentlig kreditprövning och
att färre oseriösa företag kan starta verksamhet.
Konkurslagens bestämmelser hindrar vidare
arbetstagare från att snabbt få arbetsgivaren försatt i
konkurs för utfående av lönefordringar. För att mildra
effekterna av en begränsning i lönegarantilagen, måste
konkurslagens presumtionsregler om obestånd
kompletteras med ytterligare regler för att visa
arbetsgivaren obestånd.
Åtgärder måste också snarast vidtas så att det inte längre
blir möjligt för aktiebolag att i praktiken omöjliggöra en
delgivning. Det måste alltid finnas någon som är behörig att
företräda ett aktiebolag.
Sammanfattningsvis är vi mot denna bakgrund inte
beredda att acceptera den kraftiga begränsning av
maximibeloppet enligt lönegarantilagen som regeringen
föreslår. Vi är dock nu beredda att acceptera att antalet
maximala basbelopp sänks från tolv till sju. Ytterligare
begränsningar kan ske först sedan kompletterande
utredningar gjorts enligt vad som anförts tidigare. Bl.a.
måste reglerna om förmånsrätt i konkurs, försättande i
konkurs och delgivningsreglerna ses över. Även
begränsningens konstruktion bör övervägas t.ex. om
månadsbeloppet skall maximeras.
I propositionen föreslås, när det gäller överprövning av
förvaltarens beslut, att statens talan skall föras av
tillsynsmyndigheten.
Vi ifrågasätter det lämpliga i att tillsynsmyndigheter
skall vara motpart när arbetstagaren för talan över
förvaltarens beslut att vägra lönegaranti. Detta synes gå
mindre bra ihop med tillsynsmyndighetens roll. Talan bör
därför föras av konkursförvaltaren.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget om ny paragraf 9 i den
föreslagna nya lönegarantilagen,
2. att riksdagen beslutar att paragraf 9 i den föreslagna
lönegarantilagen skall ha följande lydelse:
För fordran med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje
arbetstagare högst ett belopp som motsvarar sju gånger det
vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1
kap 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Betalning
för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader
utgår framför annan fordran,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt utredningsbehov rörande
lönefordringar och konkurs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överprövning av förvaltarens
beslut.
Stockholm den 9 april 1992
Maj-Lis Lööw (s)
Owe Andréasson (s)
Inger Hestvik (s)
Bengt Kronblad (s)
Gunnar Thollander (s)
Lena Boström (s)
Carin Lundberg (s)