med anledning av prop. 1991/92:83 Ny konsumentkreditlag
I prop 1991/92 nr 83 föreslås nya regler för
konsumentkrediter. Avsikten med dessa är bl.a. att
åstadkomma överensstämmelse med gällande regler inom
EG.
I vissa avseenden åstadkommes emellertid inte den
åsyftade överensstämmelsen. Det gäller bl.a. reglerna om
en 20 % minsta kontantinsats vid kreditköp (14 § i
föreslagen lag). Denna regel återfinns inte i EG-direktiven.
Den gäller heller inte för kontokortskrediter och utgör
därför i båda hänseenden ett konkurrenshinder. Man kan
samtidigt konstatera att avbetalningshandeln endast svarar
för en ringa del av den totala kreditvolymen i landet.
Risken för impulsköp av kapitalvaror på kredit bedöms
enligt vår mening inte vara så stor att en obligatorisk
kontantinsats behöver krävas. Många gånger ligger det
däremot i säljarens intresse att ta ut en kontantinsats med
hänsyn till varornas beskaffenhet samt till företagets och
köparens särskilda förutsättningar. Detta bör kunna
bedömas från fall till fall utan någon tvingande regel.
Mot kravet på kontantinsats har -- till skillnad från vad
som sägs i propositionens allmänna motivering -- flera
remissinstanser, bl.a. industri- och grossistförbunden, riktat
anmärkningar.
Den föreslagna lagregeln bör utgå.
I 22 § har intagits en ny bestämmelse som ej återfinns i
EG-direktiven. Den stadgar, att kreditgivaren, för att få
betalt i förtid vid betalningsdröjsmål, skall säga upp avtalet
i rekommenderat brev, varefter konsumenten har fyra
veckor på sig att betala från brevets datum.
Fortfarande gäller, att fordran skall vara förfallen med
5% av kreditfordringen, om dröjsmålet avser minst två
poster. Uppsägning kan normalt inte ske förrän ca 10 dagar
efter det att amortering nr 2 förfallit till betalning. Därefter
skall konsumenten ha ytterligare fyra veckor i
betalningsanstånd, innan laga åtgärder får inledas för
erhållande av hela beloppet. Vid den tidpunkten har således
minst tre månadsamorteringar förfallit till betalning och i
många fall torde fyra amorteringar ha förfallit, innan
konsumenten erhållit delgivningshandlingar från
myndigheten och inser situationens allvar.
Denna långa tidsutdräkt kan inte försvaras och försvårar
för konsumenten att reda upp situationen för att sedermera
kunna återgå till den ursprungliga betalningsplanen. Han
riskerar vidare att fordringsägaren inte avvaktar
uppsägningstiden utan lagsöker honom för varje del,
allteftersom de förfaller till betalning, ett för konsumenten
mycket dyrt och obehagligt alternativ.
Genom att rätten att återtaga varan är knuten till
uppsägning av avtalet, blir konsekvensen, att en
konsument, som ej betalar sin kreditskuld ändock kan
fortsätta att använda varan under icke obetydlig tid.
För fordringsägaren innebär förändringen med
uppsägning, att hittillsvarande rutiner, som huvudsakligen
skett via datamedia, nu måste handläggas manuellt. De
tillkommande kostnaderna, personella samt portoavgifter,
blir inte obetydliga och måste givetvis tas med i kalkylen och
kommer till syvende och sist att drabba konsumenten.
Vi kan inte se att ändringen har något berättigande.
Hittillsvarande rutin har fungerat väl och torde väl ha
tillgodosett anspråken på rättssäkerhet.
Av förarbetena till 3 § synes framgå (s 105) att s.k.
kontoköp skulle ingå i begreppet ''kreditköp''. Av
förarbetena till 14 § (s 122) synes framgå, att s.k. kontoköp
inte skall anses ingå i begreppet ''kreditköp''. Det är
direkt otillfredsställande, om begreppsförvirring på detta
sätt uppstår i en lag, som i första hand riktar sig till
allmänhetens skydd. Frågan om s.k. kontoköp ingår i
begreppet ''kreditköp'' och omfattas av lagen eller ej är av
fundamental betydelse och bör framgå av lagtexten. I vart
fall bör lagen vara entydig, så att ordet ''kreditköp'' har
samma betydelse varje gång det återkommer i lagen.
Särskild betydelse har frågan om s.k. kontoköp skall
anses utgöra kreditköp enligt lagen med avseende på
kontantinsatsen. Om kontoköpen allmänt anses utgöra
kreditköp men befrias från kontantinsats, vilket synes vara
lagstiftarens mening, leder man därigenom konsumenten
bort från det för denne förmånligare avbetalningsköpet till
det sämre och privatekonomiskt riskabla alternativet
kontoköp.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att slopa kravet på obligatorisk
kontantinsats,
2. att riksdagen beslutar att detaljreglering av betalning
av skuld i förtid (22 §) skall utgå,
3. att riksdagen beslutar att utforma lagbestämmelsen så,
att det klart framgår huruvida kontoköp ingår i begreppet
''kreditköp''.
Stockholm den 23 januari 1992
Margit Gennser (m)
Stig Rindborg (m)