Idrotten är, som ofta framhålls, Sveriges största
folkrörelse. Politiska beslut i samhället har stor och kanske
ökad betydelse för idrottens villkor och möjlighet till
utveckling. Det är därför följdriktigt och bra att
idrottsrörelsen aktivt tog del i valrörelsen 1991 genom att
ställa frågor till partierna, anordna utfrågningar och
debatter över hela landet.
Idrottsrörelsen har härigenom fått de flesta av de
politiska partierna att precisera sig i sin syn på idrotten.
Flera av partierna gav också löften och programmatiska
utfästelser för att vinna gehör i idrottsrörelsen.
Moderata samlingspartiet, som efter valet dominerar
regeringen, gjorde i valrörelsen stora utfästelser till
idrotten. ''Det finns'', skrev man i sitt idrottsprogram i
augusti 1991, ''endast en acceptabel lösning'' på
föreningarnas momsproblem och den är att ''allmännyttiga
föreningar ska ges rätt att lyfta av den moms som belöper
på den ideella, samhällsstödda verksamheten.''
Moderaterna ansåg vidare att ''överskottet från de
idrottsanknutna spelen'' hos Tipstjänst skall kanaliseras till
idrotten.
I den moderatledda regeringens budgetproposition har
av dessa löften möjligen ''blivit en tumme''. I propositionen
ökas idrottsanslagen med ca 19 miljoner
kronor. Därtill kommer ett engångsanslag till
deltagandet i Olympiska spelen om 16 miljoner. Tipstjänst
som hittills ''varit oförhindrat'' att ge idrotten 50 miljoner
ska nu ge 55 miljoner
-- en ökning med 5 miljoner -- under budgetåret
1992/93. Regeringen vill dessutom se den differentiering av
momsen som genomförts som skulle minska
idrottsrörelsens samlade utgifter med 65-70 miljoner
kronor -- som ett stöd till idrotten. Men av moderaternas
flitigt upprepade utfästelse om slopande av momsen på
''ideell'' verksamhet finns knappast ett spår.
Jämfört med de moderata löftena i valrörelsen är således
diskrepansen avsevärd. Och än tydligare blir denna skillnad
mellan ord och handling när vi beaktar den politik gentemot
idrott -- och föreningsliv -- som nyvunna eller allt sturskare
borgerliga majoriteter börjat föra i många kommuner. Där
drabbas idrotten med olika typer av neddragningar av
lokala stöd och subventioner.
Den materiella substansen för idrotten i den samlade
borgerliga politiken innebär för många föreningar direkta
försämringar -- och på det centrala planet en oacceptabel
skillnad mellan ord och handling och en realt sett snarast
minskad anslagsram.
Däremot betonas, förtjänstfullt, idrottens karaktär av
självständig folkrörelse i regeringens budgetförslag.
Regeringen avser avskaffa statens representanter i RFs
styrelse, i enlighet med riksidrottsmötets förslag. Den vill
låta idrotten själv fördela bidragen från Tipstjänst. Den
avser stärka idrottens möjligheter till egenfinansiering.
Vi delar i dessa stycken regeringens inställning. Som en
demokratisk folkrörelse har idrottsrörelsen såväl
kompetens som ansvarsfullhet att självständigt styra och
utveckla idrottsverksamheten.
Vi menar dock att idrottens ekonomiska behov borde
tillgodoses bättre.
Om den svenska ''idrottsmodellen'', en stor självständig
demokratisk folkrörelse, ska kunna försvaras och utvecklas,
kräver detta möjligheter för idrottsrörelsen att finansiera
sin verksamhet så att den inte blir alltför beroende av rent
kommersiella intressen. Detta kräver betydande insatser
från såväl stat som kommuner och att självständiga
inkomstkällor för idrottsrörelsen underlättas.
Ju mer idrotten blir beroende av kommersialism desto
mer kommer idrotten att spaltas upp i en ekonomiskt
självbärande elit och en försvagad folkrörelse, där fler
grenar som icke anses ''kommersiellt gångbara'' får svårt att
klara sin ekonomi och där andra blir alltmer förbehållna
ekonomiskt bättre situerade.
Det är också så att om själva idrottandet fördyras -- i
synnerhet för barn och ungdom -- kommer samhällets
sociala utslagningsmekanismer än tydligare att slå igenom
också i idrottsrörelsen, vilket är tvärt emot idrottsrörelsens
mål och den allmänt accepterade devisen ''idrott åt alla''.
Denna risk är överhängande när de ekonomiska villkoren
för idrottsföreningarna försämras.
Utan att precisera någon summa säger sig statsrådet ha
''beaktat idrottsrörelsens önskemål om förstärkning'' av det
lokala aktivitetsstödet (LOK). Men RFs äskande är här en
höjning på 133 miljoner
kronor -- vilket vida överstiger den faktiska
höjning om 19 miljoner
(plus möjligen 5 miljoner
från Tipstjänst) som regeringen ger idrotten. Vi
menar att en höjning av LOK-stödet bör ske utan att det
inkräktar på annan verksamhet. Vi har tidigare menat att
statsbudgetskäl gör att höjningen till den nivå RF önskar --
LOK-stödets ursprungliga realvärde -- inte kan ske i ett
enda steg. Vi har förordat en höjning till denna nivå i tre
steg. Vi förordar därför att RFs anslag räknas upp med 45
miljoner kronor för budgetåret 92/93 för att ta igen 1/3 av
skillnaden mellan LOK-stödets nuvarande nivå och dess
ursprungliga realvärde.
Vi delar regeringens värdering att vissa av Tipstjänsts
spel bärs upp av idrotten och idrottsintresserade. Vi anser
emellertid att en avsevärt större andel av Tipstjänsts
överskott på idrottsanknutna spel bör kunna överlämnas till
idrotten, i synnerhet som frågan om kompensation till
idrottsrörelsen för dess förluster av skatteförändringarna
1991 inte heller nu kommer till någon lösning.
Frågan om tipsmedel till idrotten har i många år
diskuterats. Vi hävdar att anslag från Tipstjänst f.n. bör
utgå utöver de ordinarie statsanslagen.
Grundplåten till idrottsrörelsen ska utgöras av
statsbidragen över budget. Eftersom idrottsrörelsen
eftersträvar ökad egenfinansiering och att detta kan leda
över i att den vill starta spel på samma villkor som t.ex.
Tipstjänst och i konkurrens därmed, kan denna fråga
komma i ett nytt läge. Vi anser att denna fråga, i den mån
den inte löses av den nu arbetande lotteriutredningen, bör
vara en del i en kommande utredning om idrotten i
samhället och idrottens framtida finansiering -- som vi
argumenterar för nedan.
Mot bakgrund av detta föreslår vi att Tipstjänst bör
anmodas att anslå 30 miljoner
kronor av överskottet på idrottsanknutna spel
under budgetåret 1992/93 till idrotten. Pengarna ska
fördelas av RF.
Ytterligare ett sätt att minska de negativa följderna för
idrottsrörelsen av skatteomläggningen 1991 är att ge
Penninglotteriet i uppdrag att anordna fyra extra
trisslotteriomgångar till förmån för svensk idrott. De
pengar som därigenom skulle komma idrotten till del
belastar inte statsbudgeten. De bör fördelas till de lokala
föreningarna av RF. Med hänvisning till att det nyligen
tillsatts en lotteriutredning som arbetar med dessa frågor
avstår vi i år från att föra fram förslaget som ett yrkande.
Stat och kommuner ger ekonomiskt stöd och bidrar till
att skapa förutsättningar för idrotten -- men det motsatta
gäller också. Idrotten bidrar till fostran och bildning, till
social och fysisk välmåga och bidrar därmed till samhällets
utveckling, avlastar stat och kommun andra kostnader och
bidrar också direkt med skatter och avgifter.
Det har snart gått ett kvarts sekel sedan det senast
tillsattes en parlamentarisk utredning kring idrotten i
samhället. Det samhälleliga stödet till idrotten sker således
i former som grundlades i början av 1970-talet. Sedan dess
har emellertid åtskilligt skett som berör idrottens roll i
samhället och relationerna mellan idrottsrörelse och olika
samhällsorgan. Vi menar att så mycket förändrats att
riksdagen bör hemställa hos regeringen att den tillsätter en
ny idrottspolitisk utredning.
Vi vill peka på några sådana förändringar:
Idrottsrörelsen har ytterligare breddats.Kvinnors och
flickors idrottsutövande blir alltmer omfattande, men
jämställdheten släpar efter.På många håll finns
ledarrekryteringsproblem, som bl.a. kan härledas till den
byråkrati samhället påtvingar idrottsrörelsen.
Kostnaderna för idrotten och idrottens ekonomiska
omsättning har ökat kraftigt.De ekonomiska
relationerna mellan idrott, stat och kommuner har blivit
mer komplexa.Beroendet mellan politiska beslut och
idrottens förutsättningar har ökat.Idrotten har främst,
men långt ifrån bara, på elitnivå blivit alltmer kommersiellt
beroende.Attityderna gentemot ideellt arbete har
förändrats.Dopingproblematiken har brett ut sig.
Idrottsrörelsen som en självständig folkrörelse hanterar
och ska också hantera en del av dessa problem internt och
helt självständigt. Men många av problemen berör hela
samhället. I idrottsrörelsens handlingsprogram
''Idrottspolitisk offensiv'' tas också upp en rad krav på
samhället som skulle innebära en bättre fritid för många
människor. Dessa bör analyseras i ett gemensamt forum
mellan de politiska partierna och idrottsrörelsen.
Det är därför dags för en ordentlig översyn av
relationerna samhälle--idrott inför 2000-talet. Den bör
göras i avsikt att ge bättre möjligheter för människor att
tillgodose sina behov av fysisk träning och idrottande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till Stöd till idrotten för budgetåret
1992/93 anvisar 45
000
000
kr. utöver regeringens förslag för ökat lokalt
aktivitetsstöd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det lokala aktivitetsstödets
ursprungliga realvärde bör vara återställt inom tre år,
3. att riksdagen beslutar att av AB Tipstjänsts överskott
på idrottsanknutna spel för budgetåret 1992/93 30
000
000
kr. förs över till Riksidrottsförbundet utöver vad
regeringen föreslagit,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare trisslotteriomgångar
till förmån för svensk idrott,
5. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om den framtida idrottspolitiken i enlighet med
vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Rolf L Nilson (v)