I juni 1991 behandlade riksdagen propositionen
1990/91:82 Folkbildning. De principiellt viktiga avsnitten
godkändes av en enhällig riksdag.
Riksdagsbeslutet var ett uttryck för samhällets tilltro till
folkbildningen. Beslutet innebar en markant förändrad
ansvarsfördelning mellan staten och folkbildningen.
Fr.o.m. budgetåret 1991/92 upphörde den tidigare statliga
regelstyrningen till förmån för målstyrning.
Riksdag och regering fastställde vissa övergripande mål,
motiv och villkor för bidragsgivningen till studieförbund
och folkhögskolor medan målen för verksamheten läggs fast
av folkbildningens anordnare.
Studieförbund och folkhögskolor fick frihet att styra sig
själva och ansvara för att fördela och administrera
statsbidraget samt redovisa hur bidraget används.
Riksdagsbeslutet med dess krav på ökat målstyre,
självstyre och profilering av verksamheten skapade helt nya
förutsättningar för folkbildningen. Det ställer stora krav på
förändring och förnyelse av studieförbundens och
folkhögskolornas verksamhet. Kravet på redovisning vart
tredje år i form av fördjupad utvärdering med kvalitativa
bedömningar och analyser av verksamheten ställer nya och
stora anspråk på forskningsinsatser och utveckling av
metoder för att värdera folkbildningens insatser.
För att underlätta folkbildningens förnyelsearbete och
skapa nödvändigt tidsmässigt utrymme för att utveckla
metoder för utvärdering krävdes, enligt riksdagens mening,
ett långsiktigare ekonomiskt perspektiv i bidragsgivningen
än ett år. En enig riksdag beslutade därför att införa en
treårig budgetram för folkbildningen och att bidraget
årligen justeras med hänsyn till löne- och prisutvecklingen i
samhället.
Studieförbund och folkhögskolor har nu inlett ett
omfattande förnyelse- och förändringsarbete, med
utgångspunkt från de ekonomiska förutsättningar som gavs
i riksdagsbeslutet i juni 1991, för att leva upp till
folkbildningspropositionens intentioner om en mera
målstyrd och profilerad verksamhet, för att utveckla
kvalitén i verksamheten och möta de nya utmaningar och
uppgifter för folkbildningen som följer av de snabba
förändringar som sker i 1990-talets samhälle och för att
utveckla metoder för en kvalitativ utvärdering av
verksamhetsinsatserna både på individnivå,
organisationsnivå och i ett nationellt perspektiv.
Den av regeringen i årets budgetproposition -- ett halvår
efter riksdagsbeslutet -- föreslagna nedskärningen kommer
att få allvarliga konsekvenser för folkbildningens
förändringsarbete och för dess möjligheter att genom sin
verksamhet möta 1990-talets utmaningar och behovet av
nya kunskaper hos breda medborgargrupper.
De försämringar i vuxenstudiestöden i form av kraftiga
nedskärningar i korttidsstudiestöden och internatbidragen,
som också föreslås i budgetpropositionen, kommer
dessutom att ytterligare försämra möjligheterna för
löntagare, handikappade och pensionärer att få utbildning
och kunskap inom folkbildningen.
Den nu föreslagna nedskärningen av
folkbildningsanslaget måste också ses i relation till den
negativa bidragsutveckling, som skett under hela 1980-talet,
framför allt för studieförbundens vidkommande.
Studieförbunden fick under 1980-talet vidkännas en
minskning av statsbidraget med 40 %
räknat i fast penningvärde. Folkhögskolorna liksom
Komvux har haft en mera positiv bidragsutveckling.
Riksdagsbeslutet våren 1991 med anledning av
folkbildningspropositionen innebar en besparing på
folkbildningsanslaget med 100 milj.kr. fr.o.m. budgetåret
1991/92. Enligt den fördelning av det gemensamma
anslaget, som gjorts mellan studieförbund och
folkhögskolor, minskade bidraget till studieförbunden med
ca 58 milj.kr. och till folkhögskolorna med ca 42 milj.kr.
Därtill kommer en dold besparing på
studieförbundsanslaget i samband med övergången till det
nya bidragssystemet i form av en underbudgetering av det
tidigare anslaget, som när redovisningen blev klar hösten
1991 visade sig uppgå till 94 milj.kr.
Bidragen från kommuner och landsting till
studieförbund och folkhögskolor har inte heller följt
kostnadsutvecklingen under senare år. I många kommuner
och landsting diskuteras för närvarande kraftiga
neddragningar av bidragen med hänvisning till deras behov
av besparingar under de närmaste åren.
Den beskrivna negativa bidragsutvecklingen har
inneburit stora påfrestningar på framför allt
studieförbundens ekonomi, med strukturrationaliseringar
och starkt reducerad personalstyrka som följd, vilket i sin
tur kan medföra att kvalitén i verksamheten inte kunnat
utvecklas.
Ytterligare och samtidiga minskningar av bidragen till
studieförbund och folkhögskolor från stat, landsting och
kommuner kommer att ställa svensk folkbildning inför
mycket svåra problem. Förutom kraftiga minskningar i
verksamhetens omfattning kan folkbildningens anordnare
tvingas höja sina redan kraftigt ökade deltagar- och
kursavgifter till en sådan nivå att många av folkbildningens
primära målgrupper, t.ex. korttidsutbildade, invandrare
och handikappade, inte längre har ekonomiska möjligheter
att efterfråga studieförbundens cirkeloch kulturverksamhet
eller folkhögskolans kurser. Med en sådan utveckling skulle
svensk folkbildning snabbt förlora mycket av det som är
dess speciella särart och som i folkbildningspropositionen
framhölls som en av dess väsentliga uppgifter.
Det grundläggande skälet till att stödja ett fritt och
frivilligt bildningsarbete är att det bidrar till en demokratisk
grundsyn och utveckling i samhället. Att utveckla och ge
innehåll åt demokratin är kanske folkbildningens viktigaste
uppgift också under 1990-talet.
Människorna behöver mötesplatser som ger möjlighet
till överblick och helhetssyn i ett alltmer ytligt och
fragmentiserat informationsflöde. Människorna behöver
kunskaper för att öka förståelsen för de snabba
förändringar som sker i samhället. Människorna måste bli
delaktiga i förändringarna, känna att de kan vara med och
påverka.
Folkbildningen, med profilerade studieförbund och
folkhögskolor, med mångfald och en levande debatt, skapar
dessa mötesplatser, ger kunskap och delaktighet.
Den snabba internationaliseringen ställer krav på nya
kunskaper hos alla människor. Inför folkomröstningen om
medlemskap i EG krävs en omfattande folkupplysning där
folkbildningen kan bidra till att nå många människor men
också att spegla frågan utifrån olika utgångspunkter som ger
förutsättningar för eget ställningstagande.
Flertalet studieförbund och folkhögskolor är sprungna
ur och har nära anknytning till folkrörelser. Folkbildningen
har alltjämt till uppgift att tillgodose folkrörelsernas behov
av utbildnings- och kulturverksamhet för sina medlemmar.
Den har också till uppgift att förnya och vitalisera
folkrörelsernas arbete samt tillgodose kunskapsbehoven
hos nya folkliga rörelser som växer fram.
Folkbildningen har en avgörande betydelse för en
livaktig kulturverksamhet i hela lanet. I glesbygden svarar
studieförbunden oftast för hela det kulturutbud som finns.
För den enskilda människan är kulturverksamhet och
kulturskapandet en fråga om identitet och trygghet.
Kulturskapande i studiecirkelns form handlar också om
yttrandefrihet, dvs. rätten att använda fler uttrycksmedel än
det skrivna och talade ordet. Om vi vill ha ett samhälle med
fria människor, som har egna tankar och åsikter, då behövs
olika kulturella uttrycksmedel.
En av folkbildningens kulturuppgifter är att nå ut med
kulturverksamhet och väcka kulturintrsse hos alla dem som
inte självklart har fått del av samhällets kulturutbud.
Folkbildningen ger både möjlighet att uppleva kultur
som produceras av yrkesverksamma kulturarbetare och
stimulera människor till eget aktivt kulturskapande. I
glesbygd men också på många andra orter bidrar
folkbildningens kulturverksamhet till att bevara det egna
kulturarvet, ge bygden en identitet och skapa engagemang
för en utveckling av den egna bygden.
I ett internationellt perspektiv behövs folkbildningens
breda kulturverksamhet för att dels söka bevara vår egen
nationella kulturella identitet, dels öka kunskapen och
förståelsen för invandrarnas och andra nationers
kulturmönster.
Tillsammans med studiecirklarna i estetiska ämnen
utgör studieförbundens kulturgrupper den dominerande
formen för amatöraktivitet och studieförbundens
kulturprogramverksamhet samlar årligen en publik på 11
miljoner deltagare, vilket saknar motstycke bland
jämförbara aktiviteter i landet.
Studieförbunden genomför årligen 100 000
kulturarrangemang, som ger kulturarbetarna 600 000
arbetstillfällen. Ca 300 milj.kr. utbetalas i löner och
sociala avgifter till kulturarbetare, som engageras i
studieförbundens verksamhet.
Kulturrådets utvärdering av kulturverksamheten visade
också att folkbildningen når ut bättre och engagerar en
bredare allmänhet såväl socialt som geografiskt, än vad
kulturinstitutionerna gör.
Det är en majoritet kvinnor som deltar i
studieförbundens verksamhet och det är kvinnorna som
även i fortsättningen har behov av baskunskaper för att nå
självkänsla och egenvärde.
Studieförbund och folkhögskolor har åtagit sig ett stort
ansvar när det gäller att ge utsatta och socialt eller kulturellt
missgynnade grupper möjlighet till ökade kunskaper,
kulturella upplevelser och delaktighet i samhället. Hit hör
fysiskt och psykiskt handikappade samt åldringar på
institutioner av olika slag. Hit hör de många
handikapporganisationerna och deras medlemmar. Hit hör
också förtidspensionerade, långtidssjukskrivna och
arbetslösa, för vilka folkbildningen ofta är den enda
möjligheten att bryta ett i övrigt passiviserande livsmönster.
Folkbildningens organisationer, med sitt vitt förgrenade
nätverk över hela landet, är en unik resurs också när det
gäller insatser för arbetslösa. Framför allt arbetslös ungdom
kan genom studier och utbildning av olika slag få både
stärkt självförtroende och ny kunskap, som ökar
förutsättningarna för ett återinträde på arbetsmarknaden.
De snabba samhällsförändringarna och utvecklingen
mot ett mera kompetenskrävande och kunskapsintensivt
arbetsliv ställer krav på ett livslångt lärande och därmed
anspråk på en omfattande vuxenutbildning.
Folkbildningens organisationer har större möjligheter än
någon annan utbildningsanordnare att nå många människor
med breda och flexibla utbildningsinsatser.
I en hårdnande internationell konkurrens där
investeringar i att utveckla många människors kunskaper
blir av avgörande strategisk betydelse, bör den unika kraft
som finns i svensk folkbildning kunna vara ett komplement
och ett alternativ till företagsintern personalutbildning eller
den vuxenutbildning som bedrivs inom den offentliga
sektorn, t.ex. av Komvux och AMU.
Miljö- och överlevnadsfrågorna ställer krav på ökade
kunskaper hos de många människorna. De ställer också
krav på insikt om behovet av ett personligt förhållningssätt
till de ekologiska sambanden. Därför behövs
folkbildningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen till Bidrag till folkbildningen för budgetåret
1992/93 anvisar 250
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 2
092
344
000 kr.
nStockholm den 27 januari 1992
Anita Johansson (s)
Håkan Strömberg (s)
Sverre Palm (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Lena Boström (s)
Marianne Carlström (s)