Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit en
nedskärning av anslaget till folkbildningen med ca 200
miljoner kronor, eller 10 %, jämfört med innevarande år.
Om man därtill lägger en utebliven prisomräkning, kan det
uttryckas så att den föreslagna försämringen blir 14 % eller
ca 300 miljoner kronor.
För detta läsår har redan skett en minskning med 100
miljoner kronor. Under en tvåårsperiod har därmed, om
regeringsförslaget bifalles av riksdagen, anslaget till
folkbildning reducerats med 400 miljoner, vilket motsvarar
20 %.
Dessutom föreslår regeringen kraftiga försämringar i
vuxenstudiestödet.
Landets 132 folkhögskolor har enligt en nyligen
genomförd enkät ca 20.000 studerande på långa allmänna
och särskilda kurser. Av dessa är 10--15 % invandrare eller
flyktingar och lika många handikappade.
Detta verksamhetsår är ökningen av antalet studerande
drygt 10 %, vilket visar en klar efterfrågeökning av
folkhögskolans kurser, av allt att döma beroende på
lågkonjunkturen.
Om inte folkhögskolornas verksamhet redan var
begränsad av resursknapphet skulle åtskilligt flera kurser
för arbetslösa kunna anordnas.
Dessutom anordnar folkhögskolorna årligen omkring
11.000 korta kurser med över 220.000 deltagare.
Trots vissa uttalanden från regeringshåll har
folkhögskolorna en mycket seriös undervisningsverksamhet
på grundskole-, gymnasie- och delvis även högskolenivå.
Detta sker inte sällan under socialt trevliga former, vilket
knappast är en nackdel.
Viktiga ämnen är de vanliga basämnena svenska,
matematik och engelska jämte samhällskunskap, ekonomi,
historia och datakunskap. De flesta folkhögskolor har ett
internat, vilket underlättar för långväga elever, men även
kan bidra till trevnaden. Internaten ger en god förutsättning
både för studiearbetet och för den personliga utvecklingen.
Den svenska (och nordiska) folkhögskolan har stått
modell för skolor i andra länder, t.ex. i Afrika, och på
senaste tiden har man i de baltiska staterna intresserat sig
mycket för denna skolform.
Sedan lång tid tillbaka har det svenska skolväsendet
erbjudit möjligheter för korttidsutbildade att genom
vuxenutbildning komplettera, utvidga och fördjupa sina
kunskaper. Behovet är långtifrån täckt. Det finns ännu
stora, kanske t.o.m. växande grupper, som saknar
ordentliga grundskolekunskaper. Orsakerna kan variera
från invandrarbakgrund och splittrade hem, socialt dåliga
miljöer, sjukdom och handikapp i ungdomen till eget
missbruk och kriminalitet.
Dessa grupper kan genom folkhögskolan få en andra
chans till meningsfull utbildning.
Många kvinnor har fött barn i tidiga år och inte kunnat
fullfölja en påbörjad utbildning. Efter ett antal år har de
ofta genom folkhögskolekurser kunnat återkomma i
utbildningsväsendet.
Folkhögskolornas stora frihet att utforma sina kurser har
varit en styrka i anpassningen till elevernas individuella och
omgivningens allmänna behov.
Under en följd av år har folkhögskolorna fått vidkännas
en allt stramare medelstilldelning från anslagsbeviljande
myndigheter. Ett ''tak'' för verksamhetsökningen har
begränsat tillväxten sedan början av 1980-talet, och
lärartätheten har tillåtits minska.
En styrka och en sporre för de studerande har varit
kopplingen till andra utbildningar, som gjort att många
folkhögskoleelever tillägnat sig behörighet att söka till
exempelvis högskolan.
Regeringsförslagets effekter blir att varje folkhögskola
i genomsnitt torde komma att vidkännas en minskning av
statsbidraget med ca 700 000 kronor.
Det ännu gällande riksdagsbeslutet om en treårig
budgetram skulle i stället ha inneburit ett påslag för löne-
och prisomräkning med 300 000 kronor per folkhögskola.
Att varje folkhögskola skulle kunna minska sin budget
med ca 1.000.000 kronor och samtidigt uppnå de mål som
formulerats av statsmakterna och huvudmännen, måste
ställa sig helt omöjligt.
Som en konsekvens av ovanstående nedskärningar och
förslag om sådana har redan ett antal folkhögskolor varslat
såväl lärare som annan personal om uppsägning av tjänster
från och med den första juli 1992.
I det rådande arbetsmarknadsläget är folkhögskolorna
en resurs, som måste tas tillvara. De är ofta lokaliserade till
landsbygd eller ren glesbygd, och utgör i sig en
sysselsättningsskapande resurs, som i sin tur kan ge
drabbade bygder och kommuner rådrum under
lågkonjunkturen.
Även sysselsättningssvaga bruksorter och
industrisamhällen hyser inte sällan en folkhögskola, där
arbetslösa kan höja sin utbildningsnivå och lägga grunden
för mer avancerade yrkesutbildningar. Som påpekades här
ovan har också en ökad andel arbetslösa tagit vara på den
möjligheten just innevarande läsår.
Det vore i dagens konjunktur snarast motiverat att höja
anslagen till folkhögskolor och vuxenutbildning för att
överbrygga konjunktursvackan, så att både individer och
samhälle står bättre rustade, när konjunkturen förbättras.
Ett samhälles samlade mått av kunnande är ju en viktig
resurs, även räknat i ekonomiska termer.
I exempelvis Gävleborgs län är arbetslösheten som
bekant mycket hög, för närvarande faktiskt den högsta i
landet, och där finns det också områden med ett onormalt
stort behov av vuxenutbildning, eftersom andelen personer
med högre utbildning (gymnasieskola och högre) är liten,
medan däremot andelen korttidsutbildade är störst i landet.
Utan tvivel bidrar folkhögskolorna i länet till en höjning
av utbildningsnivån. Om propositionen i denna del vinner
riksdagens bifall, finns stora risker för att denna
nivåhöjande effekt går förlorad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
folkhögskoleverksamheten för att få bättre
resursutnyttjande.
Stockholm den 23 januari 1992
Laila Strid-Jansson (nyd)
Arne Jansson (nyd)