Riksdagen behandlade förra våren regeringens förslag
om den framtida folkbildningen. De principiellt viktiga
avsnitten i propositionen godkändes enhälligt av riksdagen.
Riksdagens beslut var ett uttryck för samhällets tilltro till
folkbildningen. Folkbildningen fick större möjligheter att
själv planera och utveckla sin verksamhet.
Riksdag och regering skall fastställa vissa övergripande
mål som är giltiga för allt folkbildningsarbete. I övrigt skall
studieförbund och folkhögskolor fritt kunna välja hur man
vill profilera sitt arbete.
Ekonomiskt sett innebar riksdagens beslut att en treårig
budgetram infördes för folkbildningen. Det statliga
bidraget skulle därigenom bli förutsebart. Det skulle årligen
justeras med hänsyn till den allmänna pris- och
löneutvecklingen. Det samlade statsbidraget minskade i
samband med omläggningen med ca 100 milj.kr. för
1991/92. Omläggningen innebar alltså en väsentlig
besparing i statsbudgeten.
Från studieförbundens och folkhögskolornas synpunkt
var den viktigaste ekonomiska fördelen med riksdagens
beslut att man fick möjlighet att planera sin verksamhet på
några års sikt. De kommande årens prisomräkning av
anslaget skulle visserligen kunna diskuteras, men större
ekonomiska förändringar förutsattes inte för den treåriga
budgetperioden. En utvärdering vid periodens slut skulle
ligga till grund för framtida anslagsberäkningar.
Studieförbund och folkhögskolor välkomnade
riksdagens beslut. Man kände att nu fanns tillfälle att ge ett
nytt lyft åt kurser, cirklar och kulturarrangemang. Under
det halvår som gått sedan riksdagens beslut har
studieorganisatörer, kursanordnare och arrangörer av
kulturverksamheter med stor entusiasm planerat de
närmaste årens verksamhet utifrån de ekonomiska
förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet.
Regeringens förslag i årets budgetproposition kommer
därför som en skopa kallt vatten. I strid med riksdagens
beslut föreslås en kraftig nedskärning av folkbildningens
anslag. Som skäl till besparingen anger utbildningsministern
att medlen behövs för att förstärka högskolan. Med samma
motivering föreslår också regeringen en stor besparing på
anslagen till den kommunala vuxenutbildningen.
Slagorden och verkligheten
Den borgerliga regeringen har sagt att den vill höja
kunskapsnivån i samhället. Dess praktiska politik rimmar
illa med denna ambition.
Vid internationella jämförelser av utbildningsväsendet
brukar utländska betraktare alltid framhålla att Sverige har
en unik fördel genom sitt väl utbyggda system för
vuxenutbildning och folkbildning. Genom folkbildningen,
folkhögskolorna och den kommunala vuxenutbildningen
kan stora grupper av befolkningen få en återkommande
utbildning som är anpassad till individuella behov och
förutsättningar.
För många korttidsutbildade är en folkhögkolekurs eller
deltagande i en studiecirkel första steget till en vidare
utbildning, antingen till en gymnasieexamen eller en
högskoleutbildning. Folkhögskolans fria studieformer gör
den särskilt attraktiv för dem som vill skaffa sig egna
perspektiv och förbättra sin allmänbildning. För många
ungdomar som av skoltrötthet eller annan orsak slutat
gymnasiet i förtid innebär folkhögskolan en andra chans.
För många kvinnor som varit hemma med barn och har
svårt att skaffa sig ett förvärvsarbete ger folkhögskolan
kompetens för ett framtida yrkesliv.
För socialdemokratin är det självklart att
utbildningsväsendet skall ses i sin helhet. Ett bra samspel
mellan skola, högskola, vuxenutbildning och folkbildning är
förutsättning för att utveckla kunskap och kompetens i hela
samhället.
Folkbildningen i demokratin
Dagens samhälle är i hög grad expertstyrt. Till en del är
det oundvikligt. Många samhällsfrågor är så komplicerade
att endast ett fåtal specialister kan bedöma dem i alla delar.
Den lavinartade kunskapstillväxten har lett till att politiskt
förtroendevalda, högutbildade administratörer och
tekniker tvingats specialisera sig på ett fåtal områden. Både
i offentlig och privat sektor fattas många beslut på grundval
av några fås bedömningar.
Ur demokratisk synvinkel är detta förhållande
problematiskt. Expertisens rekommendationer är oftast
välgrundade, men långtifrån alltid. Bara genom att erkänna
att problemet finns, kan vi hoppas på att kunna bemästra
det. Välinformerade och kunniga medborgare, som förmår
att självständigt ta ställning i samhällsfrågorna, är av
avgörande betydelse för en vital demokrati. Folkbildningen
spelar här en stor roll.
Folkbildningens klassiska uppgift är att ge kunskap liv. I
studieförbundens cirklar och andra arrangemang får
deltagarna perspektiv på det som konstnärer, naturvetare
och samhällsdebattörer vill förmedla.
Utmärkande för folkbildningen är att den är
deltagarstyrd. Den enskilde väljer själv vad han anser vara
värdefullt. Cirkelledaren eller läraren kan ge råd och
rekommendationer, uppmuntran och stimulans, men i
grunden är det alltid deltagarna som avgör inriktningen.
Folkbildningen är folkets kunskapsrörelse. För
folkbildningen finns ingen av regeringen fastställd läroplan.
För folkbildningen finns ingen av universitetet fastställd
examensordning. Folkbildningen bestämmer sin egen väg
och problemorientering. Folkbildningen garanterar därmed
att det i samhället finns utrymme för det fria
kunskapssökande, som ytterst vårt demokratiska
styrelseskick vilar på.
Massmedierna präglar i dag offentligt meningsutbyte
och informationsförmedling allt starkare. Genom
massmedierna får vi utblickar och insyn på ett sätt som
tidigare inte var möjligt.
I massmediesamhället går dock informationsflödet i
huvudsak i en riktning: från sändare till mottagare.
Massmediebevakningen är hektisk och snabb. Det finns en
risk för att väsentliga samhällsfrågor drunknar i ett allmänt
informationsbrus.
För att vi skall kunna tillgodogöra oss
massmediesamhällets fördelar krävs också tid för
bearbetning, eftertanke och analys. Folkbildningen fyller
här en viktig uppgift. I studiecirkeln eller på
folkhögskolekursen kan deltagarna tillsammans utbyta
tankar och åsikter. Folkbildningen bidrar till att
upprätthålla det levande samtal förutan vilket demokratin
inte kan klara sig. I en tid då många människor känner sig
främmande för partiernas arbete är folkbildningen ett
alternativt forum för diskussion om samhälls- och
livsåskådningsfrågor.
Folkbildningens uppgifter under 1990-talet
Folkhögskolor och studieförbund befinner sig i dag i ett
intensivt utvecklingsskede. Med utgångspunkt från förra
årets riksdagsbeslut har verksamhetsplaner för nittiotalet
dragits upp. Att försöka sammanfatta alla idéer och planer
är ogörligt. Några exempel får räcka.
Folkhögskolorna och studieförbunden har fortfarande
som en av sina främsta uppgifter att ge korttidsutbildade
möjlighet att skaffa sig en bred allmänbildning. Vid sidan av
detta har växt fram ett rikt kursutbud av musik- och
konstnärliga utbildningar, mediekunskap och förberedande
kurser för vidare studier på gymnasieskolan eller
högskolan.
Många folkhögskolor och studieförbund har också
specialkurser som är anpassade för arbetslös ungdom,
invandrare och handikappade. Folkhögskolan och
studieförbunden är när det gäller dessa grupper inte bara ett
komplement till andra samhällsinsatser; för många av dessa
elever är folkbildningen den enda utbildningsanordnare
som tillgodoser deras önskemål och behov. Då
folkbildningen bygger på människors aktiva val nås i regel
mycket goda resultat.
Studieförbunden utvidgar f.n. sin verksamhet. Ett starkt
expanderade område är amatörkulturen. På mindre orter
och i glesbygden svarar ofta studieförbunden för hela det
kulturutbud som finns. Studieförbunden genomför årligen
100 000
kulturarrangemang, som ger kulturarbetare och
konstnärer omkring 600 000
arbetstillfällen. Omkring 300 milj.kr.
utbetalas årligen i löner och ersättningar till
kulturarbetare, som är verksamma i studieförbundens
verksamhet.
När nationsgränser suddas ut och världskartan förändras
ställs ökade krav på kunskaper om andra länders historia,
samhälls- och kulturliv. Det ökade internationella
beroendet kommer att ställa stora krav på språkkunskaper.
Ett Europa utan nationsgränser kommer att kräva
kunskaper i flera språk än engelska. För studieförbunden
kommer språkstudierna få ökad betydelse, både för
nybörjare och för dem som vill förkovra sig i ett språk.
För invandrare och flyktingar spelar studieförbunden
redan en stor roll. Mycket av verksamheten i
studieförbunden drivs och organiseras av olika
invandrarföreningar. Studieförbunden skapar mötesplatser
för svenskar och invandrare. Denna gemensamma samvaro
ökar förståelsen och är ett av de mest effektiva sätten att
motverka främlingsfientlighet och rasism.
En självklar uppgift för studieförbunden de närmaste
åren är att öka kunskaperna om EG genom att ordna
studiecirklar och föreläsningar. Få andra politiska frågor är
lika betydelsefulla som beslutet om svenskt medlemskap i
EG. Vi anser därför att studieförbunden bör ges särskilda
resurser för att snarast påbörja en studie- och
informationskampanj som skall belysa konsekvenserna av
en svensk EG-anslutning. Vi behandlar detta förslag i en
särskild motion.
Oacceptabelt budgetförslag
Vi anser mot denna bakgrund att den borgerliga
regeringens förslag att kraftigt minska anslagen till
folkbildningen är oacceptabelt. De senaste åren har redan
anslagen från stat, kommun och landsting till studieförbund
och folkhögskolor dragits ned.
Vi har förståelse för att alla statsutgifter i kärvt
budgetläge måste prövas noga, men regeringens förslag är
av den arten att det drabbar själva kärnan i folkbildningen.
Följden av regeringens förslag skulle bli att tusentals cirklar
ställs in, tusentals kulturarrangemang aldrig kommer att
äga rum och att folkhögskolan tvingas avvisa elever. För
lärare, fast anställd personal, konstnärliga yrkesutövere och
cirkelledare leder förslagen till arbetslöshet och förlorade
inkomster.
I regeringens budget föreslås att ca 338 milj.kr. av
vuxenutbildningsavgiften skall överföras till
folkbildningsanslaget. Vi anser av skäl som vi redogör för i
vår vuxenutbildningsmotion att överföringen bara skall
uppgå till ca 130 milj. kr. Förutsatt att detta förslag bifalls av
riksdagen, anser vi att folkbildningsanslaget budgettekniskt
skall räknas upp med ca. 475 milj.kr. eller således med 250 milj.kr.
utöver vad regeringen föreslagit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen till Bidrag till folkbildningen för budgetåret
1992/93 anvisar 250
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 2
092
344
000 kr.
Stockholm den 22 januari 1992
Åke Gustavsson (s)
Maja Bäckström (s)
Berit Oscarsson (s)
Anders Nilsson (s)
Leo Persson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Björn Kaaling (s)
Monica Widnemark (s)