Rätten till nationell identitet och kulturarv bör vara ett
viktigt mål för kulturpolitiken. Detta har tyvärr inte
tillräckligt uppmärksammats under den sedan 1970-talet
pågående kulturpolitiska reformperioden.
Nordiska museet, vårt lands största kulturhistoriska
museum, har de senaste åren genomgått en radikal
omorganisation. Den nya verksamhetsplanen går ut på att
ta ansvar för en ökad verksamhet på det kulturpolitiska
området. Nordiska museet är ansvarsmuseum och skall som
sådant stödja landets övriga kulturhistoriska museer.
Nordiska museets verksamhetsprogram har redan
inneburit en väsentlig förstärkning av museernas samlade
krafter för att bevara och levandegöra kulturarvet. I
verksamhetsplanen ingår bl.a nydanande satsningar för att
utveckla museernas barn- och ungdomsverksamhet och
förslag om en serie stora utställningar som skall göra det
möjligt för en bred allmänhet att få upplevelser av sitt
kulturarv och se sina förhoppningar och visioner om
framtiden i ett fördjupat perspektiv. Nordiska museets
välbesökta och uppskattade ''lekstuga'' är mönsterbildande
för andra kulturhistoriska museer liksom den nyaste
utställningen om barn och leksaker på temat ''Barnens
århundrade''. Det stora utställningsprojektet ''Sveriges
historia'' är ett strålande exempel på ett vidgat
ansvarstagande gentemot landets övriga kulturhistoriska
museer.
Kompetensen, ambitionen och arbetslusten saknas
verkligen inte. Det ekonomiska läget är däremot långt ifrån
bra. Ordet katastrofalt är inte överdrivet när det gäller
ekonomin för de statliga ansvarsmuseerna. Sämsta
utgångsläget har Nordiska museet och Statens historiska
museum. Så har t.ex. Nordiska museet tvingats vakanssätta
nära 30 tjänster, från en nivå, som redan tidigare var
otillräcklig.
Enligt min mening bör regeringen i kommande
budgetarbete särskilt beakta de stora brister som de statliga
ansvarsmuseerna har. Redan idag är de kulturhistoriska
museerna i ett läge då de varken kan upprätthålla en
kontinuerlig och kvalitativt tillräcklig
utställningsverksamhet eller fullgöra sina basuppgifter när
det gäller insamling, vård och tillgänglighet. Jag betonar
särskilt Nordiska museets situation.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hopklumpningen av de statliga museerna till en enda
bidragsrubrik (B 34) har möjligen medfört att de enskilda
museernas problem inte ges tillräcklig uppmärksamhet och
att enbart de mindre museernas mera lättlösta problem blir
uppmärksammade -- mindre förstärkningar föreslås för
några av dessa.
Till en gemensam resurs att disponeras av statens
kulturråd (B 35) har anslagits 7 miljoner för de statliga
museerna. Medlen avses ''utgöra en gemensam resurs för
skilda museiändamål''. Naturligtvis räcker inte detta på
långa vägar ens för museernas mest trängande behov men
om satsningen koncentreras på några få av de stora
nationella museerna skulle det vara ett steg på vägen.
En början till en museireform vore därför att riksdagen
beslutade om en annan och effektivare användning av dessa
7 miljoner.
Lönebidrag
Lönebidragsanställda är en stor och viktig resurs och
man kan faktiskt säga att museerna står och faller med
lönebidragsfrågans lösning. Enligt propositionen har nu en
särskild arbetsgrupp bildats inom regeringskansliet av
kultur- och arbetsmarknadsdepartementen för att ''följa''
de frågor, som är av gemensamt intresse för de båda
politikområdena. En sådan fråga är frågan om lönebidragen
hos museer och andra kulturinstitutioner. Det är av största
vikt att denna arbetsgrupp snarast ger regeringen underlag
för att komma med konstruktiva förslag som underlättar
kulturinstitutionernas möjligheter att även i fortsättningen
bedriva sin verksamhet med stöd av lönebidragsanställda.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beaktande av de statliga
museernas situation i det fortsatta budgetarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lönebidrag på bl.a
museiområdet.1