Kultur och konst angår människor om den står i relation
till deras egna erfarenheter och upplevelser. Det gäller ju
för övrigt även kunskap. Den kan aldrig få fäste om den inte
angår.
Det finns en mångfald olika uppfattningar och attityder
på kulturområdet. När dessa blir medvetna, lyfts fram i
diskussioner och bryts mot varandra, kan det resultera i en
livaktig och konstruktiv kulturdebatt och kulturkritik.
Alltför ofta görs det åtskillnad mellan de konst- och
kulturvana och de människor som är ''okultiverade'' och
mellan den konstnärliga kulturen och masskulturen eller
den kommersiella kulturen. Mycket i den borgerliga
kulturpolitiken befäster och driver på de här
uppfattningarna och attityderna.
Men att göra åtskillnad på det beskrivna sättet är inte
samma sak som att inse och respektera att det finns
skillnader mellan människor -- och deras kulturvanor och
intressen. Sådana skillnader finns, och de måste erkännas,
inte förnekas. De följer av bland annat ålder, kön och klass.
Klasstillhörigheten spelar här t.o.m. förmodligen större roll
än på andra områden.
En kulturpolitik som inte erkänner de här skillnaderna
utan utgår från att om bara den ''goda'' kulturen finns
tillgänglig så kommer de människor som vill ha del av den
självmant att söka sig till den, en sådan kulturpolitik är
elitistisk och dömd att bli en angelägenhet för en liten,
redan kulturellt privilegierad grupp i samhället.
Skillnaderna i kulturvanor och kulturintressen, som
konstaterats i undersökning efter undersökning, riskerar att
bestå och fördjupas. Kulturpolitikens syfte får därför inte
ensidigt vara att försöka utjämna skillnaderna i
kulturkonsumtion. Kulturpolitiken måste också stimulera
och uppmuntra nya kulturyttringar t.ex. bland ungdomar
och invandrare. Framför allt bör kulturpolitiken uppmuntra
människors aktiva skapande.
Barn- och ungdomskultur
Alla människor är födda med förutsättningar för fantasi,
skapande förmåga och med ett behov av att uttrycka sig. Att
människors medfödda behov av aktivt skapande snöps och
trycks tillbaka kan orsaka både passivitet, destruktivitet och
brist på glädje och självförtroende. Bland annat därför är
det så viktigt att ta vara på och stimulera allt skapande som
kommer till uttryck inom familjen, förskolan och skolan.
Det måste vara en av skolans viktigaste uppgifter att tidigt
väcka lust till och behov av kultur. Detta kräver väl
utbildade, motiverade och medvetna lärare.
Ungdomstiden är en period som innebär både frigörelse
och anpassning. Kulturpolitiken måste uppmuntra
ungdomens egna kulturyttringar och aktiva kulturskapande
och får inte hänvisa dessa till någon mindre viktig kulturell
bakgård. I det stora hela har statens kulturpolitik hittills
negligerat ungdomens behov av att uttrycka och spegla sin
situation. Man har överlåtit ungdomens kultur till den
kommersiella kulturmarknaden och berett marken för en
hård exploatering av ungdomskulturen.
Om staten hade intresserat sig för ungdomars egna
kultur- och konstval borde det t.ex. vara lika självklart att
rock-konserter fick statligt stöd som att Operan eller
symfoniorkestrar får det! Och under posten Inredning och
utrustning av lokaler för kulturändamål hade ett särskilt
anslag reserverats för inredning och utrustning av särskilda
ungdomslokaler!
På senare tid har bildningsförbunden trots allt kunnat
öka sitt engagemang för ungdomens kulturbehov.
Regeringens förslag till nedskärning av stödet till
folkbildningen försvårar en fortsatt utveckling av det
engagemanget.
Många har föreställt sig att när de materiella behoven väl
blivit tillgodosedda kommer ett rikt kulturliv att växa fram
av sig självt. Andra har idogt försökt att höja människors
kulturella standard. Det gäller såväl kulturpolitiker som
professionella konstnärer. Alltför sällan har det handlat om
att människorna på egna villkor skulle utveckla kulturen för
att använda den som ett medel mot förtryck och i sin kamp
för ett bättre liv.
Utredningarna ''Att vidga deltagandet i kulturlivet'' och
Maktutredningen visar att snedfördelningen beträffande
deltagandet i kulturlivet ökat på senare tid. Det är de redan
kulturaktiva som blivit ännu mera aktiva. Vänsterpartiet
kräver en mer genomgripande genomlysning av dessa
förhållanden.
Folkbildningen
När den borgerliga regeringen väljer att kraftigt beskära
anslaget till folkbildningen innebär det ett definitivt avsteg
från en central del i de kulturpolitiska målen som riksdagen
under stor enighet antog 1974. Och man gör det utan
motiveringar! En rad verksamheter som berör vanligt folk
får kraftigt minskade anslag. Dessa nedskärningar åtföljs
inte av någon som helst avsiktsförklaring eller redogörelse
för varför man väljer just dessa verksamheter. Kulturen
reduceras till att endast vara ett antal siffror upp eller ned.
Det finns förvisso de som vinner på regeringens
kulturpolitik. Kulturministern har i andra sammanhang
talat om den intellektuella medelklassen som den grupp
som skulle vinna på den föreslagna politiken. Förlorarna
finns också, och i budgetpropositionen återfinns de bakom
de summor som försetts med minustecken. På
kulturpolitikens område förs en konsekvent klasspolitik;
man tar från folkbildande verksamheter som når ut till de
många människorna för att ge till en kulturkonsumerande
elit.
Kulturen ger uttryck för maktförhållandena i samhället
likaväl som den speglar samhällets grundläggande
värderingar och struktur. Kulturen blir allt viktigare som ett
medel för att bekämpa tillväxten av rasistiska och
reaktionära ideologier.
Kulturell aktivitet skapar självtillit. Med tillit till den
egna förmågan kan människan bättre styra sin utveckling
och se sin betydelse när det gäller att utveckla sitt arbete och
påverka samhället i stort. Denna insikt och kultursyn är en
av grundvalarna för folkhögskolornas och studieförbundens
verksamhet.
I juni 1990 beslutade en majoritet i riksdagen bestående
av s, v, c och mp om treårsbudget för folkbildningen. Detta
skulle göra det möjligt med långsiktig planering,
nysatsningar och utveckling av verksamheten. Såväl
studieförbundens som folkhögskolans verksamhet är av den
art att ''snabba klipp'' inte är möjliga.
Med regeringens förslag raseras uppbyggnaden av
uppsökande verksamhet för att nå kulturellt och
utbildningsmässigt utsatta grupper. Cirkelstudier och
kurser vid folkhögskolor som haft stor betydelse för att göra
svenska folket till en samhällsmedveten befolkning raseras.
Människors möjlighet att få en andra chans i yrkeslivet
genom vuxenstudier vid folkhögskola begränsas kraftigt.
Utvärdering av verksamheten skulle i framtiden vara
underlag för fortsatta statsbidrag. Nu river regeringen upp
detta i sitt budgetförslag. Anslaget minskas med 306
milj.kr., dvs. nästan 15% av anslaget. Det kan jämföras
med de besparingskrav på 1,5% som åvilar andra delar av
offentligt finansierade verksamheter. Detta trots den
besparing på 100 milj.kr.
som folkbildningen påtvingats under
innevarande budgetår.
Skulle regeringens förslag antas av riksdagen har
folkbildningsanslaget reducerats med 400 milj.kr.
under en tvåårsperiod. En så kraftig nedskärning
får naturligtvis konsekvenser. Folkhögskolans möjligheter
att leva upp till de förväntningar som samhället har på den
som samordnare av vuxenutbildning omöjliggörs. Det
ansvar den har tagit på sig att ge t.ex. korttidsutbildade,
handikappade, invandrare och människor som söker sig till
estetisk utbildning och utveckling, den utbildning som de
inte kan få någon annanstans, det ansvaret kan
folkhögskolan inte längre leva upp till.
Studieförbundens verksamhet, som är många
människors enda aktiva kulturutövande, blir i ökad
utsträckning utnyttjad av dem som kan betala och ta för sig,
alltså de redan kulturprivilegierade.
Elit utan bas
Kulturbudgeten vill ge intrycket av en rejäl satsning på
kulturen. Flera poster visar på ökningar. Det är exempelvis
glädjande att bidraget till samisk teaterverksamhet ökat.
Det är ett krav som vänsterpartiet tidigare fört fram. Det
ökade stödet till opera och teater kommer förhoppningsvis
att bidra till utveckling och förnyelse. Men det är ingen
överdrift att påstå att eleverna på folkhögskolorna och
studiecirkeldeltagarna får betala ökade subventioner till
Opera- och Dramatenbiljetterna.
Regeringen har mycket tydligt gjort klart vilken del av
kulturområdet man är intresserad av: professionalismen,
institutionerna, toppen, eliten. Detta gäller såväl dem som
''producerar'' konsten och kulturen som ''konsumenterna''.
Det slår igenom på alla områden. Men frågan är om man
inte biter sig i tummen med en sådan ensidig satsning på elit
och professionalism.
Utsmyckning av bostadsområden
Om man satsar aldrig så mycket på nya stipendier till
konstnärer av olika slag, men allvarligt försvårar för
bildkonstnärer att nå ut med sina verk och få avsättning för
dem, vad har man då uppnått? Inte är det bättre
förhållanden för konstnärerna. På köpet försämrar man
eller tar bort de många människornas tillfälle till möte med
konst och kultur.
Vänsterpartiet anser att det är bättre att gå den motsatta
vägen. Vi motsätter oss inte att det inrättas fem nya
konstnärsstipendier, men menar att stödet till
bildkonstnärerna och bidraget för konstnärlig utsmyckning
i bostadsområden är otillräckligt. Som Boverket påpekar i
sin anslagsframställning har intresset för konstnärlig
utsmyckning i bostadsområden ökat kraftigt under de
senaste åren. Bidraget är ett viktigt incitament för
bostadsföretag att överväga konstnärlig utsmyckning.
Dessutom ger det bildkonstnärer och skulptörer en
möjlighet att nå ut med sina verk. Vänsterpartiet föreslår
att ramen för beslut om bidrag fastställs till 25 milj.kr.
för budgetåret 1992/93.
Är arbete kultur?
Huset i Norrköping, där Arbetets museum är inrymt, är
en gammal textilfabrik. På grund av sin ovanliga form har
det alltid gått under namnet Strykjärnet. Med sitt läge, vid
Motala ström, utgör det ett karaktäristiskt monument över
textilindustrin i Sverige.
Det finns väldigt många gamla fabriksbyggnader i landet
som inte används, utan antingen får stå och förfalla eller rivs
för att bli parkeringsplatser eller tomter för nybyggnation.
Strykjärnet har blivit pietetsfullt renoverat, såväl till
exteriören som till interiören. Att så blev möjligt beror på
att TCO, LO och KF tillsammans blivit ägare till huset och
stått för renoveringen.
Tekniska museets byggnad i Stockholm ägs av
näringslivet. 1989 träffades ett avtal mellan staten och
näringslivet där staten åtog sig att svara för upprustning av
museets huvudbyggnad. I budgetförslaget skriver
kulturministern att så kommer att ske. Tekniska museet
kommer också att få sitt sedvanliga bidrag på nära 14 milj.kr.
för täckande av förvaltnings- och
lokalkostnader.
Arbetets museums byggnad ägs som nämnts av LO,
TCO och KF. Men lika lite -- eller mycket -- som Tekniska
museet är näringslivets museum, är Arbetets museum
fackets eller arbetarrörelsens museum. Det är ett museum
som vill visa och forska kring arbetets historia,
innehåll och betydelse för människan. Det förefaller troligt
att kulturministern blandat ihop arbete och arbetarrörelse
när det gällde statliga bidrag till museerna.
Det tyder både på inkonsekvens och generande dålig
kunskap om sitt fögderi när kulturministern dessutom
motiverar en avveckling av statens engagemang och en
inledande 50-procentig nedskärning av statens stöd till det
nyöppnade Arbetets museum med orden:
Ett kontinuerligt statligt driftstöd av betydande
omfattning är naturligt bara i fall där verksamheten avser
statlig egendom eller bedrivs under statlig insyn. Då
verksamheten vid Arbetets museum nu kommit igång i full
skala är det därför rimligt att huvudmännen tar ansvar
också för driften.
Samma förutsättningar som gäller för bidrag till bland
annat Tekniska museet ska naturligtvis gälla för Arbetets
museum. Vänsterpartiet föreslår dels att kulturministern i
spetsen för kulturdepartementet gör ett besök på Arbetets
museum i Norrköping och studerar verksamheten, dels att
museet i stället för en minskning på 2 milj.kr.
beviljas en höjning av statsbidraget för
budgetåret 1992/93 med 4,3 milj.kr.
utöver regeringens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barn- och ungdomskultur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om folkbildningen,
3. att riksdagen till Folkbildningen för budgetåret 1992/93
anvisar 306
300
000
kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således 2
148
644
000
kr.,
4. att riksdagen till Bidrag för konstnärlig utsmyckning i
bostadsområden för budgetåret 1992/93 anvisar 10
000
000
kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således 25
000
000 kr.,1
5. att riksdagen till Arbetets museum för budgetåret
1992/93 anvisar 4
300
000
kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således 10
754
000
kr.
Stockholm den 24 januari 1992
Lars Werner (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Rolf L Nilson (v)
Annika Åhnberg (v)
Bertil Måbrink (v)