Målet för kulturpolitiken
Målet för socialdemokratisk kulturpolitik är ett vitt förgrenat kulturliv, karakteriserat av mångfald, kvalitet och tillgänglighet. Socialdemokratin vill ge möjligheter åt alla att fördjupa sina erfarenheter och vidga sina perspektiv genom att möta och delta i olika kulturyttringar.
Kulturen tillgodoser människors behov av gemenskap och känsloupplevelser. Kulturen skapar förutsättningar för den enskilde att förstå sig själv och andra.
En aktiv kulturpolitik förutsätter opinionsbildning för öppenhet och generositet. Varje generation måste själv erövra kulturen. Varje individ måste skaffa sig ett eget förhållningssätt till konst och litteratur.
Socialdemokratins kulturpolitik vill ge människor goda möjligheter till aktivt skapande och andra kulturella upplevelser. Genom samverkan mellan konstnärliga yrkesutövare och amatörer kan dynamiken och skaparglädjen utvecklas.
Socialdemokratin vill ta ansvar för att vårt kulturarv förs vidare till nya generationer. Men social, ekonomisk och kulturell bakgrund skapar skilda villkor för olika grupper och klasser att ta del av kulturen. Ett viktigt mål för kulturpolitiken, skolan och folkbildningen är därför att verka för kulturell jämlikhet.
Bland de kulturpolitiska målen har yttrandefriheten en särställning. Måttet på en framgångsrik kulturpolitik är ytterst hur väl den främjar yttrandefriheten och det demokratiska samtalet. Yttrandefrihetsmålet i kulturpolitiken handlar inte bara om konstnärernas rätt att bli hörda och sedda. Djupast sett fordrar yttrandefriheten att vi också är beredda att ta del av det som är icke- opportunt och utmanande. Kulturen skall både roa och oroa.
Det internationella inflytandet ökar i dag på alla kulturområden. För de nationella kulturinstitutionerna betyder internationaliseringen att de måste mäta sina prestationer med det bästa som finns i andra länder. Svenska artister och musiker, filmer och böcker får en ökad möjlighet att nå en utländsk publik.
För kulturpolitiken, nationellt såväl som lokalt, ställer internationaliseringen stora krav på att främja en livskraftig egen kultur för att vi skall kunna delta både som givande och mottagande part i ett internationellt kulturutbyte.
Ett viktigt skäl för att analysera kulturpolitiken med utgångspunkt i internationaliseringen är den nationella identiteten. En förståelse för det egna kulturarvet -- både det som är från äldre tid och de kulturtraditioner som växt fram under efterkrigstiden -- är av central betydelse för hur vi kommer att kunna ta del i Europasamarbetet.
Årets budget
Återhållsam budget
Dagens kulturpolitik bygger på de riktlinjer som stakades ut 1974. Med undantag för moderata samlingspartiet, som konsekvent förordat minskade offentliga anslag och ökad marknadsanpassning, har det rått relativt stor samsyn mellan partierna om målen och takten för reformerna. Det borde därmed finnas goda förutsättningar för en fortsatt utveckling av kulturpolitiken.
Den borgerliga regeringens budget inger dock på flera punkter oro. Regeringens förslag kommer allvarligt att försämra de konstnärliga yrkesutövarnas arbetsmöjligheter. På en redan kärv arbetsmarknad försvinner tusentals arbetstillfällen genom regeringens förslag att slopa bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden och dra ned anslagen till folkbildningen. Ekonomiskt handlar det om ett bortfall av arbetstillfällen som är värda mellan 50 och 60 milj.kr. för konstnärliga yrkesutövare.
Den socialdemokratiska regeringen genomförde under den förra valperioden ett treårsprogram för kulturen. I realt penningvärde höjdes den statliga kulturbudgeten med 125 milj.kr. per år, sammantaget med 375 milj.kr. För byggandet av en ny musikteater i Göteborg utgick därtill ett särskilt investeringsbidrag om 347 milj.kr.
Det statsfinansiella läget är i dag ansträngt. Detta kan förklara att regeringen nöjt sig med att föreslå reformer för nästa år om ca 60 milj.kr. Samtidigt föreslår regeringen besparingar om 25 milj.kr. Kulturbudgeten förstärks alltså netto med bara drygt 35 milj.kr.
Nästan hela reformutrymmet tillfaller Operan, Dramaten och Riksteatern. Dessa teatrar får stora anslagsökningar. Ökningarna betalas dock genom att andra kulturområden hålls tillbaka. Detta är dålig kulturpolitik. Nationalscenernas behov skall inte tillgodoses på bekostnad av andra kulturverksamheter.
Regeringens budget är återhållsam. För att möta angelägna reformönskemål föreslår vi därför att kulturbudgeten förstärks med ca 35 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit. Reformtakten blir ändå inte lika snabb som tidigare år, men genom våra förslag bibehålls en önskvärd dynamik.
Framtidsperspektiv saknas
Regeringens kulturbudget saknar framtidsperspektiv. Några överväganden om angelägna insatser för kommande år eller i ett längre tidsperspektiv redovisas knappast alls. Det förefaller som om regeringen i stort sett är nöjd med vad som hittills uppnåtts.
Det har också förvisso hänt åtskilligt de senaste åren, som vi kan vara glada över.
Kulturen engagerar i dag en växande del av befolkningen. Den ungdomliga musikrörelsen, sommarspel och musikfestivaler, körerna och amatörteatern är några exempel på verksamheter som vitaliserat kulturlivet.
De etablerade kulturinstitutionerna har flyttat fram positionerna. Antalet yrkesverksamma har ökat på alla konstområden. Kommunerna har byggt ut och rustat folkbiblioteken. I en tredjedel av landets alla kommuner har under åttiotalet byggts nya huvudbibliotek. Ett stort antal nya teatrar, museer och orkestrar har etablerats runt om i landet.
Dessa framgångar för kulturpolitiken har också fått internationellt erkännande. En expertgrupp inom Europarådet har granskat svensk kulturpolitik. I utvärderingen får svensk kulturpolitik ett gott betyg: beröm ges för en hög ambitionsnivå och jämfört med andra länder generösa anslag, god spridning över landet och till nya grupper, liten och effektiv förvaltning.
Granskningsgruppens kritiska synpunkter gällde främst kulturinstitutionernas effektivitet, resurshushållning och publikarbete. Granskningsgruppen ansåg också att staten bör gynna uppkomsten av nationella kulturcentra och kulturinstitutioner utanför Stockholm. I ett EG-perspektiv är detta en rekommendation som bör uppmärksammas.
Men bilden är inte enbart ljus. Kulturlivets expansion föder nya behov och förväntningar som måste mötas. Många konstnärliga yrkesutövare verkar fortfarande under knappa ekonomiska betingelser. En växande kommersiell underhållningsindustri exploaterar människors kulturbehov genom att sprida undermåliga produkter. Den importerade massmediekulturen hotar att stärka sin dominans på bekostnad av den levande kulturen.
På kulturområdet pågår en kraftmätning. Enligt den nyliberala ideologin bör det offentliga stödet till kulturen minskas och i vissa fall avvecklas helt. Konstnärer och kulturinstitutioner skall i ökad omfattning vara hänvisade till marknaden för sin överlevnad. Sponsring och företagsstöd skall ersätta medborgarnas gemensamma ansvar för kulturlivet.
Socialdemokratin avvisar dessa idéer. De stigande förväntningarna måste mötas genom att fler engageras och känner ansvar för kulturen.
Kommunernas ansvar för kulturen
Förra årets val ledde till att ett stort antal kommuner och landsting i landet nu har en borgerlig politisk majoritet. För kulturen kan detta få allvarliga konsekvenser.
De kommuner och landsting som är -- eller under längre tid har varit -- socialdemokratiskt styrda har i regel fört en mer ambitiös kulturpolitik än de kommuner och landsting som haft borgerlig majoritet. Den senaste jämförelsen visade att socialdemokratiska kommuner och landsting i genomsnitt anslog omkring 25 % mer i kronor räknat per invånare till kulturen än borgerligt styrda.
Detta kan ses som en naturlig följd av den kommunala folkstyrelsen. Vi är dock oroade över att så många borgerligt styrda kommuner förbereder besparingar på kulturområdet.
Det är stor risk att den kommunala musikskolan, folkbiblioteken, teater- och musikföreningarna och andra viktiga kulturverksamheter i kommunerna drabbas. Skillnaderna mellan medborgarnas möjligheter i olika kommuner att ta del av kultur kan bli oacceptabelt stora.
Folkbiblioteken är den viktigaste kommunala kulturinstitutionen. Biblioteket är en mötesplats och träffpunkt för unga och gamla. I det lilla samhället eller i förorten svarar biblioteket ofta vid sidan av bokutlåningen för det mesta av det lokala kulturutbudet.
Biblioteket har både en kulturuppgift och en informationsuppgift. Kulturuppgiften -- att intressera för böcker och läsning -- är den centrala. Informationsuppgiften är kompletterande. Bibliotekens strävan att fungera som en kommunal informationscentral som förser företag, förvaltningar och enskilda med databaserad information får inte gå ut över kulturuppgiften.
Under senare tid har förts en diskussion om bibliotekens framtida uppgifter. Företrädare för moderata samlingspartiet har argumenterat för avgifter på boklån. Vi anser att dessa förslag bestämt bör avvisas. De avgiftsfria boklånen är av avgörande betydelse för att biblioteken skall fungera som en öppen och för alla medborgare tillgänglig kulturinstitution. Detta står inte i motsats till att dyrbara datasökningstjänster beställda av företag och förvaltningar kan debiteras en avgift.
På biblioteksområdet har sedan 1985 funnits ett särskilt utvecklingsbidrag, som gått till kommuner som av olika skäl haft en lägre biblioteksstandard än andra. Totalt har det rört sig om ett trettiotal kommuner.
Den socialdemokratiska regeringen fördubblade 1988 bidraget för att väntetiderna skulle förkortas och utvecklingsprojektet skulle kunna slutföras under 1991. I konsekvens med detta föreslår regeringen i årets budget att bidraget avvecklas.
Vi finner det naturligt att de nu frigjorda medlen används för att på andra sätt främja litteratur och läsning.
Vi föreslår därför att 2 milj.kr. anslås till kultur i arbetslivet. Kultur i arbetslivet omfattar i dag en mångskiftande verksamhet. Det finns körer, orkestrar, konst- och konsthantverksgrupper, amatörteatrar och arbetsplatsbibliotek. Framför allt arbetsplatsbiblioteken har varit framgångsrika. Det finns nu närmare 1000 kommunalt anknutna arbetsplatsbibliotek. Det snabba uppbyggnaden har underlättats genom de statsbidrag som getts via kultur i arbetslivet. Det finns därför goda skäl att fullfölja denna lovande satsning. Vi behandlar i en särskild motion den fortsatta utvecklingen av kultur i arbetslivet.
Ytterligare en del av de frigjorda medeln bör användas till att förstärka litteraturstödet. Det finns stora behov när det gäller utgivningen av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Vi föreslår därför att anslaget till denna utgivningsgenre ökar med 1 milj.kr., vilket räcker till ungefär femtio titlar. Vi föreslår också att stödet till barn- och ungdomslitteratur ökas med 1 milj.kr.
Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur spelar en viktig roll för de läshandikappades möjligheter att följa samhälls- och kulturdebatt. För att inte ambitionsnivån i utgivningen skall behöva sänkas i avvaktan på handikapputredningens betänkande föreslår vi att anslaget höjs med 2 milj.kr.
Konstnärernas arbetsvillkor
Grunden för de konstnärliga yrkesutövarnas verksamhet är en upphovsrätt, som garanterar dem ersättning för deras arbete. Uppgiften att värna denna upphovsrätt blir allt viktigare, när starka kommersiella intressen strävar efter att minska dess betydelse för att lättare kunna exploatera verken på en massmarknad.
Enligt detta synsätt bör de konstnärliga yrkesutövarnas villkor förbättras efter två huvudlinjer.
Den ena huvudlinjen är att vidga arbetsmarknaden för de konstnärliga yrkesutövarna genom att stimulera efterfrågan på deras verk och genom att bryta de hinder, som begränsar deras möjligheter att nå en publik.
Den andra huvudlinjen är att förbätta de ersättningar, som utgår för det offentliga och privata utnyttjandet av deras verk. Exempel på sådana ersättningar är biblioteksersättningen och visningsersättningen.
Inom ramen för treårsprogrammet gjordes betydelsefulla insatser efter båda dessa huvudlinjer.
Regeringens budget innehåller vissa förslag, som förbättrar konstnärernas arbetsmarknad och arbetsvillkor. Anslagshöjningen till nationalscenerna och de fria grupperna förbättrar arbetsmarknaden för skådespelare. Ökningen av antalet inkomstgarantier och vidgade möjligheter att erhålla tioåriga arbetsstipendier för konstnärer är också angelägna insatser.
Men det bör framhållas att de nya arbetstillfällen som föreslås i budgeten helt och hållet motsvaras av minskade arbetsmöjligheter för andra konstnärsgrupper. Vad regeringen ger med ena handen tar den igen med den andra.
Det är framför allt två förslag i regeringens budget som dramatiskt kommer att försämra arbetsmarknaden för konstnärer.
Under utbildningsdepartementets huvudtitel föreslås att bidragen till folkbildningen skärs ned med 300 milj.kr. Minskningen kommer hårt att drabba folkhögskolornas och studieförbundens verksamhet. Konsekvenserna i sin helhet belyses i en särskild motion.
I detta sammanhang skall betonas att folkbildningen också är en av de största arbetsgivarna för konstnärliga yrkesutövare. Studieförbunden genomför årligen drygt hundratusen kulturarrangemang, som ger åtskilliga direkta arbetstillfällen åt konstnärer och kulturarbetare. Många konstnärer får vid sidan av inkomster från sin konstnärliga verksamhet välbehövliga extrainkomster -- ofta en eller två månadslöner -- från uppdrag i folkbildningen.
Det går inte med exakt säkerhet att beräkna hur minskningen av folkbildningsanslagen drabbar konstnärernas arbetsmarknad. Lågt räknat torde effekten bli mellan 20 och 30 milj.kr. I många borgerligt styrda kommuner förbereds dessutom i regeringsförslagets anda nedskärningar av de kommunala bidragen till folkbildningen. Om dessa genomförs blir konsekvenserna ännu mer drastiska för konstnärerna.
I budgeten förslår regeringen att bidraget om 15 milj.kr. till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden avvecklas. Förslaget är olyckligt. Det är allmänt omvittnat att bidraget har stor betydelse för att förbättra boendemiljön.
Bidraget till konstnärlig utsmyckning motsvarar 40 % av den sammantagna kostnaden. För bildkonstnärerna innebär alltså regeringens förslag att deras inkomstmöjligheter försämras med mer än 30 milj.kr.
Det senaste året har lämnats drygt 200 bidrag till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden. Efterfrågan har ökat kraftigt den senaste tiden. Alltfler fastighetsägare inser värdet av att skapa möjlighet till skönhetsupplevelser i boendet. Konstverk i bostadsområdena skänker liv åt miljön. Bostadsområdena blir omväxlande och skapar hemkänsla.
För bildkonstnärerna rör det sig om stora uppdrag som ger ersättningar som motsvarar en årsinkomst eller mer. Regeringsförslaget kan därför med fog karakteriseras som ett dråpslag mot bildkonstnärerna. Vi föreslår därför att en bidragsram om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93 fastställs för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden.
För att förbättra konstnärernas arbetsmarknad behövs därutöver ytterligare åtgärder. Vi föreslår därför i denna motion ett femårsprogram för fria grupper och särskilda bidrag till länskonstnärer. Utformningen av ett nytt filmavtal bör leda till att en stabil och utökad arbetsmarknad skapas för svensk filmproduktion.
Arbetsmarknadsstöd och kulturvårdsföretag
Den socialdemokratiska regeringen påbörjade en översyn av arbetsmarknadsstöden på kulturområdet. I årets budget sägs att detta arbete skall fortsätta i en gemensam arbetsgrupp för kultur- och arbetsmarknadsdepartementen. Arbetsgruppen ska bl.a. studera lönebidragen vid kulturinstitutioner och de s.k. kulturvårdsföretagen.
Det är angeläget att en översyn sker av arbetsmarknadsstöden på kulturområdet. Vissa av stöden har fått en sådan varaktighet och omfattning att de närmast fått karaktären av permanenta driftsbidrag. I dessa fall bör övervägas om de inte ska omvandlas till fasta anslag.
Många kulturinstitutioner har i dag ett stort antal lönebidragsanställda. En förändring av reglerna är befogad. Den får dock inte medföra att personalens anställningstrygghet försämras eller till att institutionerna tvingas minska sin verksamhet.
Kulturvårdsföretagen svarar för vård- och konservatorstjänster inom kulturområdet. Några av dem har av sysselsättningsskäl förlagts till skogslänen. Regeringen säger i årets budget att både lokalisering och omfattning av verksamheten vid kulturvårdsföretagen ska omprövas. Formuleringen antyder framtida besparingar.
Vi vill därför framhålla att målet för översynen bör vara att finna lösningar som gör att olika beställare lättare kan utnyttja kulturvårdsföretagens tjänster. Många av landets museer har samlingar som är i stort behov av vård och konservering. Det finns alltså gott om framtida arbetsuppgifter för kulturvårdsföretagen. Regeringen bör därför för riksdagen redovisa förslag, som lägger en stabil grund för kulturvårdsföretagens fortsatta utveckling.
Kulturen har under senare år fått en större betydelse i regionalpolitiken. Vid behandlingen av den regionalpolitiska propositionen beslöt riksdagen att länens utvecklingsfonder skall kunna användas för kulturinsatser. Detta var en betydelsefull markering. Vi anser att kulturen behöver ges ökad vikt i länsstyrelsernas regionalpolitiska planering. Kommuner och landsting som vill stärka kulturen i den egna landsdelen skall ha goda förutsättningar att påverka statens och länsstyrelsernas fördelning av regionalpolitiska medel.
Treårsprogrammet för kulturen
Regeringens budgetförslag innebär att inom treårsprogrammet planerade insatser för länsmuseer, länsteatrar och regionala symfoniker fullföljs.
På några punkter bör emellertid regeringens budgetförslag kompletteras eller avvisas.
1. Regeringen föreslår att 39 nya grundbelopp skall utgå till länsteatrarna. En stor del av dessa skall tillfalla Byteatern i Kalmar genom att teatern inordnas i grundbeloppssystemet. För att ge den nyetablerade länsteatern i Bohuslän utlovat stöd och för att kunna förstärka barn- och ungdomsteatern bl.a. inom Älvsborgsteatern, anser vi att antalet nya grundbelopp för regional teater- och dansverksamhet bör höjas med 10 utöver regeringens förslag. Kostnaden har beräknats till 1 182 500 kr.
2. Regeringen förslår att det statliga bidraget till Arbetets museum skall minska med 1,7 milj.kr. eller med 20 %. På längre sikt antyder regeringen att anslaget skall avvecklas. Vi anser att regeringens förslag är oacceptabelt. Vi vill också erinra om att förra årets riksdag uttalade att regeringen skall beakta behovet av ökade resurser till Arbetets museum.
Arbetets museum har, efter några års upprustning av lokalerna i det s.k. Strykjärnet i Norrköping, kunnat öppna sina lokaler för utställningar och utåtriktad verksamhet. Arbetets museum är placerat i en av Sveriges äldsta industristäder och inhyst i en för hela Europa unik industrimiljö vid Motala ström. Arbetets museum skall spegla arbetslivets föränderlighet och arbetets betydelse i människors vardag. Något museum med ett motsvarande bevakningsområde finns inte i Sverige.
När den borgerliga regeringen säger att staten inte bör ha ett ansvar för att skildra arbetslivets historia, är det i bästa fall en illa genomtänkt ståndpunkt; i sämsta fall en klassmässig reaktion som i dag borde vara övervunnen.
Arbetets museum har kunnat starta tack vare att huvudmännen -- fackföreningsrörelsen och Kooperativa Förbundet -- gett omfattande ekonomiskt stöd för upprustning av byggnaden. I princip gäller samma lösning för Arbetets museum som för Tekniska museet, dvs. huvudmännen äger fastigheten och tar ansvar för kapitalkostnaderna medan staten ger bidrag till driften. Lika lite som det finns anledning att ge minskade anslag till Tekniska museet för att näringslivet äger det, lika lite finns det anledning att ge minskade anslag till Arbetets museum för att fackföreningsrörelsen äger det. Båda museerna ger från skilda utgångspunkter en bild av arbetets historia och villkor.
För att ge Arbetets museum goda utvecklingsmöjligheter i enlighet med tidigare riksdagsuttalande anser vi att bidraget till museet skall bestämmas med ett belopp som är 3 milj.kr. högre än vad regeringen föreslagit.
3. Riksteatern föreslås i budgeten få en betydande anslagshöjning. Det motiveras inte minst av att, som teaterkostnadsutredningen visar, utgifterna för turnéverksamheten snabbt stigit. Riksteatern har nyligen antagit ett program inför 90-talet i vilket man bl.a. betonar sitt ansvar för publiken i glesbygd och i de regioner som saknar egen länsteater. Vi anser att en angelägen uppgift för Riksteatern är att öka produktionen av föreställningar som är lämpliga för de allra minsta scenerna och för lokaler som saknar scen.
Genom utvecklingen av länsteatrarna och insatserna för fria grupper finns ett rikt och varierat teaterbud. Det finns dock stora skillnader i de lokala teaterföreningarnas kännedom om -- och därmed möjlighet att köpa -- olika produktioner. Riksteatern har genom stöd till länsteaterföreningarna skapat bättre förutsättningar för att dessa skall kunna ta ett större ansvar för att samordna och erbjuda de lokala teaterföreningarna ett grundutbud. Det är angeläget att detta utvecklingsarbete fortsätter.
Kultur i hela landet
En huvudpunkt i 1974 års kulturpolitiska beslut var att staten metodiskt skulle stödja uppbyggnaden av länsteatrar, länsorkestrar och länsmuseeer. Detta har skett genom s.k. grundbelopp. Grundbeloppen har varit ett renodlat stimulansbidrag. Ett villkor för erhållande av nya grundbelopp har varit att huvudmännen -- kommuner och landsting -- tagit ett ökat ekonomiskt ansvar för kulturens länsinstitutioner.
Detta har medfört att olika länsinstitutioner expanderat i olika takt beroende på de lokala huvudmännens ambitioner.
Denna politik, som alltså byggt på frivillig medverkan och lokalt engagemang, har varit framgångsrik. I så gott som samtliga län finns nu väl utbyggda och fungerande länsteatrar, länsmuseer, länsbibliotek och länsorkestrar. Antalet kammar- och symfoniorkestrar har också ökat.
Målet -- en utbyggd basstruktur av kulturella länsinstitutioner i hela landet -- har därmed uppnåtts. Av regionala rättviseskäl kan fortfarande nästa år enstaka insatser inom grundbeloppssystemet vara befogade, t.ex. för teatern i Halland.
I princip bör dock den fortsatta utbyggnaden av kulturens länsinstitutioner vara de kommunala huvudmännens ansvar. Detta bör vara desto lättare, eftersom den statliga ekonomiska insatsen relativt sett avtagit i betydelse. Kommuner och landsting har alltså på eget initiativ expanderat verksamheten snabbare än vad som förutsatts.
Med facit i hand måste detta sägas vara en av de största framgångarna för 1974 års kulturpolitik; kommuner och landsting har inte bara tagit ett ökat ekonomiskt ansvar för kulturen, de har därtill tagit det betydligt snabbare än vad man räknat med.
Den kommunalekonomiska kommittén har nyligen publicerat sitt slutbetänkande. Utredningen anser att ett stort antal specialdestinerade statsbidrag -- däriband de till kulturens länsinstitutioner -- skall föras in i ett generellt skatteutjämningsbidrag till kommunerna.
Statsbidragen till kultur är jämfört med andra statsbidrag till kommunerna små. Det finns därför en risk för att kulturområdets frågor hamnar i skymundan, när den kommunalekonomiska kommitténs förslag skall diskuteras. Det vore olyckligt. Den kommunalekonomiska kommitténs förslag bör i stora drag genomföras, därom råder enighet mellan de politiska partierna. Från socialdemokratins sida är dock ett villkor att ett genomförande av utredningens förslag inte får äventyra kommuners och landstings förmåga att svara för angelägna välfärdsuppgifter.
För kulturområdets del är problemet främst det att huvudmännen i vissa län gjort betydligt större åtaganden för kulturens länsinstitutioner än i andra län och därför också erhållit större statsbidrag. Ett genomförande av utredningens förslag får inte leda till att dessa kulturinstitutioners villkor försämras.
Ett alternativ till ett generellt statsbidrag kan därför för kulturens länsinstitutioner vara att bidragen utbetalas efter en i förväg fastställd omräkningsformel. Eftersom kommunalekonomiska utredningen för närvarande remissbehandlas, återkommer vi till denna fråga.
Nya utgångspunkter för kulturpolitiken
Ett utmärkande drag för svensk kulturpolitik har varit dess långsiktighet. Genom 1974 års kulturpolitiska beslut fastlades riktlinjer för de närmaste årtiondenas reformarbete.
Framförhållningen har varit fördelaktig. Den har minskat spänningen mellan framåtsyftande förväntningar och vad som för stunden är praktiskt-ekonomiskt möjligt. En fortlöpande diskussion om kulturpolitikens mål och medel har gynnats.
Till 1974 års kulturpolitiska beslut fogades en åtgärdslista. Dessa åtgärder är i dag samtliga genomförda. För det närmaste årtiondet behöver fastställas nya riktlinjer.
I den socialdemokratiska treårsprogrammet för kulturen framhölls följande riktlinjer för nittiotalet. Förtur skulle ges åt att förbättra de konstnärliga yrkesutövarnas arbetsvillkor genom att bredda deras arbetsmarknad och höja ersättningarna för det offentliga utnyttjandet av deras verk, förstärka kulturen i hela landet, förbättra barns och ungdomars möjligheter att möta kultur och utveckla eget skapande, stimulera bredd och kvalitet i amatörverksamheterna, utveckla de nationella kulturinstitutionerna.
Dessa riktlinjer för nittiotalets kulturpolitik är fortfarande giltiga. Men den konkreta tillämpningen behöver utformas så att bättre hänsyn kan tas till redan inträffade förändringar i kultur- och mediemiljön och till sådana förändringar som kan väntas inträffa under nittiotalet.
Till ovanstående riktlinjer vill vi lägga ytterligare en: det är nu dags att genomföra ett metodskifte när det gäller statens ansvar för att utveckla kulturen i hela landet.
Uppgiften att bygga upp kulturens länsinstitutioner har hittills haft förtur. Denna uppgift är nu, som framhållits ovan, i huvudsak avklarad. Vi har i dag ett fungerande nätverk av länsteatrar, länsmuseer och länsorkestrar. Den fortsatta utvecklingen av dessa är i huvudsak huvudmännens ansvar.
Denna insikt får dock inte leda till slutsatsen att behovet av en kulturpolitik som är inriktad på hela landet har minskat i betydelse. Tvärtom. För socialdemokratin är det en självklarhet att riksdag och regering skall ha ett fortsatt ansvar för att garantera kulturens tillgänglighet i hela landet. Den fråga vi nu behöver diskutera är hur de framtida statliga insatserna skall utformas för att vara till största nytta för det lokala och regionala kulturlivet.
En utgångspunkt för den framtida kulturpolitiken bör enligt vår mening vara att metodiskt främja ett ökat samspel mellan olika kulturverksamheter i landet. Ett i verklig mening nationellt kulturliv förutsätter dynamik, rörlighet och erfarenhetsutbyte mellan olika konst- och kulturområden.
En andra utgångspunkt bör vara att de framtida statliga insatserna koncentreras till de områden som kommunerna inte kan eller har svårt att själva klara av.
En tredje utgångspunkt för de statliga insatserna bör vara att stimulera förnyelsen genom att ge oetablerade kulturverksamheter och unga artister en chans att nå sin publik.
Utifrån denna grundsyn framför vi det följande förslaget på sex områden av betydelse för kulturen i hela landet. Förslagen är: Femårsprogram för fria grupper Bildandet av en nationell kulturfond för kulturbyggnader och kulturturism Utveckling av nationella kulturinstituioner utanför Stockholm Skapande av ett ''Sveriges Historiska museum'' och byggande av nytt Modernt museum Riktade insatser för amatörverksamhet och barn- och ungdomskultur Översyn av kulturens branschstöd i syfte att förbättra svenska artisters och konstnärers möjligheter att nå sin publik.
Femårsprogram för fria teater-, musik- och dansgrupper
De fria grupperna har en central betydelse i kulturlivet. De fria grupperna svarar för förnyelse av teatern, musiken och dansen. De har vunnit en ny publik för scenkonsten genom att spela på mindre orter och utanför institutionernas scener. De flesta av alla barnteaterföreställningar görs av fria grupper.
Av den samlade teaterpubliken har de fria grupperna mellan 20 och 25 %. Deras andel av det offentliga stödet är dock långt mindre än vad som motsvaras av publikens storlek.
Inom samlingsnamnet fria grupper ryms ett antal teaterproducenter av delvis mycket olika slag. Vissa ensembler är jämförelsevis stora och har egna lokaler, andra ensembler är mindre och nyttjar de scener som finns att tillgå.
Under åttiotalet har -- från en låg begynnelsenivå -- både det statliga och kommunala ekonomiska stödet till fria grupper ökat kraftigt i realt penningvärde. Enligt teaterkostnadsutredningen har från 1982/83 fram till i dag i realt penningvärde statens bidrag ökat med 63 %, landstingens med 190 % och kommunernas med 110 %. Trots detta har de fria grupperna en ovanligt hög självfinansiering; drygt 40 % av inkomsterna är försäljningsintäkter. De fria grupperna har ändå i ökad grad blivit beroende av arbetsmarknadsstöd.
Att de fria grupperna fortfarande har en otrygg ekonomi har flera orsaker. Under åttiotalet har de försökt komma bort från de svältlöner som tidigare betalades. Fortfarande är dock löneläget lågt. En andra orsak är att verksamheten expanderat kraftigt och antalet anställda blivit betydligt fler. En tredje orsak är att alltfler fria grupper spelar för en lokal/regional publik och därmed fått kostnader för egna lokaler och scener. En fjärde orsak är att kommunala besparingar lett till minskade beställningar från kommundelsnämnder, skolor och förskolor.
Teaterkostnadsutredningen anser mot denna bakgrund att ett stort antal fria grupper kommer att läggas ned, såvida inte de offentliga insatserna ökar.
I regeringens budget föreslås att stödet till de fria grupperna ökas med 7 milj.kr. Vi anser att denna höjning är otillräcklig. Vi föreslår därför att anslaget höjs med 5 milj.kr. utöver regeringens förslag.
Detta bör dock ses som en kortsiktig lösning. Det offentliga stödet till fria grupper behöver ses över. De ekonomiska förutsättningarna för fria grupper måste utformas så att deras stora betydelse inom kulturlivet erkänns.
Regeringen bör därför uppdra åt kulturrådet eller en särskild utredning att göra en översyn av stödet till fria grupper. En ekonomisk planeringsram för översynen bör vara att de statliga anslagen under en femårsperiod skall öka etappvis med minst 5 milj.kr. per år, totalt alltså 25 milj.kr. Det bör förutsättas att kommuner och landsting bidrar med minst lika mycket.
Ett problem som bör uppmärksammas vid översynen är att de fria grupperna ofta har en bristfällig lokal förankring. Ett annat problem är koncentrationen av fria grupper till storstäderna. Ett tredje problem gäller förnyelsen. Det är svårt för nya grupper att ta sig in i systemet och att ombilda äldre grupper.
Konstruktionen av ett nytt stöd bör utformas så att en tydlig skillnad görs mellan olika ändamål för stödet. En uppgift för ett nytt stöd bör vara att stärka de grupper som är verksamma utanför storstäderna och ge nya regionalt förankrade grupper chansen till etablering. En andra uppgift bör vara att stödja unga artister och konstnärligt nyskapande. Rejäla men tidsbegränsade produktionsgarantier för intressanta uppsättningar bör kunna fås för detta. En tredje uppgift bör vara att främja barn- och ungdomsteatern för vilken de fria grupperna redan i dag spelar en stor roll. En ekonomisk ram bör avsättas för vart och ett av dessa tre ändamål.
Nationell kulturfond för kulturbyggnader och kulturturism
De statliga bidragen till kulturen i landet har hittills främst gått till residensstaden eller till den största kommunen i länet. Det är nu dags att uppmärksamma även ''andra- och tredjestädernas'' och de mindre kommunernas behov och deras betydelse för det samlade kulturutbudet i ett län.
Ett bra sätt att åstadkomma detta är att bilda en nationell kulturfond, som kan ge investeringsbidrag till kulturella ändamål utanför storstadsregionerna. Kulturfonden skall kunna samspela med kommuner, landsting, regionala utvecklingsfonder och kulturvårdande myndigheter i val av projekt.
Den nationella kulturfonden skall i första hand ge investeringsbidrag till projekt som har ett besöks- och publikvärde. Målet skall vara att ge boende på hemorten och utifrån kommande besökare möjlighet till nya kulturupplevelser.
Fondstyrelsens ledamöter bör ha regional förankring och ha kompetens från olika kulturområden.
Kulturfondens bidrag skall gå till investeringar, inte till drift eller verksamhet. Det statliga bidraget bör uppgå till 30--40 % av den sammantagna investeringskostnaden. Kulturfonden bör efter en etappvis uppbyggnad disponera omkring 150 milj.kr. per år. Under en tioårsperiod kommer därmed investeringsprogrammet tillsammans med lokala och regionala insatser att omfatta mellan fyra och fem miljarder kronor.
Genom en nationell kulturfond får kulturen fler mötesplatser. Lokala idéer och projekt blir lättare att genomföra. Några exempel:
a. I ett stort antal kommuner planerar man eller drömmer om nya teatrar, konserthallar, konsthallar och museer. En nationell kulturfond kan uppmuntra dessa och andra kommuner att förverkliga sina framtidsambitioner.
b. Det finns i dag ett växande intresse för ''kulturturism''. En kulturfond kan ge bidrag till större projekt för att ta tillvara sevärdheter och attraktioner i den egna bygden till glädje för både inhemska och utländska beökare.
Framgångsrika exempel på kulturturism med ett årligt besökarantal på över 100 000 är Läckö i Västergötland, Eketorp på Öland och ekomuseum Bergslagen. Ett intressant framtidsprojekt för kulturturism är Nordiska museets planer på att utveckla Julita i Södermanland till ett friluftsmuseum som visar äldre tiders odlingsteknik och odlingslandskap.
c. Det finns ett tilltagande behov när det gäller att bevara industriminnen, slott och herresäten. I en del fall tar kommuner eller landsting ansvar för detta. Många små kommuner har dock inte ekonomisk förmåga att ensamma ta ansvaret för det nationella kulturarvet. Leufsta i Östhammars kommun är ett exempel på detta. En nationell kulturfond skulle ge en ökad möjlighet att ta tillvara kulturarvet.
En nationell kulturfond har självfallet ett värde i sig genom att den skapar förutsättningar för fler att ta del av kultur. En icke oviktig bieffekt är att den också skulle vara av betydelse för lokal utveckling av samhälle och näringsliv. Det finns numera ett stort antal studier som visar att en väl fungerande kulturell ''infrastruktur'' spelar samma viktiga roll som skola och barnomsorg för att åstadkomma en balanserad regional utveckling och för att locka fram framtidstro och nya initiativ.
En kulturfond i enlighet med dessa riktlinjer skulle skapa nya utvecklingsmöjligheter för kulturen i hela landet. Vi föreslår därför att en parlamentarisk kommitté snarast tillsätts med uppgift att lämna förslag om bildandet av en nationell kulturfond.
Ge kulturinstitutioner utanför Stockholm nationella uppdrag
De nationella kulturinstitutionerna är kraftcentra för vårt lands kulturliv. De utför inom sina respektive konstområden uppgifter som är betydelsefulla för hela landet. De ger också Stockholmsregionens invånare ett förnämligt kulturutbud.
Genom det socialdemokratiska treårsprogrammet för kulturen gjordes ett antal betydelsefulla insatser för de nationella kulturinstitutionerna.
Operan, Dramaten och Riksteatern har erhållit väsentligt höjda bidrag. Genom Dansens Hus har den moderna dansen fått en egen scen. Arkitekttävlingen för ett nytt modernt museum på Skeppsholmen har fäst uppmärksamheten på den moderna konstens roll i samhället. Det nya Vasamuseet har slagit publikrekord för svenska museer och kan i attraktionskraft tävla med världens främsta museer. Vid Naturhistoriska riksmuseet byggs ett planetarium/omniteater med 300 platser. Tekniska museet har moderniserats och startat en livaktig science centerverksamhet.
För Stockholms stad och hela Stockholmsregionen har detta medfört ett rikare kulturliv.
Det bör dock uppmärksammas att alla dessa insatser har närmast helt och hållet betalats med statliga medel.
Av den samlade statliga kulturbudgeten går i dag mer än hälften till Stockholm. Räknat per invånare är snedfördelningen än mer påtaglig. Till publika kulturinstitutioner inom teater, musik och museer uppgår de statliga bidragen i Stockholms län till ungefär 500 kr. per invånare och till övriga landet ungefär 130 kr. per invånare. Till detta kommer att flertalet övriga nationella kulturverksamheter har sin administration förlagd till Stockholm.
Även om hänsyn tas till att åtskilliga av de nationella kulturinstitutionerna har uppdrag som är av betydelse för hela landet, är det klart att en oproportionerligt stor del av den statliga kulturbudgeten fördelas till Stockholmsregionen. Detta har medverkat till att kommunerna i Stockholmsområdet kan ta ett mindre ansvar för kulturen än vad man gjort i andra delar av landet.
I Europarådsgranskningen av kulturpolitiken betonades vikten av att skapa nationella motvikter till Stockholmsdominansen i kulturlivet. Genom att skapa kulturella kraftcentra utanför Stockholm gynnas vitalitet och rörlighet i kulturlivet. Arbetsmarknaden för de konstnärliga yrkesutövarna vidgas.
Redan i dag har Göteborgs, Malmös, Sundsvalls och Umeås kommuner genom en ambitiös kulurpolitik påtagit sig uppgifter som är av betydelse för hela västra, södra och norra Sverige -- och därmed för hela landet. I huvudsak är dock detta ett resultat av målmedvetna kommunala insatser.
En central statlig uppgift för nittiotalets kulturpolitik är att gynna uppkomsten av fler kulturella centra utanför Stockholm. Investeringsbidraget till byggandet av en ny musikteater i Göteborg om 347 milj.kr. markerar härvidlag en inledning. Men för att fullfölja denna början krävs fortsatta långsiktiga insatser som utformas i samråd med berörda kommuner. Målet bör vara att i varje landsända åstadkomma starka kulturverksamheter som har ett nationellt uppdrag.
''Sveriges Historiska museum'' och nytt Modernt museum
Flera av de statliga kulturinstitutionerna i Stockholm behöver rustas upp och ges nya utvecklingsmöjligheter. Också för dessa krävs målmedvetna insatser.
En förutsättning för detta bör vara att Stockholmsområdets kommuner och landstinget tar ett ekonomiskt ansvar för kulturen i hela regionen som motsvarar det som görs i andra delar av landet. Staten bör tillsammans med kommunerna och landstinget kombinera ekonomiska insatser för att lyfta fram kulturen i Stockholmsregionen.
För de närmaste åren bör tre uppgifter ha förtur:
1. Utveckla Dansens Hus. Med starten av Dansens Hus har danskonsten fått en egen scen i Sverige, som också väckt internationell uppmärksamhet. Verksamheten är ännu i ett uppbyggnadsskede.
Finansieringen av Dansens Hus skall enligt överenskommelse delas mellan staten (50 %), landstinget (25 %) och Stockholms kommun (25 %). De kommunala bidragen har dock inte hållit jämna steg med de statliga.
Regeringen säger därför i årets budget att man skall förhandla med Stockholms landsting och Stockholms kommun. Vi utgår från att resultatet av förhandlingarna blir att det samlade offentliga stödet till Dansens Hus ökar med minst 3 milj.kr. utöver vad som redovisas i budgeten. Ökningen bör främst komma till stånd genom att kommun och landsting tar sin överenskomna andel av finansieringen för Dansens Hus. Därigenom kan Dansens Hus fullfölja sin uppbyggnad i planerad takt. Regeringen bör redovisa resultatet av förhandlingarna för riskdagen.
2. Nytt Modernt museum på Skeppsholmen. Arkitekttävlingen har skapat förutsättningar för att förverkliga planerna att ge Moderna museet nya lokaler. Moderna museet får därmed chans att spela samma centrala roll för den moderna konsten som det gjorde på sextiotalet. Inför byggstarten är det därför angeläget att också fastställa museets ansvar för konstbildning och konstutställningar i hela landet.
3. Skapa ett ''Sveriges Historiska museum''. Sverige saknar ett sammanhållet museum, som speglar den svenska historien från forntid till nutid. Nuvarande uppdelning mellan Historiska museet och Nordiska museet innebär att en konstlad gräns dragits vid år 1521.
Historiska museet och Nordiska museet samverkar nu tillsammans med länsmuseerna i det s.k. historieprojektet. Avsikten är att ge besökarna en lärorik och roande framställning av vår historia. Inom projektets ram skall också skapas förutsättningar för förnyelse av museernas basutställningar.
Historieprojektet bör dock inte bli en engångsföreteelse. De kommande åren bör utredas vilka möjligheter som finns för Nordiska museet och Historiska museet att i samverkan ta ett gemensamt ansvar för att spegla hela den svenska historien. Målet bör vara att genomföra en upprustning av museerna som gör att de kan mäta sig med de främsta på den europeiska kontinenten.
Barn- och ungdomskultur
När man får beskrivningar av en framgångsrik skola eller förskola är det påfallande ofta en kulturverksamhet som skildras. Den glädje och det allvar som barn och ungdomar utstrålar när de uttrycker sig genom musik, sång, bild eller andra konstnärliga språk är det starkaste skälet för att hävda alla barns rätt att utveckla sin skaparlust.
För att ge barn goda möjligheter att möta kultur måste insatserna göras i de miljöer där barnen dagligen vistas. Det är vad som händer i förskolan, skolan och i det lokala föreningslivet, som till stor del avgör vilka chanser barn och ungdomar får till egna kulturupplevelser. I de flesta kommuner finns också mer eller mindre ambitiösa planer för hur barn- och ungdomskulturen skall främjas.
Det statliga ansvaret för barn- och ungdomskulturen består framför allt i attstimulera bredd och kvalitet i utbudet för barn och ungdom på alla kulturområden, bidra till en struktur för kultur i hela landet, som gör kulturen lättåtkomlig för barn och ungdomar oavsett bostadsort,ställa krav på de statsstödda centrala och regionala kulturinstitutionerna att ge större utrymme för barn och ungdomar i sin verksamhet,stödja föreningslivets kulturverksamhet i former, som gynnar barn- och ungdomskulturen,stimulera utvecklingsarbete för barns och ungdomars eget skapande.
Inom treårsprogrammet för kulturen har gjorts omfattande insatser för barn- och ungdomskulturen.
På teaterområdet har Unga Riks, Backateaterns och Unga Klaras betydelse för barn- och ungdomsteatern lyfts fram. Visningsnämnden vid Filminstitutet har fått kraftigt höjda anslag för att ta fram kopior på filmer för skolbio och filmklubbsverksamhet, för att ge stöd till medieverkstäder, för att framställa undervisningsmaterial i mediekunskap för lärare och för att främja lokal filmkulturell verksamhet.
Via socialdepartementet har utgått stora stimulansbidrag till uppbyggnad av barnkulturcentra, som fritidshem och förskolor kan utnyttja. ''Kultur i skolan''- verksamheten har utvidgats genom en särskild satsning på dans. Det har lett till att i 60 kommuner har anställts danspedagoger som arbetar i skolor och fritidsverksamhet. Genom ''Kulturbudkaveln'' har skapats en modell för utveckling av ungdomars eget skapande, främst inom teater-, dans- och musikområdet. Vi utgår från att regeringen skapar goda möjligheter för dessa verksamheters fortsatta utveckling.
Vi anser att barn- och ungdomskulturen måste ha hög prioritet. Ett viktigt skäl till vårt förslag om ett femårsprogram för fria grupper är att ge barn- och ungdomsteatern bättre arbetsbetingelser. Ett självklart krav på det nya filmavtalet bör vara att produktionsmål för barnfilm fastställs.
Kulturrådet har i uppdrag att kartlägga vad kulturinstitutionerna gör för barn och ungdom. Kulturrådet skall lämna en rapport hösten 1992. En viktig uppgift för kulturrådet är att analysera och beskriva hur de framtida statliga insatserna för barn- och ungdomskulturen bör utformas för att vara till nytta för förskolor, skolor och i fritidsoch föreningsverksamhet. Kulturrådet bör också pröva i vad mån man kan förändra existerande verksamheter för att nå ett bättre resultat.
De konstnärliga yrkesutbildningarna har nyligen setts över. Barn- och ungdomsperspektivet i utbildningarna har dock försummats. Barn och ungdom är en viktig publikgrupp. Det bör inte vara möjligt för de studerande att genomgå några av landets dyrbaraste utbildningar utan att de får kunskap om vilka artistiska krav som ställs på dem för att de ska kunna framträda för en barn- och ungdomspublik. Regeringen bör ta hänsyn till detta vid utformning av kommande förslag och begära av de konstnärliga högkolorna att de förstärker barnoch ungdomsperspektivet i utbildningen.
Amatörkulturen -- en växande folkrörelse
Amatörkulturen är en av våra största folkrörelser.
Omkring 500 000 personer sjunger regelbundet i kör. Orkestrar och amatörmusikgrupper samlar 300 000 deltagare. Folkdans, balett och modern dans har omkring 400 000 aktiva utövare. I amatörteatern deltar ca 350 000 personer per år.
De förenklade bidragsregler som genomförts för studieförbunden har gett folkbildningen möjlighet att i friare former utveckla amatörkulturen. Inom studieförbunden har tagits fram ambitiösa framtidsplaner för amatörkulturen. Regeringens förslag om att minska statsbidragen till folkbildningen med 300 milj.kr. är en kalldusch för alla entusiaster inom amatörverksamheterna. Många nya idéer och projekt för amatörkulturen kommer att skrinläggas.
På borgerligt håll är det inte ovanligt att sätta amatörkulturen i motsats till den professionella kulturen. Synsättet är i grunden fel. En vital amatörkultur skapar förutsättningar för ett starkt professionellt kulturliv. Amatörkulturens utövare utgör en trogen och stor publik vid teaterföreställningar, konserter och andra kulturevenemang och genom sitt engagemang bildar de opinion för kulturens betydelse i samhället.
Grunden för en framgångsrik amatörverksamhet är att deltagarna kan utveckla sin förmåga och frigöra sin skaparkraft. Därför är pedagogik- och metodikutveckling av stor betydelse för amatörkulturen.
På detta område har många lovande saker inträffat. Amatörorganisationer bedriver en omfattande kursverksamhet vid folkhögskolorna. Fria teatergrupper har utvecklat nya former för samarbete med amatörteatergrupper. Länsmusiken har tillsammans med studieförbunden på många håll bidragit till att stimulera amatörorkestrar. Länsmuseerna och hembygdsrörelsen har ett nära samarbete när det gäller att skildra den egna bygdens historia och kulturmiljö.
För kommuner och landsting är det en viktig framtida uppgift att ge kulturens länsinstitutioner tillräckliga resurser för att stödja amatörkulturen. De regionala kulturinstitutionerna bör ha som en deluppgift att utgöra replipunkt och kompetenscentrum för amatörkulturen.
Många konstnärer och pedagoger skulle vilja göra mer omfattande insatser för amatörkulturen -- om mer tid och pengar fanns. I förra årets budget erhöll kulturrådet särskilda medel för att ge två- till treåriga arbetsstipendier åt konstnärer som under en period vill ägna sig åt pedagogiskt utvecklingsarbete med amatörer. I Finland har denna modell med s.k. länskonstnärer varit mycket framgångsrik.
Kulturrådets utvecklingsmedel har varit otillräckliga för att fullfölja denna försöksverksamhet. Vi föreslår därför att under anslaget B2 reserveras 3 milj.kr., som en särskild delpost för försöksverksamhet med länskonstnärer. Två miljoner är en anslagshöjning och en miljon bör tillföras försöksverksamheten genom en överföring från kulturrådets dispositionspost.
Svenska rikskonserter har sedan länge svarat för musikpedagogisk utveckling för amatörer. Resurserna har dock inte räckt till för att möta de många önskemål som finns. Amatörverksamhet på musikområdet spänner över ett vitt fält -- klassisk musik, jazz, rock, folkmusik och folkdans, körsång. Behoven skiftar och förändras år från år.
För att ge Rikskonserter bättre möjligheter att främja pedagogisk utveckling för amatörmusiken och svara på propåer från amatörorganisationerna föreslår vi att anslaget till Rikskonserter höjs med 3 miljoner kronor. Särskilt angeläget är att ge folkmusik- och folkdansrörelsen goda möjligheter och att följa upp framgångarna från folkmusik- och folkdansåret. Rikskonserter bör samtidigt få i uppdrag att redovisa hur man framdeles vill stödja amatörmusikens, folkdansens och folkmusikens utveckling.
Kulturens branschstöd
På kulturområdet finns flera branschstöd -- filmavtalet, litteraturstödet, kulturtidskriftsstöd och stöd till fonogramutgivning -- av varierande storlek och betydelse. Branschstödens uppgift är att främja mångfalden i massmedieutbudet. Med undantag för filmen svarar branschstöden ekonomiskt sett för en liten del av branschernas totala omsättning.
Massmediekonsumtionen tar -- främst beroende på expansionen för nya medier som video, CD, satellit-TV -- en växande del av hushållens tid och inkomster i anspråk. Branschstöden får därmed en alltmer central uppgift för att påverka de kommersiella marknaderna.
Framgångsrika resultat kan nås också med blygsamma ekonomiska insatser. ''En bok för alla'' har stimulerat en pånyttfödelse av den kommersiella pocketbokutgivningen. Distributionsstödet för aktuell biograffilm har bidragit till att stärka biografen på mindre orter.
Under de kommande åren finns anledning att granska hur väl branschstöden fyller sin uppgift i nittiotalets mediemiljö. Finns det bättre sätt att utforma stöden för att främja mångfald och för att förbättra spridningen av svenska artisters verk till publiken?
Mest aktuell är för närvarande frågan om ett nytt filmavtal. Betänkandet om framtida filmstöd, som nyligen överlämnats, redovisar två alternativ. Det ena innebär att ett nytt filmavtal kan träffas med nuvarande parter kompletterade med televisionen. Det andra alternativet innebär att staten tar över hela finansieringsansvaret för Filminstitutet. Utredaren föreslår också en helt ny konstruktion för produktionsstöd till värdefull svensk film.
Utredningen är för närvarande på remiss. Innan filmskapare och filmbranschen fått tillfälle ge sin syn finns ingen anledning att ta ställning till de många delfrågor som utredningen tar upp.
Åttiotalet har inneburit en markant ökad import av underhållningsfilm, framför allt av amerikanskt ursprung. Ensidigheten i importen har gjort att europeisk film och film från andra världsdelar nästan helt försvunnit från biografoch videorepertoaren.
Behovet av bra importerade filmer och TV-serier kommer alltid att finnas. Denna import kan dock aldrig ersätta filmer om vår egen historia och samtid och den betydelse de har för att bearbeta gemensamma traditioner, drömmar och samhällsproblem.
Filmpolitiken måste av detta skäl ha en dubbel uppgift. Den skall dels stödja den konstärligt avancerade filmen. Den skall dels bidra till att skapa ett svenskt kvalitetsutbud i populära genrer som thrillern och komedin. För att upprätthålla teknik och branschkunnande måste dessutom den samlade filmproduktionen ha en viss omfattning.
Ett viktigt mål för den framtida filmpolitiken är därför att garantera nivån i den svenska produktionen av kortfilm och spelfilm och skapa förutsättningar för filmerna att nå sin publik. Ett rimligt produktionsmål för spelfilmen bör vara 15--20 långfilmer per år, varav 3 till 4 bör vara barnfilmer, 3 till 4 dokumentärfilmer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsfria boklån,
2. att riksdagen till Bidrag för utvecklingsverksamhet inom kulturområdet för anslagsposten Kultur i arbetslivet anvisar 2
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 8
331
000 kr.,
3. att riksdagen till Litteraturstöd för anslagsposten Utgivningsstöd för utgivning av litteratur för invandrare och för barn och ungdomar anvisar 2
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 33
154
000 kr.,
4. att riksdagen till Bidrag till stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur anvisar 2
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 10
168
000 kr.,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkbildningens betydelse för konstnärernas arbets- och inkomstmöjligheter,
6. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del medger att beslut om bidrag för konstnärlig utsmyckning får lämnas inom en ram om 15
000
000 kr. under budgetåret 1992/93,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den aviserade översynen av kulturområdets arbetsmarknadsstöd,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling för kulturvårdsföretagen,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kulturens betydelse vid utformningen av regionalpolitiska stöd,3
10. att riksdagen till Bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner för budgetåret anvisar 1
182
500 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 366
655
500 kr.,
11. att riksdagen under anslaget Bidrag till vissa museer för budgetåret 1992/93 till Arbetets museum anvisar 3
000
000 kr. utöver vad regeringen beräknat eller således 9
454
000 kr.,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Svenska riksteaterns produktioner är tillgängliga även på orter med mindre scener,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beakta kulturinstitutionernas behov vid beredningen av kommunalekonomiska kommitténs förslag,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya utgångspunkter för kulturpolitiken,
15. att riksdagen till Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper för budgetåret 1992/93 anvisar 5 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 67
066
000 kr.,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av det offentliga stödet till fria grupper,
17. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att lägga fram förslag om en nationell kulturfond för investeringar i kulturbyggnader och kulturturism i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen beslutar att bestämmelserna för stöd till icke-statliga kulturlokaler temporärt skall ändras i enlighet med vad som anförts i motionen,2
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge nationella uppdrag till kulturinstitutioner utanför Stockholm,
20. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen för riksdagen redovisar resultatet av förda förhandlingar om finansieringen av Dansens Hus,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att öka de samlade offentliga bidragen till Dansens Hus,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Moderna museet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bildandet av ''Sveriges historiska museum'' genom samverkan mellan Historiska museet och Nordiska museet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fortsättning av utvecklingsprojektet ''Dans i skolan'',4
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fortsättning av ''Kulturbudkavlen'',
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att förstärka barn- och ungdomsperspektivet vid de konstnärliga utbildningarna,4
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de regionala kulturinstitutionerna och amatörkulturen,
28. att riksdagen under anslaget Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet för anslagsposten Till kulturrådets disposition anvisar ett belopp som är 1
000
000 kr. lägre än det av regeringen beräknade eller således 17
236
000 kr.,
29. att riksdagen under anslaget Bidraget till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet, m.m., för en ny anslagspost benämnd Försöksverksamhet med länskonstnärer, anvisar 3
000
000 kr.,
30. att riksdagen till Bidrag till Svenska rikskonserter för budgetåret 1992/93 för utvecklingsarbete i enlighet med vad i motionen anförts anvisar 3
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 74
526
000 kr.,
31. att riksdagen hos regeringen begär att Svenska rikskonserter får i uppdrag att redovisa hur det framdeles vill stödja amatörmusikens, folkdansens och folkmusikens utveckling,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av kulturens branschstöd,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om filmpolitiken.
Stockholm den 24 januari 1992 Åke Gustavsson (s) Maja Bäckström (s) Berit Oscarsson (s) Anders Nilsson (s) Leo Persson (s) Ingegerd Sahlström (s) Björn Kaaling (s) Monica Widnemark (s)
1 Yrkande 4 hänvisat till KU
2 Yrkandena 6 och 18 hänvisade till BoU
3 Yrkandena 7--9 hänvisade till AU
4 Yrkandena 24 och 26 hänvisade till UbU