Den uppenbara risken för stora merkostnader i samband
med fornfynd på byggplatsen är en stor belastning för orter
med en medeltida stadskärna. Det går knappast längre att
bygga bostäder i sådana miljöer. Blir det något byggt, blir
det kontorshus där varje kvadratmeter måste utnyttjas för
att ekonomin skall gå ihop.
Det är i sista hand hyresgästerna som får betala
kostnaderna, medan resultatet av de arkeologiska
utgrävningarna har riksintresse. Som det nu är kan krav på
en arkeologisk utgrävning på en byggnadsplats leda till en
avsevärd fördyring eller rent av att tilltänkt byggenskap inte
blir av. Har man i förväg fått besked om kostnadsansvaret
kan man undvika den extrakostnad som uppstår när
byggnationen fördröjs.
Om inga åtgärder vidtas snabbt kommer nuvarande
förhållanden att medföra en svår belastning för de
kommuner som inom sig har en äldre stadskärna. Det är i
regel de mindre kommunerna -- oftast med lågt
skatteunderlag -- som drabbas. Företag drar sig för att
etablera sig där och fastigheterna i dessa områden blir
alltmer svårsålda. Viss bebyggelse hotar att förslummas,
när nödvändig sanering fördröjs eller helt uteblir av ovan
angivna skäl.
En annan faktor som ökar osäkerheten för byggherrarna
att göra nödvändiga lönsamhetskalkyler är de vaga
förhandsbesked som ofta lämnas av kravställande
myndigheter.
I dagens ekonomiska situation för kommunerna är det
ogörligt att bebygga vissa områden om de antikvariska
myndigheterna anser att utgrävningar måste ske ''av
riksintresse''.
Det fortsatta arbetet med att lösa medeltidsstädernas
problem måste ha som målsättning att precisera vad som
skall vara av ''riksintresse'' samt att staten i dessa fall skall
svara för kostnaderna när dessa intressen skall bevakas vid
en för tätbebyggelse erforderlig utgrävning.
Men frågan är nu om staten längre har råd att påtaga sig
sådana kostnader i dagens samhällsekonomiska situation.
Då måste dagens generation överlåta mer åt kommande
generationer i form av utgrävningar för historisk
dokumentation etc. Det kan inte vara rimligt att anse att
dagens generation av skattebetalare skall svara för alla
dessa behov.
Således bör källarlös bebyggelse kunna tillåtas i sådana
områden, varvid tänkta utgrävningar av besparingsskäl får
lov att skjutas på framtiden, d v s när det blir dags för nästa
generation att förnya bebyggelsen i fråga.
Som jag ser det i dagens samhällsekonomiska situation
är det den enda möjligheten att tillgripa om det skall vara
möjligt för berörda kommuner att kunna utveckla sina
stadskärnor.
Självfallet behöver inte undersöknings- och
bevarandearbeten ske enbart i offentlig regi. Om
dokumenterad kompetens finns hos enskilda, bör de såväl
för kvalitets vinnande som ur konkurrenssynpunkt ges
möjlighet att genomföra dessa.
Jag föreslår således att regeringen vidtar sådana åtgärder
att dylika besparingar i vår samhällsekonomi kan göras
möjliga. Riksdagen bör göra ett uttalande med denna
innebörd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samhällsekonomiska besparingar
i samband med arkeologiska utgrävningar.