Riksdag och regering samt olika kulturvårdande
myndigheter är eniga om att det svenska kulturlandskapet
har ett oskattbart och omistligt värde för Sverige som land
för det svenska folket. Detta har stadfästs genom
lagstiftning, bl.a. i kulturminneslagen, PBL m.fl. lagar.
Samma myndigheter är också överens om att våra
kulturhistoriskt värdefulla ortnamn är omistliga kulturarv,
som skall vårdas och bevaras.
Detta har kulturutskottet också framhållit i ett flertal
betänkanden under senare år, senast i betänkandet
1991/92:KrU3, där det vidare anges att detta även var
utgångspunkten när riksdagen år 1985 godtog regeringens
förslag till riktlinjer för ortnamnsverksamheten.
Ortnamnen och kulturlandskapet hör intimt samman,
ett kulturlandskap är inget kulturlandskap utan ortnamn.
Detta framhålls i dag av fler och fler kulturansvariga,
kulturbevarande myndigheter och organisationer. Många
anser också att det är hög tid att ortnamnen får ett bättre
skydd, samt att de tas in i kulturminneslagen på samma sätt
som kulturlandskapet i övrigt är lagskyddat.
Som återges i ovannämnda betänkande KrU3 har
riksantikvarieämbetet (RAÄ) hävdat att ortnamnen bör tas
med i kulturminneslagen. Kulturmiljövårdens möjligheter
att påverka andra myndigheters hantering av ortnamn och
uppnå eventuella behövliga ändringar i dessa myndigheters
instruktioner och att åstadkomma ''hänsynsparagrafer'' i
annan lagstiftning skulle naturligtvis underlättas genom en
sådan åtgärd.
Kulturminneslagen upptar i dag enbart materiella
kulturminnen, men ortnamnen intar en sådan markant
särställning bland icke-fysiska kulturminnen samt inom
kulturlandskapet att det inte går att särskilja
kulturlandskapet och ortnamnen. Detta hävdas också starkt
från RAÄs kulturmiljöavdelning. RAÄ hävdar, bl.a. i
ovannämnda skrivelse, att ortnamnen är ett oersättligt -- om
än ett icke-fysiskt -- inslag i kulturlandskapet. Till skillnad
från de flesta icke-materiella kulturyttringar har de en
direkt anknytning till kulturlandskapet. Detta är i sig ett
starkt argument för ett lagskydd.
Sveriges hembygdsförbund med 420 000
organiserade kulturintresserade medlemmar
instämmer helt med RAÄ i dessa åsikter, att det inte går att
skilja ut ortnamnen från kulturlandskapet i övrigt.
Ortnamnen bör därför omfattas av samma skydd som
kulturlandskapet i övrigt.
Båda riksantikvarieämbetet och Sveriges
hembygdsförbund är representerade i ortnamnsrådet. De
liksom andra berörda myndigheter och organisationer har
kunnat konstatera att lantmäteriverket (LMV) i sin
utarbetade skrift ''LMVs roll som ortnamnsmyndighet'',
som är resultatet av den utvärdering LMV gjort av
ortnamnsverksamheten 1985--1990 och som kulturutskottet
hänvisar till i betänkandet KrU3, inte tagit med det som
kulturutskottet och även riksdagen ansett grundläggande
för ortnamnsvården: Det är av stort kulturhistoriskt och
socialt värde att nedärvda ortnamn vårdas och bevaras.
Dessa grundläggande direktiv från riksdag och regering
har inte heller förts vidare till
fastighetsbildningmyndigheter och
fastighetsregistreringsmyndigheter i LMVs instruktioner till
dessa. Det är som framgår av det ovannämnda ställt utom
allt tvivel att ortnamnsvården behöver förstärkas med en
hänsynsparagraf i kulturminneslagen.
Vi föreslår mot denna bakgrund att riksdagens riktlinjer
för ortnamnsvården sammanställs till en hänsynsparagraf i
kulturminneslagen samt att riksantikvarieämbetet får i
uppdrag att utforma en sådan bearbetning av
kulturminneslagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utforma en
''hänsynsparagraf'' för ortnamnsvården inom
kulturminneslagen.
Stockholm den 22 januari 1992
Sigrid Bolkéus (s)
Gunnar Thollander (s)