År 1988 genomfördes den musikreform som ledde till landstingens övertagande av huvudmannaskapet för den statliga regionmusiken och Stiftelsen Institutet för Rikskonserter. Landstingens övertagande av huvudmannaskapet var förknippat med ett villkor, nämligen att ansvaret för den regionala musikverksamheten inte skulle betyda en kostnadsövervältring från staten till landsting.
Fem av landstingens musikstiftelser samt Gotlands kommun tilldelades ett särskilt ansvar för musik i försvarsmakten. Stiftelserna skulle stå som garanter för försvarsmusikens höga professionella nivå och musikaliska kvalitet i hela landet. Därutöver skulle de upprätthålla och utveckla den militärmusikaliska traditionen i nära samarbete med den centrala musikinstitutionen. För dessa stiftelser betydde åtagandet en långsiktig låsning av den musikaliska profilen.
Sommaren 1990 genomförde en av chefen för Armen tillsatt arbetsgrupp en ensidig översyn av samarbetet mellan de militära myndigheterna och musikstiftelser med ansvar för musik i försvaret. Som följd av denna utredning sade den tidigare regeringen upp militärmusikavtalet den 1 juli 1991. Avtalet upphör att gälla den 1 juli 1993. Genom detta agerande sätts de kulturpolitiska principerna bakom 1988 års musikreform ur spel.
Av regeringens budgetförslag framgår att de förslag som chefen för armen lagt nu föreslås ska verkställas fr o m budgetåret 1993/94. Det innebär en kraftig minskning av samarbetet med de länsmusikstiftelser som idag tillhandahåller tjänstemusik för försvaret. För länsmusikens del innebär bortfallet av ersättning att de berörda stiftelsernas budget kommer att hamna i genomsnitt två miljoner kronor under jämförbara stiftelsers budgetar. Det är helt oacceptabelt att staten på detta sätt sätter de ursprungliga förutsättningarna för musikreformen ur spel och skapar ojämlika villkor för de regionala musikstiftelserna. En stor del av de berörda länens professionella musikaliska kompetens kommer att försvinna som en följd av denna avvikelse från tidigare gjorda överenskommelse.
Det rimliga vore att de stiftelser som idag har åtagande inom försvarsmusiken kompenseras för den ekonomiska förlust som uppkommer om försvarsspelningarna uteblir eller reduceras. Statsbidraget till dessa stiftelser skall ha samma nivå som de bidrag som utgår till jämförbara regionala musikstiftelser. Denna ersättning kan frikopplas från försvarsbudgeten och överföras som ett fast åtagande till kulturbudgeten. Försvarets anslag skulle då skäras ned med motsvarande nivå. Inför en sådan möjlighet kan det ju vara en möjlighet att försvaret istället väljer att fullfölja de tidigare fastställda riktlinjerna för försvarsspelningarna.
För att belysa den regionala problematiken skall här beskrivas effekterna för stiftelsen Östgötamusiken. Stiftelsen får 1992 statsbidrag på drygt 10 miljoner kronor. Ca 20 procent av bidraget är kopplat till försvarsavtalet, d v s drygt 2 miljoner.
Östgötamusiken och några ytterligare länsmusikstiftelser som åtog sig försvarsuppgiften fick en del av det ursprungliga anslaget omvandlat till ett avtal med försvaret, övriga ej. Detta innebär att de övriga landstingen fortsätter med fullt anslag medan vissa och då också Östergötland får sitt kraftigt reducerat. Östgötarna ''straffas'' på detta sätt för att man en gång åtog sig försvarsspelningarna. Till saken hör att Östergötland, oavsett försvarsmusik eller ej, skulle ha samma statsanslag. Den reduktion som föreslås ske skulle alltså ej överhuvudtaget vara påtänkt om Östgötamusiken inte åtagit sig försvarsuppgiften. Detta visar det absurda i föreliggande förslag.
Försvarets förslag slår något olika gentemot länen. Östergötland blir av med hela försvarsavtalet medan andra län är erbjudna varierande stora delar av sitt tidigare avtal.
Om försvarets och regeringens förslag blir verklighet innebär det att Östgöta Blåsarsymfoniker, den orkester på 25 man som gör militärspelningarna, avvecklas. Vidare att ett par av de mindre ensemblerna som dagligen befinner sig runt om i länet försvinner. Östergötland blir av med mycket av den professionella musikkulturen medan andra län som exempelvis Södermanland, Dalarna, Älvsborg etc etc får fortsätta som vanligt. Detta kan inte vara en rimlig hållning från statsmakternas sida.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompensation för uteblivna anslag för försvarsspelningar inför budgetåret 1993/94.
Stockholm den 20 januari 1992 Dan Ericsson (kds) i Kolmården Karl-Göran Biörsmark (fp)