I ett rättssamhälle föreligger ett behov av en fristående instans med uppgift att garantera att medborgarna verkligen får del av gällande fri- och rättigheter.
Redan år 1809 tillskapades vår JO-institution som också fått efterföljare över hela världen. Därefter har i Sverige tillkommit en växande skara av ombudsmän med skilda uppdrag såsom Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Konsumentombudsmannen (KO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och Diskrimineringsombudsmannen (DO). Dessutom planeras ytterligare tillskott, t.ex. Barnombudsman (BO), Handikappombudsman (HO) och ombudsmän för olika patientgrupper. Under den s.k. Fermenta-krisen föreslogs t.o.m. en minoritetsägarombudsman.
Härigenom uppkommer en olämplig splittring av verksamheten och man förlorar lätt helhetsperspektivet. Men framför allt riskerar vissa medborgargrupper som inte fått en ''egen'' ombudsman att känna sig diskriminerade. Små ombudsmannaorgan blir dessutom ineffektiva. Kritik har också framförts t.o.m. från ministerhåll. JO anses ha för liten kapacitet och saknar lokal förankring. DO anses ha haft svårigheter att genomföra sitt uppdrag. JämO anklagas för passivitet beträffande rättsprövning av jämställdhetsfall. Detta är en otillfredsställande situation.
Det är en självklarhet att en ombudsmannainstitution behövs för att medborgarna ska få verklig del av rättssamhället. Men det synes nödvändigt att tillskapa en samlad organisation för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Detta organ skulle då i princip omfatta samtliga existerande och planerade ombudsmannaorgan. Institutionens samlingsnamn skulle lämpligen kunna vara Rättighetsombudsmannen och då förkortat till RO. Detta kunde bli en effektiv instans, som skulle arbeta snabbt och effektivt och täcka både den offentliga och privata sidan. RO skulle ha granskande, rådgivande och processande uppgifter samt därmed också få opinionsbildande funktion. Detta organ skulle bedriva en bred och även lokalt förankrad verksamhet. På lokal nivå borde samverkan ske med kommunerna men under RO:s ansvar.
I ett rättssamhälle får inte medborgarna känna sig utelämnade och maktlösa och RO kan då bli den kanal som alltid står öppen för den enskilde medborgaren.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av en rättighetsombudsman (RO).
Stockholm den 27 januari 1992 Bengt Harding Olson (fp)