På den svenska regionala nivån finns idag tre politiska
aktörer. Det är statens förlängda arm, länsstyrelsen och
olika länsnämnder. Vidare landstingen vars huvuduppgifter
är hälso- och sjukvård, tandvård, utbildning och kultur. För
kollektivtrafiken delar landstinget ansvaret med
primärkommunerna som också via länsförbunden och
Svenska kommunförbundet har ett regionalt samarbete.
Detta är två aktörer för mycket, ett samlat regionalt organ
är fullt tillräckligt för ett samlat strategiskt synsätt på
regionens utveckling. Det är till och med en stor fördel att
verksamheten samlas under en hatt.
Landstingen bör genom samordning med övriga läns-
och regionala organ utvecklas till läns/regionparlament med
direktvalda ledamöter som ansvarar för i princip all
offentlig verksamhet på länsnivå. De tänkta
läns/regionparlamenten har genom sin politiska bas,
geografiska omfattning och ekonomiska styrka kraftfulla
möjligheter att hävda regionala synpunkter och regional
solidaritet. De kommer inte minst att ha stora möjligheter
att stärka de mindre kommunernas funktion för framtiden.
Den pågående EG-integrationen reser bl a frågan
huruvida våra nuvarande län utgör en tillräckligt vid bas för
att de även på sikt skall kunna garantera medborgarnas
välfärd i vid mening. I samband med en utveckling mot
läns/regionparlament bör därför en översyn av
länsgränserna genomföras. Redan pågår ett alltmer
omfattande samarbete mellan olika län på flera håll i landet.
Det gäller Västsverige, Skåne, Mälardalen m.m.
Skapandet av direktvalda länsparlament med tydliga
ansvarsområden för hela länets utveckling innebär att de
regionala politikerna profileras mer inför valmanskåren,
vilket ökar intresset för den politiska verksamheten på
regional nivå. De enskilda medborgarna får ökade
möjligheter att ställa ansvariga politiker till svars för det
regionala beslutsfattandet. Det innebär också att man
flyttar politisk makt från staten till en lägre och för
invånarna närmare nivå. Att flytta politiska beslut så nära
människorna som möjligt är att värna den demokratiska
beslutsprocessen. Det är en viktig ideologisk princip,
subsidiaritetsprincipen, att beslutsfattandet skall ske på
lägsta möjliga effektiva nivå. En samordning av
styrinstrumenten på regional nivå innebär även att
byråkratin avsevärt reduceras.
Läns/regionparlamentens regionala utvecklingspolitik
skulle kunna bestå av välfärdsorienterade och
effektiviserande riktlinjer för: näringsliv och
sysselsättning, energifrågor och en samlad regional
miljöpolitik, kollektivtrafik och övriga
kommunikationssystem, boende, hälso- och
sjukvård, utbildning inklusive gymnasieskola,
kulturfrågor.
Allt givetvis med undantag för vad som i dessa stycken
faller inom primärkommunernas ansvarsområde.
Jämsides med att en läns/regionparlamentsreform
genomförs bör man pröva möjligheten att införa ett system
med folkvald länspresident (motsvarande landshövding).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en läns/regionparlamentsreform.
Stockholm den 23 januari 1992
Dan Ericsson (kds)
i Kolmården