Vid internationella jämförelser har det visat sig att det
lokala och regionala självstyret har varit särskilt
välutvecklat i Sverige. Troligen beror detta på frånvaron av
starka feodala maktapparater, och det berodde i sin tur på
att småfolket kunde dra till skogs och överleva om
herrarnas förtryck blev för starkt.
När länen inrättades på 1600-talet blev de verktyg för
den statliga överhetens kontroll och skatteindrivning.
Landshövdingarna har utsetts utifrån centralmaktens
behov, inte utifrån befolkningens. På senare tid har
utnämningarna alltmer fått karaktären av belöningar till
framträdande politiker som gjort sitt. Det är egentligen
ganska märkligt att länen och landshövdingarna -- dessa
kvarlevor från ett odemokratiskt överhetssamhälle -- har
kunnat leva vidare ända in i vår tid.
Demokratiskäl talar för att länsstyrelser och
landshövdingar avskaffas som politiska instanser och ersätts
med direktvalda regionala parlament respektive med valda
ordförande i dessa parlament. Men det finns också en rad
effektivitetsskäl för detta. Idag bedrivs dubbelarbete i län
och landsting. Och för allmänheten är det ofta svårt att se
var gränsen går mellan det statliga och det
landstingskommunala ansvaret.
Det finns naturligtvis en del tekniskt/administrativa
uppgifter av typ skatteuppbörd och körkortsregister som
kan samlas i ett statligt regionkontor om detta är lämpligt.
Fler uppgifter som idag ligger på både landsting och
länsstyrelser kan också med fördel flyttas över på
primärkommunerna. Den exakta gränsdragningen mellan
länstinget, den statliga lokala administrationen och
kommunerna får klarläggas av den kommitté vi föreslår
senare i denna motion.
I flera län/landsting diskuteras idag förändringar i de
komplicerade relationerna mellan regionernas olika statliga
och kommunala instanser. Den extremt orationella läns-
och landstingsindelningen kring Göteborg är ett exempel
bland flera. Det innebär ett särskilt problem, vars lösning
inte kan avvakta att länsting införs över hela landet. Det
råder bred politisk enighet där om att man måste göra något
och om man ändå stuvar om kan man lika gärna ta ett
helhetsgrepp och införa ett länsting direkt.
Den beredning som behövs av denna fråga är först och
främst politisk, de tekniska aspekterna har behandlats i
flera hyllmeter av betänkanden. Vi föreslår tillsättande av
en parlamentarisk kommitté med representation från alla
riksdagspartier och med sikte på att ett konkret förslag till
länsting skall läggas före nästa val 1994. Kommittén bör
också arbeta på ett sådant sätt att det reformarbete som
pågår idag för att förenkla och demokratisera på den
regionala politiska nivån underlättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk kommitté med uppgift att lägga fram förslag
till länsting enligt vad i motionen anförts om att stimulera
regionalt reformarbete.
Stockholm den 25 januari 1992
Johan Lönnroth (v)
Berith Eriksson (v)
Elisabeth Persson (v)
Gudrun Schyman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)